Yasunari Kawabata – Kyoto eller de unga älskande i den gamla kejsarstaden

Yasunari Kawabata fick Nobelpriset i litteratur 1968.  ”Kyoto” kom ut 1962 och var en av de tre böcker som nobelpriskommittén särskilt fastnade för.

Det är en bok som på färre än 200 sidor berör teman som klasskillnader, modernitet mot gamla traditioner och kärlek – både mellan föräldrar och barn och mellan man och kvinna. Den unga Chiëko uppvaktas av två olika friare: en skicklig vävare och sonen till en framstående tyghandlare. Samtidigt kämpar hennes far med att hålla familjeföretaget flytande. Den gamla kejsarstaden Kyoto har en lång historia bakom sig och en oförutsägbar framtid. Chiëko är ett hittebarn och en dag upptäcker hon en annan ung kvinna som liknar henne och visar sig vara hennes tvillingsyster Naëko. Systern är uppvuxen under helt andra förhållanden och har fått arbeta hårt under hela sitt liv.

”Kyoto” är en ganska stillsam bok; Kawabata skriver om promenader ibland vackra cederträd, uråldriga festivaler och trevande kärleksmöten. Jag hade kunnat förlåta bristen på handling om jag hade känt mig berörd av bokens konflikter och huvudpersonernas relationer. Men inget känns egentligen särskilt intressant eller angeläget. Alla inblandade tycks vara alltför konstgjorda och behärskade för att överhuvudtaget vara mänskliga. Man kommer dem aldrig nära; deras intima tankar förblir förborgade för läsaren. Kawabatas budskap förblir dolt bakom Chiëkos perfekta ansikte.