Labyrinter

Världen har förstörts av ett omfattande kärnvapenkrig och endast spridda spillror återstår av mänskligheten. Den katolska kyrkan har dock överlevt och södra USA:s öken har några munkar etablerat ett kloster i väntan på att deras skyddshelgon, St Leibowitz, ska kanoniseras. Deras orden ägnar sig åt att bevara kunskaper ifrån den nu fallna civilisation som orsakade apokalypsen. Ett ganska otacksamt uppdrag i en värld av analfabeter som betraktar det förflutna med vrede och avsky. Ordens grundare led också martyrdöden när han åkte fast för boksmuggling. En ung munk hittar lämningar ifrån St Leibowitz själv och påskyndar därmed kanoniseringen.

I bokens nästa del har flera hundra år passerat och orden är nu en accepterad del av ett nytt och delvis återuppbyggt samhälle. Rivaliserande statsstater kämpar med varandra och slätternas klankrigare om makten. Leibowitz-brödernas kunskaper blir ett viktigt redskap i denna kamp. En framstående, sekulär vetenskapsman skickas ifrån en av stadsstaterna till ordens isolerade högkvarter för att ta del av deras insamlade kunskaper. Han representerar den arrogans och det bristande ansvarstagande som en gång låg till grund för det första kärnvapenkriget.

I bokens tredje och sista del har ytterligare tid passerat och världen har nu blivit återuppbyggd till en nivå som gott och väl motsvarar dagens. Kärnvapen har än en gång utvecklats, med hjälp av gammal kunskap och trots att man vet att världen redan tidigare har upplevt fasorna med ett kärnvapenkrig står det nu åter för dörren. In i det sista hoppas munkarna på klostret på ett mirakel. Samtidigt har vatikanen i hemlighet förberett ett rymdskepp som ska föra utvalda munkar och den insamlade kunskapen till en avlägsen koloni. Man anar en cykel av förstörelse och återuppbyggnad som än en gång påbörjas.

Det är en insiktsfull och mycket välskriven roman. Trots författarens cynism och det ganska beklämmande teman om mänskligheten som aldrig tycks lära av sina misstag, är det en mycket tankeväckande och bitvis riktigt humoristisk berättelse. Miller är väl insatt i den katolska kyrkan och upplägget känns både trovärdigt och engagerande.

Eftersom 2009 var året då jag började anteckna vilka böcker som jag har läst, finns det ovanligt mycket information att utgå ifrån. Totalt har jag läst 123 böcker – mer än tio böcker per månad – och flera av dem har varit riktigt bra. Så mycket räknar jag inte med att läsa under 2010.

Mest lästa författare:

1. Lars Gustafsson (10): Det var Svante som övertalade mig att börja läsa Gustafsson och eftersom hans böcker både är korta och välskrivna gick det snabbt att läsa igenom dem. Gustafsson är en författare som jag lär återkomma till även under 2010, men kanske inte i lika stor utsträckning. Eftersom han är så produktiv, återstår ännu flertalet av hans böcker.

2. Gabriel García Márquez (6): En enastående författare och hans böcker hör till mina absoluta favoriter och det bästa som jag överhuvudtaget har läst. Men vid det här laget har jag tagit mig igenom flertalet av hans romaner.

3. Raymond Chandler (3) och Italo Calvino (3): Jag har köpt på mig några samlingar av de två herrarnas olika verk och det är dessa som jag har tagit mig igenom. Även om hans berättelser är förutsägbara och följer en tydlig mall, tycker jag ändå att Chandlers böcker är tillräckligt charmiga för att jag ska vilja läsa mer av honom. Calvinos böcker är också sympatiska, men lite för banala för min smak.

Årets bästa böcker:

1. ”Patriarkens höst” av Gabriel García Márquez: En underbar, intensiv och fängslande liten bok. Jag älskar språket och de långa, vindlande meningarna.

2. ”De vilda detektiverna” av Roberto Bolaño: En spännande detektivroman och ett skickligt porträtt av två personer som man kommer väldigt nära, men aldrig till fullo förstår.

3. ”Donau” av Claudio Magris: En underbar samling bildade essäer, som slingrar sig fram genom olika epoker och ämnen likt den flod som den beskriver.

4. ”Autobiography of Red” av Anne Carson: En vacker kärlekshistoria och en avskalad roman, som med små medel förmår att säga väldigt mycket.

5. ”De fattiga i Lodz” av Steve Sem-Sandberg: Nyanserat och skrämmande om livet i ett judiskt getto under andra världskriget.

Bubblare: ”A canticle for Leibowitz” av Walter M. Miller Jr., ”Edelcrantz förbindelser” av Malte Persson, ”Fight Club” av Chuck Palahniuk, ”The Yiddish Policemens Union” av Michael Chabon, ”En dag i Ivan Denisovitjs liv” av Aleksandr Solzjenitsyn.

Årets besvikelser:

1. Cormac McCarthy: Efter att ha läst hans fantastiska ”The Road” och ”No Country for Old Men”, samt den okej ”Blood Meridian” ger jag mig i kast med hans trilogi om den amerikansk-mexikanska gräsen. Jag lyckas med möda ta mig igenom ”All the Pretty Horses” för att sedan fastna i sömnpillret ”The Crossing” där världens befolkas av långrandiga poeter och tystlåtna tonåringar. Usch.

2. G.K Chesterton: Hans försök att vara vitsig och visa hur smart han är förvandlar hans romaner till en sorglig samling ordvitsar och maximer snarare än sammanhängande berättelser.

3. Graham Greene: Jag hade skyhöga förväntningar på ”Our man i Havana” efter mina vänners rekommendationer, men blev ganska besviken. Även om språket är hyfsat så känns handlingen varken spännande eller intressant. Men jag har ännu inte gett upp hoppet om honom och det är mycket möjligt att jag har missförstått honom.

Inför 2010

Den stora bristen i min läsning har gällt kvinnliga författare. Även om jag inte ser något självändamål med att läsa författare av ett visst kön känner jag ändå att jag kan gå miste om intressanta författarskap genom min okunskap. Av 123 lästa böcker har endast 14 varit skrivna av kvinnor och flertalet av dem har dessutom varit historiska och samhällsvetenskapliga verk snarare än skönlitterära. Samtidigt så har jag lyckats bra med att läsa författare av många olika nationaliteter. Nå, 2010 ska jag börja läsa Joyce Carol Oates, Jeanette Winterson, Selma Lagerlöf och mer Tove Jansson. Vilka andra kan ni rekommendera?