Labyrinter

”Pnin” är en kort liten bok som består av ett antal episoder ur professor Timofey Pnins liv. Pnin är en exilryss som undervisar i rysk litteratur vid ett litet universitet på landsbygden. Han är en snäll, men klumpig figur som inte riktigt passar in i det Amerika som har blivit hans hem efter revolutionen i Ryssland och några år i Paris.

De olika episoderna utspelar sig i kronologisk ordning och återberättas av en mystisk person som tycks känna Pnin väl, även om det bitvis är osäkert hur pålitlig han faktiskt är. Även om Pnin beskriv lätt nedlåtande så är tonen ändå varm. Vid ett tillfälle då berättaren och Pnin möts är det uppenbart att de båda har helt olika minnen av händelser som de gemensamt upplevt. Pnin tycks dessutom ogilla berättaren och undviker aktivt att träffa honom när de riskerar att mötas i romanens slutskede.

Läsaren får följa Pnins excentriska fumlande genom en värld han inte riktigt behärskar. Det är en humoristisk och underhållande resa och även om huvudpersonen framstår som halvt misslyckad så väcker han ändå sympati och framstår som trovärdig. Hans liv är avundsvärt för andra akademiker, med enstaka kurser, få studenter och mycket tid över för läsning och filosoferande kring triviala ting.

Vi får följa den godmodige hjälten under möten med hans ex-fru, andra exilryssar och diverse kollegor och konkurrenter ifrån universitet. Han funderar, analyserar, missförstår, glömmer tider, ordnar fester, köper en bild, flyttar runt och lånar böcker – alltid på sin charmiga men brutna pninska engelska. Boken slutar lite melankoliskt med att Pnin hotas av uppsägning och flyr fältet för att slippa konfronteras med berättaren som har anställts som ny chef för hans fakultet.

Sammanfattningsvis så är det en välskriven och mycket charmerande boken som jag varmt kan rekommendera och som ger mersmak på Nabokovs författarskap.

Ada or Ardor (1969) är Vladimir Nabokovs längsta roman, ett slags släktkrönika som tar sin början i artonhundratalets slut och spänner över första hälften av nittonhundratalet, hela tiden fokuserad på den olyckliga (eller inte olyckliga, beroende på hur man ser det – inget är enkelt hos Nabokov) kärlekshistorian mellan Ada och Veen. De tror sig vara kusiner (eller drygt så; deras mödrar systrar, deras fäder kusiner) men visar sig vara syskon, uppvuxna på var sitt håll; de möts första gången när Ada är tolv och Veen fjorton och blir snart oerhört förälskade i varandra. De är aristokratiska och våldsamt förmögna, de lever lyxliv på lantstället Ardis Hall och på många andra platser, men det är sällan de får varandra någon längre tid; de gifter sig på varsitt håll och återser varandra endast med långa mellanrum, och kan inte undgå att märka hur den älskade har åldrats sedan sist.

Deras värld är inte vår. Precis som i Pale Fire skildras här en sorts alternativ verklighet, en jord kallad Demonia eller Antiterra där Ryssland koloniserade Amerika och det brittiska imperiet styr större delen av Europa. Intressant är att vår värld, Terra, tycks vara något slags hallucination eller legend; det finns de som tror att man reser till Terra när man dör, så vi lever på något sätt i dödsriket till en fiktiv värld.

Den tekniska och i viss mån politiska utvecklingen ligger femtio år före vår, så till exempel är redan i romanens inledning i slutet av artonhundratalet privatbilism allmänt förekommande. Emellertid är elektricitet allmänt förbjuden på grund av någon aldrig förklarad händelse i det förflutna, och i stället för telefon finns något vattenbaserat system. Allt detta bara antyds. Ada or Ardor är inte science fiction, de politiska och vetenskapliga förändringarna står inte i centrum, de behandlas som fullkomligt självklara inslag i vardagen, och varför Nabokov valt att förlägga sin berättelse till en annan värld är inte uppenbart.

Som vanligt när det gäller Nabokov är texten fylld av minutiösa beskrivningar och ordlekar som ibland gränsar till det fåniga, med halsbrytande allitterationer och nybildningar. Här finns även en opålitlig berättare, men med mindre betydelse än i Pale Fire eller Lolita: texten är skriven som Veens memoarer i tredje person, kommenterade av både Veen och Ada på sextiotalet, men kommentarerna förekommer rätt sparsamt och fyller sällan någon vital funktion.

Och som varje text av Nabokov är Ada or Ardor ett språkligt konstverk, gripande, briljant i detaljerna, men helheten är en smula oengagerande, den bitvis tunga tragedin till trots. Upp till Lolitas höjder når den aldrig.