Torgny Lindgren – Dorés bibel

På en bergstopp i Västerbottens inland, sitter en äldre man och summerar sitt liv. Han har blivit ombedd att skriva en bok om Gustave Doré – en man som han har haft ett nära förhållande till ända sedan barndomen då han fascinerades av Dorés bibelillustrationer. Mannen dikterar i en bandspelare eftersom han aldrig lärt sig läsa och hans berättelse handlar mer om den egna uppväxten och tillvaron än om Doré.

Läsaren förstår snart att livet inte varit särskilt vänligt mot berättaren. På grund av sin oförmåga att läsa, blev han tidigt klassad som obildbar och satt på hem tillsammans med andra mentalt handikappade. Den distanserade fadern tog snabbt avstånd från sitt enda barn och Dorés älskade bibel låstes in i ett skåp och förstördes i en olycka. Han blir övergiven av en kvinna och förlorar jobbet som guide på nationalmuseet på grund av en småsint gammal lärarinna.

Ändock är han en modern Pangloss; allting som händer är för det bästa och han tycks oförmögen att förstå ens det största och mest uppenbara av svek. Fadern förblir en tvillingsjäl och hjälte, trots att det är uppenbart att han inte förtjänar sonens kärlek. I slutändan klarar han sig ändå skapligt och lever ett lyckligt liv i sin lilla stuga.

Jag gillar verkligen det finurliga Lindgrenska språket och hans berättarkonst. Han får den västerbottniska landsbygden att framstå som en spännande och trolsk plats. Jag tvekar heller inte att kalla boken för magisk realism; även om det mesta framstår som sannolikt och trovärdigt, finns det ändå små fickor av fantasi och magi. Osannolika dödsfall, märkliga omständigheter och berättarens förmåga att alltid landa på fötterna mot alla odds. Men det är språket och berättandet som griper mig mer än själva berättelsen.

Torgny Lindgren — Norrlands akvavit

Handlingen i korthet: Pastor Olof Helmersson återvänder efter fyrtioåtta år till den bygd som han, någon gång under femtiotalet, frälste i en av Sveriges sista stora väckelserörelser. Han har under de sistlidna fem decennierna nått slutsatsen att Gud, Kristus, himlen, frälsningen och allt det där i själva verket bara är ett stort hittepå, att kosmos är stöpt i kaos och slump, att människan är ett djur bland andra och att döden är ett evigt mörker. Nu vill han avfrälsa den bygd han en gång var med om att frälsa, och sprida ljus i det lögnernas töcken han en gång skapade. Hans avsikter stöter dock på motstånd. Bygden är inte vad den en gång var; stora delar av den gamla församlingen är död, och de som fortfarande lever har inte sällan redan kommit fram till samma slutsats som honom, fast på andra vägar.

Två temata är sammanvävda i denna roman. Dels har vi frågan om tron och dess avigsida, gudsförnekelsen; dels har vi skildringen av en döende norrländsk glesbygd och det märkliga människosläkte som har sin hemvist där. Miljön och dess människor är målade med kärleksfulla och ömsinta, om än tidvis en smula stiliserade drag. Handlingen kryper framåt i samma slöa takt som livet i den döende bygd som skildras; språket är lika ordkargt som dess människor. Dialogen drar mer än en gång åt det oneliner-artade, och karaktärernas ovilja att följa de gängse konversationsnormerna för sammanhang och konsistens känns stundtals som ett rent effektsökeri, men överlag är språket väl avpassat för att ge rättvisa åt dessa liv vars innehåll inte ligger på ett plan där ord har något att tillföra.

Men vad själva det centrala temat, det om tro och vantro, anbelangar, talar romanen med hela den västerländska mänsklighetens språk. Det som pastor Olof Helmersson funnit under de fem decennier som gått sedan han predikade synd, frälsning och domedag är en sanning, som för honom tycks som en befrielse från ungdomens lögners töcken; men som för den luttrade civiliserade västerlänning som är romanens läsare knappast kan framstå som annat än en gäspning, en stor axelryckning, ett självklart ”jaha?”. Sålunda blir den av övertygelse brinnande gudsförnekaren Olof Helmersson en smått komisk figur, uppfylld av sin egen betydelse, (åtminstone till en början) oförmögen att inse att det aldrig har handlat om honom, att människor finner sina egna sanningar och att en väckelsepredikant möjligen kan vara en liten hjälp på traven. Men som förstås samtidigt, likt en Don Quijote, ånjuter privilegiet att verkligen tro på något — om än bara förnekelsen — där våra blaserade sinnen blott finner självklarhetens likgiltiga tomhet:

Han tänkte med sorg på alla dem som i framtiden inte skulle förunnas att vara avfällingar eftersom de aldrig ägt någon bekännelse, aldrig med hela sin själ trott på någonting. Vilken ohygglig tomhet! skulle han också säga. Vilken tröstlös ödslighet och förtvivlan! Vad skulle dessa människor komma att ställa till med, vilsna och handfallna i en farofylld värld där ingen förnekelsens och förkastelsens övertygelse skänkte dem vägledning och riktning och mål.

Sålunda hamnar Olof Helmerssons mission i gränslandet mellan det personliga och det universella: uppgörelsen med det personliga förflutna, och sökandet efter den Sanning som förstås, genom sin blotta natur, alltid bara kan vara En. Och kanske finner den gamle pastorn under romanens gång att det nät av lögner han själv ägnat femtio år åt att befria sig från kan äga en annan sanning, som äger bestånd helt oberoende av honom, personen Olof Helmersson — och att även om han inte för egen del kan befria sig från sin historia, kan han i alla fall förunna sina medmänniskor att söka sanningen på egen hand utan att försöka tvinga dem att bli en del av denna historia, en historia de själva aldrig egentligen brytt sig om.