Om hur texters längd påverkar bedömningen av dem

Efter att en längre tid ha jobbat mig igenom Don DeLillos Underworld i snigelfart börjar jag fundera kring texters längd. En roman av det formatet, uppåt 800 sidor, fungerar helt annorlunda än en på 300. Mastodontromaner blir nästan med nödvändighet polyfona, splittrade, mångskiftande; i alla fall är det sällan en författare ägnar sådana textmängder åt enkla och avgränsade situationer. Andra exempel är Thomas Pynchons romaner, eller förstås På spaning efter den tid som flytt. Här kan man inte klaga på att romanen är ofokuserad, det är snarare det förväntade. På vilket sätt delarna fogas samman till en helhet eller behandlar samma tema är mer intressant. Ofta saknas en huvudperson, eller huvudpersoner man bryr sig tillräckligt mycket om, men i mycket hör det till formatet.

Någonstans kring 250-350 sidor känns som en normal romanlängd: tillräckligt långt för att ordentligt hinna berätta en avgränsad historia men inte så långt att huvudhandlingen riskerar att drunkna bland alla bihistorier eller blir bisarrt utdragen. Det är normen, i mångt och mycket. Bedömningsgrunderna här är de vanliga, det man har i bakhuvudet och jämför med om man inte tänker närmare på saken.

Kortare romaner, 150-200 sidor långa, ger ofta ett smått avkortat intryck. Vissa är perfekta i sin korthet, som Lars Gustafssons Tennisspelarna; andra slutar precis när man tycker att de borde börja på allvar, som Lars Gustafssons Sorgemusik för frimurare (som är betydligt längre än Tennisspelarna, också). De gränsar mot texterna som är för korta för att alls fungera som romaner, de på kanske 80-120 sidor; om de kallas ”roman” är det kanske för att förläggaren tror att de säljer bättre då, eller författaren har ett eller annat komplex. Cecilia Davidssons Sjunken hjärna, till exempel, är ett par små texter som egentligen inte säger någonting, inte fullföljer någonting. (Nej, det är orättvist. Den boken säger en hel del, men det är också olyckligt mycket som lämnas outvecklat. Åtminstone har jag för mig att det var mitt intryck för ett par år sedan när jag läste den.)

Och slutligen, längre noveller på 40-60 sidor, kortare på 20-30 och kortkorta på några handfull sidor. Längre noveller tycker jag sällan blir riktigt lyckade. De försöker göra för mycket, introducera personer, förändra dem, säga både det ena och det andra; de är ofta romaner i miniatyr som borde fått växa mer. Jag hävdar bestämt att de bästa novellerna har poänger som drivs igenom hårt och bestämt (därmed inte sagt att inte frånvaron av en poäng också kan vara en poäng, eller bara närvaron av en stämning, som i många av Jerker Virdborgs texter). Då är kortheten ofta en fördel. Borges är förstås mästaren, men Lord Dunsany lyser mycket klart i sina bästa stunder.

Vad vill jag då ha sagt med detta? Att man inte kan betrakta en roman på 800 sidor på samma sätt som en hälften så lång. Formen, och här formatet, påverkar innehållet. Bedömningsgrunderna, utgångspunkterna, måste vara annorlunda. Om man hävdar att en kort novell saknar tillräckligt karaktärsdjup, eller att en 700 sidors roman saknar överblickbar handling, missar man inte bara målet, man siktar mot fel mål till att börja med.

(Men man får inte glömma att det ofta är gränsformerna som är de intressantaste. Den text som befinner sig i de osäkra gränsmarkerna mellan de klart synliga kategorierna besitter ofta en ovanlig spänning, den dras åt två håll, balanserar mellan ytterligheter eller i varje fall åtskilda alternativ.)

Unika läsupplevelser

Vissa människor läser böcker för att koppla av en stund, för att förlora sig själva i en annan värld eller för att uppleva spänning vardagen sällan erbjuder. Det gör inte jag. Istället läser jag mycket för att hitta det idémässigt nya och stimulerande, varför science fiction-genren har erbjudit mig så mycket genom åren. Då och då stöter jag på böcker som erbjuder någotning jag aldrig någonsin stött på tidigare och det är detta jag vill diskutera i den här artikeln: unika läsupplevelser.

Med ”unik” menar jag att ingen läsning, vare sig innan eller efter, har kunnat sorteras i samma kategori. Det är alltså inte fråga om en gradskillnad (”Den här författaren har tio gånger bättre språk än alla andra jag läst!”) utan om en fundamentalt annorlunda upplevelse (”Den här författaren skriver på ett sätt som ger mig en upplevelse jag aldrig någonsin stött på tidigare!”). Anledningen till att jag skriver ”läsupplevelse” och inte ”bok” är att det ibland kan vara så att en författare är unik på ett speciellt sätt, men att dennes böcker i sig är ganska lika. Det vore till exempel tråkigt att diskvalificera Thomas Pynchon från listan nedan bara för att något annat han skrivit är unikt på samma sätt som Gravity’s Rainobw.

Jag har gått igenom alla böcker jag läst de senaste tio åren eller så och jag kan bara komma på tre exempel på böcker som uppfyller kriterierna ovan för att vara unika läsupplevelser.

Daniel Keyes – Flowers for Algernon är den enda bok som berört mig emotionellt i vuxen ålder (jag grät på slutet och var tvungen att ta en mycket lång promenad). Jag brukar i vanliga fall vara alltför distansierad till böcker för att riktigt känna med huvudpersonerna, men i den här boken gjorde jag det ordentligt. Det kan bero på att frågorna som diskuteras i boken ligger mig mycket varmt om hjärtat och är sådant jag funderat på sedan jag var femton eller så (för er som inte läst boken handlar det om Platons grotta och upplysning kontra ignorans).

Thomas Pynchons – Gravity’s Rainbow har jag svårt att sätta orden ”den enda boken jag läst som…” intill, men den är ändå unik på så många sätt att den förtjänar en plats här. Känslan av att följa med författaren på denna vansinnesvärd (såväl språkligt som handlingsmässigt) är fullkomligt unik och ingenting jag upplevt någon annanstans, inte ens hos andra postmodernister.

Mark Lynas – Six Degrees är inte bara den bästa icke-skönlitterära boken jag läst, den är också enda boken som radikalt ändrat mitt sätt att se på världen vi lever i. Visst var jag intellektuellt medveten om att jordens klimat var hotat, men den här boken lyfte fram frågan till den grad att innehållet blivit något som är med mig varje dag. Det har ingen annan bok lyckats med.

Nu skulle jag vilja lämna över ordet till er: Vilka unika läsupplevelser har ni att dela med er av?  Vad var det som gjorde upplevelsen unik? Tror du att du är relativt ensam om att tycka så eller är boken unik ur ett mer objektivt perspektiv? Kom ihåg att unik inte är likställt med bra; om du kan sätta ”Den här boken är den enda som…” innan din beskrivning är du på rätt väg!

Vem vinner årets Nobelpris i litteratur?

Spekulationerna kring morgondagens tillkännagivande av Nobelpriset i litteratur är många. DN har en genomgång av oddsen hos Ladbrokes och Unibet som komplement till olika intervjuer. SvD har intervjuat internationella litteraturredaktörer. Påfallande i det senare är hur de båda frågor DN ställer, vem man tror får priset och vem man önskar får det, flyter ihop till en. Själv tycker jag de är helt skilda. Personligen skulle jag som pristagare gärna se Claudio Magris, för att essäkonsten är sorgligt underskattad och ouppmärksammad i dagens litterära klimat, eller Thomas Pynchon, för hans mästerliga romankonstruktioners skull. Vad jag tror är något annat. Låt mig pröva några olika sätt som Svenska Akademien kan resonera på:

Amos Oz är trolig om man tror att Akademien tar politiska hänsyn (och det finns ju en skrivelse om pristagarens ”idealism” i Nobels testamente, även om man inte vet hur stor roll det spelar i dag). Hans litterära kvaliteter kan jag inte uttala mig om eftersom jag tyvärr inte har läst honom och inte minns mycket av hur hans texter brukar beskrivas heller.

Claudio Magris är trolig just på grund av att han skriver (delvis) i en undanskymd genre, men det är inte säkert att det är så relevant.

Joyce Carol Oates är kanske inte så trolig på grund av hennes enorma produktivitet. Trots en hög lägstanivå blir ett så stort författarskap med nödvändighet svårare att se som en tillräckligt fantastisk helhet. Intressant är också frågan om huruvida Akademien skulle kunna ge priset till en amerikan efter Horace Engdahls uttalanden från förra året.

Adonis är trolig för att det kan vara dags för en poet och han har stått på listorna länge. Assia Djebar och Chinua Achebe känns också möjliga, främst på grund av geografiska hänsyn (jag har ingen erfarenhet av deras verk).

Roligt skulle också vara om Luis Goytisolo fick priset. Han är okänd för mig, men lär vara postmodernist och någon jag borde läsa. Framför allt finns han inte ens omnämnd på engelska wikipedia, och jag skulle gärna se att fjolårets belysande av den engelskspråkiga världens ignorans inför andra språkområden upprepades. (En tillfrågad litteraturredaktör på typ The Times eller New York Review of Books eller liknande prestigetrycksak hade aldrig hört talas om Le Clézio.)