Labyrinter

”Speranza” är andra delen i Delblancs trilogi om makt (del ett är ”Kastrater” och del tre är ”Jerusalems natt”) och utspelar sig ombord på slavskeppet Speranza på väg till den danska ön St Thomas någon gång under 1790-talet. Huvudpersonen är den 19-årige baron Malte Moritz von Putbus och det är genom hans dagboksanteckningar som vi får följa livet ombord på slavskeppet.

Min käre kollega, herr Landgraf, tipsade mig om ett föredrag som Lars Gustafsson nyligen höll om just ”Speranza” och det har varit alltför längesedan denne illustre gentleman figurerade på denna blogg. Det är inte alla som skulle lägga sin kraft på att dissa den författare som de blivit inbjudna att tala om, särskilt inte när de är inbjudna av ett sällskap grundat till hans ära. Hursomhelst så ger Gustafsson oss en ganska bra sammanfattning av romanen och lyfter även fram en del av bokens svagare sidor.

Malte Moritz är en revolutionär posör och stropp som förläst sig på upplysningstidens filosofer och vurmar för frihet och demokrati samtidigt som han är uppvuxen i bekvämlighet, föraktar de lägre samhällsklasserna och är skickad i exil efter ett otillåtet förhållande med en ung dam av låg börd. Med sig har han sin fege gamle lärare Hoffman och den svarte uppassaren Rustan.

Malte Moritz höga ideal kommer snart i konflikt med hans lusta efter en vacker, ung slavinna och han lider alltmer av moraliska kval över sin inblandning i den förhatliga slavhandeln. Även om han brottas med olika orealistiska idéer om hur han ska hjälpa slavarna förmår han aldrig sätta dem i verket och kommer inte längre än till en patetisk diskussion med abbé Marcello, den demoniska jesuit som har ansvar för slavlasten.

Efterhand som tiden fortskrider blir tecknen på galenskap allt tydligare och Malte Moritz blir övergiven av både sin gamle lärare och tjänaren. Hoffman blir en del av besättningen och Rustan börjar konspirera med slavarna och blir så småningom ledare för en revolt ibland dem. Gradvis börjar Malte Moritz bli en del av det djävulska Speranza och acceptera sin roll som medlöpare. Romanen slutar ganska tvärt och förvirrat, med antydningar om någon form av sjukdom ombord och en helt förändrad huvudperson som börjat glömma sitt gamla jag.

Jag får nog hålla med Gustafsson om att ”Speranza” inte är en helt lyckad roman. Huvudpersonen är alldeles för ointressant för att få så mycket utrymme och taltid och bifigurerna saknar djup och fångar inte läsaren på något vis. Historien har potential, men rinner ut i sanden och går alldeles för långsamt i början och väl snabbt i slutet. På det hela taget föredrar jag ”Kastrater” framför ”Speranza”.

Gustav III befinner sig i Italien på resa tillsammans med sina gunstlingar, bland andra Gustaf Mauritz Armfelt. De har blivit inbjudna till en seans av den åldrade Charles Edward Stuart, brittisk tronpretendent i exil. Andra gäster är den berömde kastratsångaren Marchesi och en mystisk främling som snart visar sig vara hans äldre kollega, den lysande Farinelli.

Det här är en historisk roman där författaren verkligen visar upp sin bildning för läsaren. Flertalet av huvudpersonerna är verkliga personer och språket är uppenbarligen avsett att vara mer eller mindre autentiskt. Det är gott om dialoger och monologer där franska, latin och italienska blandas om vartannat, med rikliga hänvisningar till antika tänkare och upplysningstidens filosofer. Språket är också tidvis brutalt överlastat med liknelser, omskrivningar och metaforer på ett närmast parodiskt sätt.

Ändå är det en bok som lockar, charmerar och förför mig och tröskeln är inte lika höga som det kan tyckas. Delblanc lyckas kombinera det mänskliga med det mystiska. Både Gustav III och hans brittiske kollega, framstår som futtiga, fattiga och tämligen patetiska – som monarker lika kastrerade som de två kastraterna. Armfelt är en bock, Marchesi en sprätt och Farinelli visar sig vara ett bittert spöke. Alrunor, jordandar, hallucinationer och omen blandas med Stuarts vädjan om ekonomiskt bistånd, Armfelts liderliga våldtäkt på en tjänsteflicka och rumlande svenska adelsmän.

Det är en nätt liten bokpå blott 150 sidor,  som på många sätt framstår som en mer burlesk och fartfylld äldre kusin till Malte Perssons ”Edelcrantz förbindelser”. Detta är den första bok av Delblanc som jag läst, men absolut inte den sista.