Labyrinter

”Herr Gustafsson själv” inleder romansviten ”Sprickorna i muren”.  Handlingen är ganska osammanhängande och den vanliga blandningen av minnen, möten och samtidskritik. Ena stunden är huvudpersonen i Berlin, i kärleksfullt samspråk med en kvinnlig marxistisk docent (som är vacker just därför att hon är så ful), nästa stund är han på semester i ett torn vid schweiziska gränsen för att sedan befinna sig på en redaktion i Stockholm. Det är episodiskt, fragmentariskt och spretigt. Finns det någon sammanhållande ramhandling så är den svårupptäckt.

Gustafssons alter ego får knulla, beklaga sig och berätta om sin barndom. Precis som vanligt. Men det som skiljer ”Herr Gustafsson själv” ifrån hans andra böcker är att här finns mer passion, engagemang och en större känsla av angelägenhet. Samhällskritiken är tydligare och känslan av att sakta kvävas mer påtaglig. Gustafsson är arg och inte lika distanserad, kritiken är inte lika slentrianmässig. Som vanligt är det välskrivet, med ett njutbart språk.

Samtidigt som Gustafsson gärna kritiserar sin omvärld, får man inte veta särskilt mycket om hur han vill att världen egentligen ska vara. Förutom att den bör innehålla mycket kärlek och kvinnliga beundrare (både fula och vackra).

Först känner jag mig besviken. De inledande sidorna av Lars Gustafssons roman Familjefesten (1975) är fulla av en slags oprecis prosa, meningar konstruerade omständligt på ett meningslöst sätt; en berättarröst som jag helt enkelt inte trivs alls med. Det behöver inte vara fel, intalar jag mig. En författare kan ju välja att anpassa sin stil efter vem som berättar. Åtminstone vissa författare. Men så kommer några karaktäristiska radbrytningar, omkvädet ”Vi börjar om igen. Vi ger oss inte” (återkommande genom Sprickorna i muren-sviten) och annat som gör att jag tydligt hör Gustafssons röst, och så känner jag mig hemma igen.

Huvudpersonen, berättaren är ett as, givetvis. Inte nödvändigtvis på grund av otroheten så mycket som på grund av hans allmänt obehagliga kvinnosyn. Kanske kunde det ha framkommit lite tydligare; jag har åtminstone bitvis lite för enkelt att tycka rätt bra om Troäng, att han är en man som gör sitt jobb. (För övrigt hänvisar jag till Andreas text om romanen för mer om handling och sådant.)

Jag gillar det här att så mycket viktigt sägs först i slutet av romanen, lite som i Klas Östergrens roman Fantomerna. I det här fallet är det barndomen, ungdomsåren, allt viktigt som hände då.

En del hyfsat långa stycken är satta enbart med versaler; det rör sig bland annat om Troängs dagdrömmar om att föra befäl på en ubåt. I annat sammanhang, när det gäller motsvarande bruk i Sigismund (där det är mindre vanligt förekommande, det medges), har Gustafsson hävdat att det ska föra tankarna till kommandorader ur datorprogram. Hur som helst är det svårläst och irriterande. Kapitäler hade varit så mycket mer skonsamt mot ögonen (man tappar ju datorkopplingen då, men den är knappast relevant i Familjefesten i alla fall) och jag betvivlar att sådana var otillgängliga för det tidiga sjuttiotalets sättare.

Men, som helhet: roliga episoder, ett par ramhandlingar, trevligt. Påtagligt trevligt.

Lars Gustafssons roman Sigismund (1976), den fjärde i Sprickorna i muren (även om den skrev som nummer tre), är en märklig bok: lojt självbiografisk, hyggligt metafiktiv, full av bisarra infall och historier och utan någon egentlig intrig. Berättaren tycker sig på något sätt vara utbytt mot kung Sigismund III av Polen och tillbringa sina dagar i en kalkstenssarkofag i Krakow; den klåpare som skriver hans böcker är en dubbelgångare, en ersättare. En målarinna beger sig på en studieresa i helvetet för att veta om hon vill sälja sin själ. Berättaren kommenterar hur han skriver just den här boken, hur han nästan ger upp, och hur han plötsligt inser att han är liberal (ett helt bisarrt kapitel, små korta stycken interfolierade med ”LOVE ME, I AM A LIBERAL!” och lite andra saker i versaler). Det hänvisas till tidigare böcker i serien på några ställen. En liten märklig science fiction-berättelse skildrar hur Andromedagalaxens femtonde flotta fastnar i en loop på grund av en signal som sänds ut från Sigismunds sarkofag på sextonhundratalet. Och så vidare.

Jag känner på mig att det är något jag inte riktigt begriper med den här romanen. Den är förstås inte dålig, jag tycker mycket om även de här av Gustafssons mer fragmentariska texter, men jag blir inte riktigt klok på vad meningen är med det hela. För en sådan finns säkert, på något sätt.

”Familjefesten” är den tredje delen i sviten ”Sprickorna i muren” och handlar om hur den föredetta generaldirektören Lars Troängs uppgång och fall. Det börjar på ett släktkalas, strax efter att han avgått och han återberättar själv för läsaren och en 17-årig tjej de händelser som ligger bakom hans karriärs abrupta slut.

Troäng befordras överraskande generaldirektör för det topphemliga KSM, som sysslar med olika former av katastrofberedskap och hantering. Tillsammans med en biologiprofessor, börjar han nysta i en mystisk sjukdom som har drabbat ett antal människor i norra Sverige. Nu utvecklas det sakta till en hyfsat spännande thriller. Något är uppenbart på tok och man börjar avråda Troäng ifrån att snoka vidare. Men just när det börjar bli spännande, slutar det i antiklimax;  Troäng sammanfattar själv raskt hur man försöker tysta ner honom och hur han tvingas bort när han försöker gå ut i media och varna allmänheten. Sedan får han knulla lite med den imponerade, men ytterst vagt beskrivna 17-åringen, trots att han är 20 år äldre, har familj och är på festen tillsammans med sin hustru. Det slutar med att gästerna blir störda av att en berusad bilhandlare förstör värdens växthus. Troäng går honom till mötes med en gärsgårdsstör i näven och vi anar att någon form av uppgörelse är på gång.

Jag kan inte riktigt förstå vad Lars Gustafsson är ute efter med den här boken, för jag anar ändå att han har någon form av underliggande budskap. Handlar det om att beskriva socialdemokratins maktfullkomlighet, tycker jag att han misslyckas. Om avsikten är att skriva en spännande thriller, misslyckas han också. Varför slutar det som det gör? Ska den berusade bilhandlaren symbolisera något?

Sedan är jag lite missnöjd med vissa av personporträtten. Troäng är den självklara huvudpersonen; andra verkar se honom som en ganska sympatisk person, även om han framstå som ganska självupptagen och känslokall. Han är ändå betydligt mer levande än andra bifigurer. Oftast skildras männen mer nyanserat, även om det bara handlar om excentriska släktingar eller gamla bekanta. Kvinnorna i hans närhet däremot. Troängs hustru är ett anonymt spöke, utan drag eller personlighet. Den 17-åriga gymnasisten framställs som ovanligt intelligent, vilket verkar betyda att hon blir attraherad av den betydligt äldre Troäng.

Gustafsson är en duktig författare och rent språkligt är ”Familjefesten” en bra bok. Men jag efterlyser en mer sammanhängande handling.

Detta är den femte och sista boken i pentalogin ”Sprickorna i muren”. Huvudpersonen är folkskoleläraren och biodlaren Lars Lennart Westin. Frånskild och i frivillig pension efter skolans nedläggning, lever han i en gammal sommarstuga i Gustafssons Västmanland. Vi får följa honom genom olika fragment hämtade ifrån tre olika anteckningsböcker som han lämnat efter sig. Det står nämligen tidigt klart att Lars är sjuk, kanske rentav döende. Detta leder till att han rannsakar sitt lev och ser tillbaka på det som har varit.

Det är en vemodig, melankolisk och gripande liten bok. Språket är vackert och fängslande. Men det som gör att jag tycker att ”En biodlares död” är det bästa som jag läst av Lars Gustafsson är att huvudpersonen är så sympatisk, nedtonad och anspråkslös. Visst, här finns det spruckna äktenskapet, otroheten, samhällskritiken och andra saker som återkommer ifrån Gustafssons andra böcker. Huvudpersonen är en outsider och en ensamvarg, men hans kamp mot sjukdomen, hans längtan och hans betraktelser är något som vi alla kan identifiera oss med.

Boken gör mig mycket sugen på att läsa mer av Gustafsson och jag kan verkligen rekommendera den.

Svante har lurat mig att läsa en massa böcker av Lars Gustafsson. Under min resa söderut i helgen avverkade jag inte mindre än tre böcker. Jag finner att jag är väldigt fascinerad av hans författarskap, som dessutom inbjuder till analyser och reflektioner. Det finns flera teman som ständigt tycks återkomma och Lars Gustafsson låter sig inspireras väldigt mycket av sitt eget liv. Jag tycker inte att det dröjer särskilt länge innan man upplever att man kommer den självupptagne, bildade författaren och hans komplicerade kärleksrelationer inpå livet. Gustafsson skriver riktigt bra och föredömligt kort, även om han har varit väldigt produktiv är det få böcker som är längre än drygt 200 sidor. En bra dag avverkar jag en bok på knappt två timmar. Hittills har jag läst ”Yllet”, ”Familjefesten”, ”En biodlares död” (dessa tre är alla en del av romansviten ”Sprickorna i muren” som handlar om 70-talet) och ”Lyckliga människor”. I hyllan står ytterligare ett par böcker och Svante har ytterligare några. Överhuvudtaget har jag inte läst så mycket svensk litteratur på länge. Det finns dock en liten, liten risk att jag så småningom tröttnar något på att alla romaner och noveller tycks handla om Lars Gustafsson själv. Än så länge är dock böckernas största svaghet att de har så otroligt fula omslag (ofta baserade på bilder av Lars Gustafsson och med baksidestexter av densamma).

Herr Gustafsson själv (1971) är den första delen i romansviten Sprickorna i muren, en löst sammanhållen grupp av fem romaner som har det gemensamma att alla har en huvudperson som heter Lars och är född den 17 maj 1936 och har samma barndom. Ett sätt att utforska ett liv, en period i Sveriges samtidshistoria. För det är samhällsklimatet, livsklimatet, stämningarna som står i fokus: ”en period präglad av offentligt hyckleri, fräck maktmoral och den hemliga sektorns växande dominans över det demokratiska rättssamhället” (för att citera författarens efterord till serien 1983).

Banden till författarens livssituation ska vi inte gå in på. Det är inte intressant här. (Hur självbiografiska romanerna i serien är kan vara en intressant fråga, men en helt annan sak.) Men berättaren, med tydliga drag av författaren, har i alla fall anledning att uttrycka en uppgivenhet och ett raseri som riktas mot samhället som helhet. Det är det drivande i romanen, det handlingen kretsar kring. Men alltid med distans. Det är en intellektuell vrede, välartikulerad, ironisk – men den känns inte, den blir aldrig riktigt påtaglig för läsaren. Man kommer ingen person nära, man betraktar skeendet utifrån.

Som idéroman känns texten rätt misslyckad. Behållningen är de realistiska partierna, och de är inte många. Resten är förvirrade resonemang av olika slag, en bristfälligt genomförd Divina Commedia-allegori, och lite sådant. Kanske kan romanen sägas ännu vara tidig i Gustafssons produktion; den påminner i alla fall i sin förvirring om Poeten Brumbergs sista dagar och död. I så fall måste den efterföljande Yllet verkligen vara en vattendelare.

Men texten är välskriven, och som helhet underhållande (vissa partier påfallande så), intresseväckande. En cirkelkomposition där berättaren i romanens slut skriver ned romanens första meningar på en gammal reseskrivmaskin tilltalar mig också mycket. Men någon sorts gestaltning av annat än huvudpersonen skulle inte skada. Filosofidocenten Hanna von Wallenstein, som fyller funktionen som Vergilius för berättarens Dante, beskrivs upprepande gånger som ful, med hennes ”stora, fula huvud” (men naturligtvis ligger de med varandra så småningom), men mycket mer än så får man aldrig reda på om henne. Lite bakgrund, lite utseendedetaljer, och väldigt obegripliga motiv bakom hennes handlande. Det är synd. Med kanske mindre högstämda mål, med lite mer vikt lagd vid de realistiska partierna och fragmenten av en sammanhängande handling som faktiskt finns där, hade Herr Gustafsson själv kunnat bli riktigt bra. Nu är romanen mer medelmåttig.