John Ajvide Lindqvist — Lilla Stjärna

Jag fattar inte John Ajvide Lindqvist. En medelålders man som skriver om tonårsbekymmer i övernaturligt uppskruvad tappning. Hur jävla pissig barndom hade han som måste älta den i bok efter bok? Okej, vi fattar, det är jobbigt att vara tonåring. Det är fortfarande inget skäl att gå bananas och anställa massaker under Allsång på Skansen.

En annan sak jag inte fattar med Lindqvist är hur han gör det. Trots romanens ganska sega tempo och inte särskilt intressanta intrig (ful emotonårs-wish-fulfillment, snore) så håller han mig fängslad från första sidan till det sista. Det är något slags jävla brainhack. Han stimulerar belöningscentrum i hjärnan just precis så mycket, att man ska sitta och kräva mer. Inte fan är det språket, miljöskildringarna, personteckningarna eller dialogerna som talar till mig. Snarare använder sig Lindqvist, medvetet eller ej, av förhållandevis platta och stereotypa figurer på alla dessa områden. Det är sättet han manipulerar dessa, manipulerar läsarens förväntningar och reaktioner, som gör hans böcker så fängslande. Men denna fängslande egenskap är förrädisk, för den ger ingenting tillbaka: den bara berövar en timmar som man aldrig kan återfå.

Bokens största behållning är skildringen av flickan Theres, det märkliga barnet som hittas i skogen och vars första ljud är en ren sinuston. Tyvärr utforskar inte Lindqvist denna varelse särskilt ingående — hon blir mest ett medium för den andra huvudpersonens karaktärs”utveckling”. Man får inte veta något om henne, och hon framstår mot slutet av boken mest som en abstrakt narrativ mekanism. Det gör att boken lämnar en med en känsla av förödmjukelse, som om Lindqvist knullat ens hjärna och sen inte ens haft artigheten att låta en komma.