Labyrinter

Sam J Lundwall är i mitt tycke en mycket underskattad författare. Han ses som en banal science fiction-författare, mer känd som översättare och genreentusiast än som författare i eget namn, och det är djupt orättvist. Faktum är att Lundwall egentligen aldrig har skrivit någon typisk science fiction alls (förutom möjligtvis i novellform, för jag är rätt obekant med hans produktion för tidskrifter och liknande); hans tidiga verk i genren, som Inga hjältar här, är först och främst pastischer eller satirer på genrens representativa drag. Sedan finns det ett antal romaner med ytterst små science fiction-inslag (jag återvänder eventuellt till det här ämnet någon gång i framtiden), och Tiden och Amélie från 1986 är en av dem.

Romanen utspelar sig i en liten sydfransk by under tidigt åttiotal, men efter hand visar det sig att det inte är vårt vanliga åttiotal, främst genom att Frankrike styrs av någon sorts fasciströrelse som tog makten i en motreaktion mot året 1968. Dessutom är världen platt, världens kant ligger någonstans i trakterna av Medelhavet, men det märks knappt, det är inte relevant för romanen. Lundwall har skrivit en bunt romaner förlagda vid olika tidpunkter i den här världen, och ofta är världens kant bara en lämpligt surrealistisk kuliss. Flicka i fönster vid världens kant (1980), till exempel, som är en melankolisk kärlekshistoria, eller Gestalter i sten (1988), om minnet och ledan. Sedan finns Vasja Ambartsurian (1990), om hur världen i slutet av artonhundratalet börjar falla sönder, och Frukost bland ruinerna (1988), om hur det sönderfallet i en odefinierad framtid fullbordas.

Nå. Till denna synbarligen idylliska lilla by kommer en man cyklande, utan några minnen om vem han var innan han kom till dalen. Så inleds en historia med många identitesbyten som jag inte behöver avslöja här; det handlar om minnet, om vad man har gjort i det förflutna och om man alls kan acceptera det i nuet. Inget är vad det ser ut att vara. Dessutom är romanen ett stycke satirisk framställning av det moderna medielandskapet: stora delar av kriget som ligger i bakgrunden är finansierat av internationella TV-konglomerat i utbyte mot visningsrättigheter. Det är något Lundwall är förtjust i. I Bernhards magiska sommar (1975) figurerar bland annat som ett extremt exempel en kvinna som blir gravid i ett TV-program, och parallellen till dokusåporna trettio år senare är ganska skrämmande. (Den här sidan visar det ganska tydligt.)

Lundwall har också ett mycket eget språk, dröjande, fullt av satsradningar; visst kan man invända mot att personteckningen inte alltid är den djupaste, men jag finner hans prosa alltid njutbar.

Jag börjar med ett citat:

”Under veckoslutet tog sig gamarna via balkongerna in i presidentpalatset, de hackade sönder ståltrådsmaskorna i fönstren och rörde med vingarna upp den stillastående tiden där inne och i gryningen på måndagen vaknade staden upp ur sin sekler gamla dvala med en ljum och mjuk bris av stor död och rutten storhet. […] Det var som att tränga in i en annan tids atmosfär, ty luften var tunnare bland ruingroparna i maktens stora håla och tystnaden var äldre och tingen urskildes endast med svårighet i det skröpliga ljuset.”

Om detta inte fängslar er kommer ni aldrig att tilltalas av Gabriel García Márquez roman Patriarkens höst, för storheten ligger i den vidunderliga prosans vindlingar, i meningar som sträcker sig över en sida och mer, i denna ström av ord som man inte kan kämpa emot, man måste bara flyta med, låta sig omslutas, följa rytmen som berättaren slår an, och aldrig ett kolon, aldrig ett semikolon för att bryta upp monotonin, dialog insprängd i meningarna, bara några få kapitelavdelare eller i alla fall sidbrytningar som andningshål. Handlingen i romanen beskriver en gammal diktator i något sydamerikanskt land vid Karibiska havets kust, hur han åldras för att till slut dö efter ett osannolikt långt liv fyllt av statskupper, opålitliga underhuggare, förräderi och bedrägeri, opåkallad grymhet, ständigt käbbel med den amerikanska ambassadören, rykten om hans död som gång på gång visar sig vara falska bland annat på grund av en osannolik dubbelgångare, svek, svek, svek. Det finns ingen fast berättare, över huvud taget inga fasta punkter, vem som ”jag” syftar på ändras mitt i en mening som får mig att tänka på Virginia Woolfs mästerliga roman Mrs Dalloway, man skulle kunna analysera romanens berättande ordentligt för det är intressant på så många sätt men det är säkert redan gjort, och det är nu plågsamt uppenbart att den här stilen inte går att upprätthålla, efterhärma, om man inte lägger ned avsevärt mer tid på det än jag kan göra nu (alternativt besitter en helt annan sorts talang). Patriarkens höst är alltså påfallande mer modernistisk till sin framtoning än Hundra år av ensamhet. De magisk-realistiska dragen finns där (som att presidenten till slut säljer havet till amerikanerna som avbetalning på den väldiga utlandsskulden; inte rätten till territorialvattnen utan själva vattnet som sedan forslats bort) men är kanske mer sällsynta. Maken till stilistisk briljans har jag dock sällan skådat.

Ytterligare en sak kan nämnas. När generalen far fram som en tokig och klagar över sina odugliga underordnade, och texten är en lång svordomsspäckad monolog, kan jag inte låta bli att tänka på Anastas Bogor i Sam J Lundwalls roman Fängelsestaden. Jag skrev min magisteruppsats delvis om den boken; den är fascinerande, tungt intertextuell och full av referenser till andra verk. Och här har vi sannolikt ytterligare ett exempel på en sådan referens, om än rätt ointressant och utan akademiskt bevisvärde. De båda mer eller mindre vansinniga härskarna uppvisar en hel del liknande drag, och tidsperioden gör influenserna ännu mer troliga (Patriarkens höst kom ut på svenska 1976, och Fängelsestaden gavs ut 1978).