Bokslut för 2009

Eftersom 2009 var året då jag började anteckna vilka böcker som jag har läst, finns det ovanligt mycket information att utgå ifrån. Totalt har jag läst 123 böcker – mer än tio böcker per månad – och flera av dem har varit riktigt bra. Så mycket räknar jag inte med att läsa under 2010.

Mest lästa författare:

1. Lars Gustafsson (10): Det var Svante som övertalade mig att börja läsa Gustafsson och eftersom hans böcker både är korta och välskrivna gick det snabbt att läsa igenom dem. Gustafsson är en författare som jag lär återkomma till även under 2010, men kanske inte i lika stor utsträckning. Eftersom han är så produktiv, återstår ännu flertalet av hans böcker.

2. Gabriel García Márquez (6): En enastående författare och hans böcker hör till mina absoluta favoriter och det bästa som jag överhuvudtaget har läst. Men vid det här laget har jag tagit mig igenom flertalet av hans romaner.

3. Raymond Chandler (3) och Italo Calvino (3): Jag har köpt på mig några samlingar av de två herrarnas olika verk och det är dessa som jag har tagit mig igenom. Även om hans berättelser är förutsägbara och följer en tydlig mall, tycker jag ändå att Chandlers böcker är tillräckligt charmiga för att jag ska vilja läsa mer av honom. Calvinos böcker är också sympatiska, men lite för banala för min smak.

Årets bästa böcker:

1. ”Patriarkens höst” av Gabriel García Márquez: En underbar, intensiv och fängslande liten bok. Jag älskar språket och de långa, vindlande meningarna.

2. ”De vilda detektiverna” av Roberto Bolaño: En spännande detektivroman och ett skickligt porträtt av två personer som man kommer väldigt nära, men aldrig till fullo förstår.

3. ”Donau” av Claudio Magris: En underbar samling bildade essäer, som slingrar sig fram genom olika epoker och ämnen likt den flod som den beskriver.

4. ”Autobiography of Red” av Anne Carson: En vacker kärlekshistoria och en avskalad roman, som med små medel förmår att säga väldigt mycket.

5. ”De fattiga i Lodz” av Steve Sem-Sandberg: Nyanserat och skrämmande om livet i ett judiskt getto under andra världskriget.

Bubblare: ”A canticle for Leibowitz” av Walter M. Miller Jr., ”Edelcrantz förbindelser” av Malte Persson, ”Fight Club” av Chuck Palahniuk, ”The Yiddish Policemens Union” av Michael Chabon, ”En dag i Ivan Denisovitjs liv” av Aleksandr Solzjenitsyn.

Årets besvikelser:

1. Cormac McCarthy: Efter att ha läst hans fantastiska ”The Road” och ”No Country for Old Men”, samt den okej ”Blood Meridian” ger jag mig i kast med hans trilogi om den amerikansk-mexikanska gräsen. Jag lyckas med möda ta mig igenom ”All the Pretty Horses” för att sedan fastna i sömnpillret ”The Crossing” där världens befolkas av långrandiga poeter och tystlåtna tonåringar. Usch.

2. G.K Chesterton: Hans försök att vara vitsig och visa hur smart han är förvandlar hans romaner till en sorglig samling ordvitsar och maximer snarare än sammanhängande berättelser.

3. Graham Greene: Jag hade skyhöga förväntningar på ”Our man i Havana” efter mina vänners rekommendationer, men blev ganska besviken. Även om språket är hyfsat så känns handlingen varken spännande eller intressant. Men jag har ännu inte gett upp hoppet om honom och det är mycket möjligt att jag har missförstått honom.

Inför 2010

Den stora bristen i min läsning har gällt kvinnliga författare. Även om jag inte ser något självändamål med att läsa författare av ett visst kön känner jag ändå att jag kan gå miste om intressanta författarskap genom min okunskap. Av 123 lästa böcker har endast 14 varit skrivna av kvinnor och flertalet av dem har dessutom varit historiska och samhällsvetenskapliga verk snarare än skönlitterära. Samtidigt så har jag lyckats bra med att läsa författare av många olika nationaliteter. Nå, 2010 ska jag börja läsa Joyce Carol Oates, Jeanette Winterson, Selma Lagerlöf och mer Tove Jansson. Vilka andra kan ni rekommendera?

Antonio Tabucchi – Påstår Pereira

Efter att ha läst hans roman Påstår Pereira (1994) är lätt att förstå varför Antonio Tabucchi nämns som en möjlig framtida Nobelpristagare. Inte för att boken är ett mästerverk; åtminstone berör den inte mig så mycket, och jag betvivlar att jag kommer att minnas den om ett par år. Men den besitter en språklig perfektion som tillsammans med ämnesvalet – förtrycket i diktaturens Portugal under mellankrigstiden – känns som karaktäristisk för verk som belönas med Nobelpriset.

Titelns Pereira är kulturskribent på en mindre tidning i Lissabon. Egentligen är han rätt nöjd med att hålla en låg profil, men mer eller mindre på måfå börjar han hjälpa en ung man med revolutionära sympatier; denne anställs på tidningen trots att han aldrig levererar något användbart, och han råkar alltmer illa ut. En känsla av paranoia och hotande undergång präglar romanen.

Titeln antyder ett intressant grepp, och undertiteln är »ett vittnesmål«: Pereira håller nämligen hela tiden på och påstår saker. Nästan varje kapitel inleds med att Pereira påstår något, detsamma gäller kapitlens slut, och ofta även på flera ställen däremellan. Så här kan det låta:

[…] en himmel som var den blåaste man kunde tänka sig, påstår Pereira, så klar att den nästan gjorde ont i ögonen, då började han tänka på döden. Varför då? Det kan Pereira omöjligt säga.

Det var den tjugofemte juli nittonhundratrettioåtta, och Lissabon glittrade i den blå atlantbrisen, påstår Pereira. [här slutar första kapitlet, och det andra tar vid:] Pereira påstår att det blev ett omslag i väderleken den eftermiddagen.

Det är egenartat, fascinerande, och skapar hela tiden en osäkerhet i texten. Det blir tydligt att man inte vet vad som är sant. Inte heller får man reda på vem det är Pereira intervjuas av, vem det är han sitter och påstår saker för. Jag tycker om det greppet. Jag tycker om språket också, jag tror att det får mig att tänka på Roberto Bolaño; då är det synd att berättelsen i sig inte är vidare fängslande. Men på det hela taget är det en angenäm läsupplevelse.

Roberto Bolaño – Om natten i Chile

En chilensk präst ligger på sin dödsbädd och minns sitt liv: verksamheten som poet och litteraturkritiker, mötena med författare av olika slag, resan till Europa för att undersöka hur kyrkor bevaras, till sist undervisandet av Pinochets militärjunta i marxistisk teori. Central är frågan om skulden. Prästen känner sig anklagad av någon som nog är han själv, och frågan är om underlåtenhet att handla också är en handling. De europeiska kyrkornas största problem är duvskiten, och därför är prästerna också falkenerare: det faller talrika döda duvor från skyn över Italiens katedraler. Kanske är det prästens kallblodighet inför detta som ger honom uppdraget att få Pinochet att lära känna fienden, marxismen; dessutom bevistade han talrika litterära salonger i en villa vars källare tjänade som förhörscentral. Han har inte begått några direkta illdåd men likväl känner han sig skyldig. Och ständigt Bolaños glasklara prosa; den, tillsammans med de mångbottnade tolkningsmöjligheterna, är behållningen med denna korta roman.

Roberto Bolaño – De vilda detektiverna

Roberto Bolaños roman De vilda detektiverna har ett mycket egendomligt upplägg. Först kommer 150 sidor dagboksanteckningar av en sjuttonårig poet i Mexico City från 1975: centralt är hans kärleksaffärer och de olika förvecklingarna kring en sammanslutning av poeter och skribenter. Därefter följer 500 sidor med vittnesmål av olika personer, som spänner över en tidsperiod från 1976 till 1996. Genom dem spåras de båda egentliga huvudpersonerna, Ulises Lima och Arturo Belano; de är poeter, luffare och knarkhandlare, den ene mexikan och den andre chilenare (och synbarligen författarens alter ego), och de drar omkring i världen med oklart syfte. Vittnesmålen är olika långa, oftast någon sida men ibland tio eller femton. Till en början avges de av personer man har lärt känna i den inledande dagboksdelen. Gradvis träder en berättelse fram, men en berättelse helt utan central handling: det är som om poeternas liv är nästan lika slumpmässiga som verkligheten.

Många av vittnesmålen är som små noveller i sig när de återberättar en eller annan episod. Andra är återkommande delar, som det långa samtal som de båda huvudpersonerna för med en gammal mexikansk poet om Cesarea Tinarejo, en annan poet som försvann på tjugotalet och som de vill försöka leta reda på, som är uppstyckat och återfinns i bitar under hela bokens längd. Författaren har för det mesta lyckats väl med att skapa olika berättarröster. Ibland blir de en smula lika varandra men många är klart avvikande. Det är en skicklig konstruktion och alltid skrivet med en knivskarp stil. Det är lätt att dra paralleller till Julio Cortázar men jag vet inte hur mycket det beror just på att de båda är latinamerikaner. En mer påfallande likhet är den med Georges Perecs roman Livet en bruksanvisning: där berättas en historia genom en mångfald berättelser, en för varje rum i ett hyreshus.

Avslutningsvis återkommer dagboksanteckningarna som en direkt fortsättning på bokens första del, en rätt kort bit på mindre än hundra sidor. Det är avgjort det långa mittpartiet som är det intressanta med boken. Vem som är intervjuare, vem som söker efter Ulises och Arturo är aldrig klart; de små berättelserna är formade som intervjuer, som samtal eller snarare redogörelser riktade till någon viss person, men det framkommer inte vem denna är. Utom i ett fall, när det är Arturo (om jag minns rätt) som personen riktar sig till. I andra fall är detta dock omöjligt.

Även en annan sak med konstruktionen tilltalar mig mycket. Romanen handlar i mycket om sökandet efter Ulises och Arturo; samtidigt söker de efter en annan poet, Cesarea Tinarejo. Åtminstone får man det intrycket innan man har läst slutkapitlen, alltså att de båda poeterna i någon mening ägnar hela sina liv åt detta meningslösa sökande. I själva verket ger deras liv just ett påtagligt meningslöst intryck, som liv i verkligheten väl plägar att vara. Men speglingen, sökandet efter någon försvunnen genom olika samtal på två nivåer, är vacker.