2009 års Nobelpris i litteratur går till Herta Müller

Herta Müller, tyskspråkig rumänsk författare. Kanske inte så oväntat. DN recenserar hennes senaste bok idag, vilket måste ha varit en initierad chansning som träffade helt rätt. Hon var också högst tippad på vadslagningssidorna tillsammans med Amos Oz.

Tyvärr även en författare som jag inte har läst och som jag främst har stött på under de senaste årens Nobelprisspekulationer.

Intressant är att det inte kan sägas vara ett val baserat på politiska eller geografiska hänsyn; i så fall hade det nog varit Amos Oz, Adonis, Assia Djebar eller någon liknande.

Hur var då Peter Englund som ersättare till Horace Engdahl? Jag måste säga att jag saknade Engdahls bitande överklassuttal och mångspråklighet. Englund gav ett rätt påfallande folkligt intryck, och så kan vi ju inte ha det. Det är som om verklighetens folk skulle kunna känna sig inkluderade här. Däremot tycker jag en smula synd om Englund för att han möttes av ett omoget ”Äntligen” när han klev ut genom dörren; jag kan tänka mig att han var tillräckligt nervös inför vad han skulle säga utan att bli störd i sin koncentration.

Läs mer:
Herta Müller på wikipedia
DN om priset
SvD om priset

Om bråken i Svenska Akademien

Så här års står Svenska Akademien i rampljuset. På torsdag tillkännages vem som får årets Nobelpris i litteratur. Och så fort man talar om Akademien dras de gamla misshälligheterna fram i ljuset: främst då de ledamöter som inte längre deltar i arbetet av olika skäl. Det är som om Akademiens arbete inte är intressant nog utan dessa bråk. Som om Göran Hägglunds »vanliga människor« vill kunna skratta och peka finger när de ser att inte de högstämda kulturpajsarna står över futtiga småbråk.

Ja, att journalisterna nappar på betet är inte så underligt. Märkligare är att akademiledamöterna väljer att bråka offentligt. Jag tyckte från första början att Peter Englund borde vara mycket försiktig med sina uttalanden om han nu bara går på hörsägen (och är det verkligen relevant att dra upp det här igen, just nu? Borde inte en ny ständig sekreterare snarare verka för en nystart och begrava gamla lik?), och nu visar det sig att Kerstin Ekman går lika mycket på hörsägen hon.

Jag förstår naturligtvis att det ligger oändligt mycket prestige i det här och att det handlar om människor med stora egon som inte alltid är så lätta att tas med. Men en så anrik kulturinstitution borde på alla sätt kunna skötas snyggare. Om inte annat borde Peter Englund ta det försiktigare med hur han uttalar sig. (Han hade tydligen fel om Knut Ahnlunds deltagande i Akademiens arbete också.) Om det inte är så att det hela är ett sätt att få ännu mer uppmärksamhet, förstå. I så fall är det snudd på genialiskt. Men osmakligt.

Uppdatering: Nu har Kerstin Ekman svarat igen. Intrigerna tätnar, man kan ana konturerna till ett småaktigt spel om status och bagateller. Personkonflikter och prestige som ligger tjugo år bakåt i tiden borde få vila nu, men så går det med hemlighetsmakeri: eftersom ingenting är offentligt sedan tidigare blir varje uttalande en nyhet, och de inblandade får alla framföra sina egna versioner. Vem man ska tro på känns irrelevant. Mest av allt är jag fortfarande förbluffad över att Englund som nytillträdd sekreterare inte gjort allt som står i hans makt för att förtiga det här och om inte läka sprickan så åtminstone begrava den i historiens dimmor.

Frågan är hur mycket pajaskonster Akademien tål. Folk kommer naturligtvis alltid att intressera sig för Nobelpriset, men dess litterära värde kan ifrågasättas. Jag har inte läst Jelinek eller Pinter eller Fo så jag kan inte uttala mig om huruvida deras upptagande bland pristagarna befläckar priset, men att Borges och Nabokov och Greene aldrig fick priset är något som aldrig egentligen kan ursäktas. Likväl inträffar litteraturårets sannolikt största händelse på torsdag klockan 13. Jag återkommer.