Håkan Andersson – Breven

Ibland känner jag hur blurbarna på framsidan snarast avskräcker mig från att läsa boken. Så är fallet med Håkan Anderssons roman Breven (2004). Hör bara: ”Breven skulle mycket väl kunna ställas bredvid Dan Browns Da Vinci-koden” (DN) och ”En spännande och saltstänkt hyllning till livet och litteraturen” (Sydsvenskan). Hu. Det är dock inte alls sant. Breven är långtifrån utan skavanker, men till dem räknas inte ett släktskap med Dan Browns själlösa succéfenomen.

Det är rentav svårt att se varifrån omdömet kommer, annat än från en kort och oinitierad sammanfattning av romanens handling. Titelns brev är några nyupptäckta Cicerobrev med nya uppgifter rörande skalden Lucretius, om vars liv annars så lite är känt. Samtidigt utgör de på något sätt ledtrådar till en skatt (tempelriddarordens, naturligtvis) som ett par olika hemliga sällskap söker efter. Men de sjunker snabbt undan i handlingens vindlingar. Någon rafflande thriller är boken aldrig i närheten av att vara. Den består av ett antal berättelser inuti varandra: ramhandlingen rör en svensk forskare som utreder en försvunnen vän, Jan Eklöv, på Kreta, men långa stycken handlar om Eklövs olika förehavanden samt om vad dennes bekant Ernst Weber företog sig i sin ungdom vid åren kring andra världskriget. Eklövs dagboksanteckningar blandas med utdrag ur Webers skildringar, till den grad att man som läsare får svårt att urskilja vem det är som skriver vad.

Thrillerinslagen blir aldrig levande. Större fokus läggs vid de många kärlekshistorier som flätas in i berättelserna. Mycket återspeglas mellan de olika tidsplanen, förtrycket i det naziockuperade Prag (där Weber i flera år gömmer sig i ett lönnrum i en bokhandel) liknas vid det under den sena kommunisttidens tjeckoslovakiska regim. Personer återkommer mellan berättelserna.

Jag sympatiserar lätt med en distanserad berättarhållning. Trots olyckorna som skildras (en kvinna dör av ett plötsligt hjärtfel, en annan tynar bort av tuberkulos och MS) kommer eländet aldrig nära läsaren. Här är dock största problemet ett så erbarmligt platt språk. Bitvis synes det torrt och behagligt, men det bottnar aldrig, miljöbeskrivningen är som en turistbroschyr och dialogerna stundtals rent skrattretande. Så här, till exempel: ”Weber gav upp ett gapskratt: ‘Jodå, två gånger till och med!’”. Eller: ”Kanske var det den repliken som fick henne att tyst viska: ‘Den här mannen skulle kunna förändra mitt liv.’” (I och för sig fortsätts det stycket av ”Kanske hade hon förläst sig på Austen och Trollope i alla fall”, men ändå.) Det måste nästan vara medvetet. Jag minns också någon recension av en annan Håkan Andersson-roman där miljöbeskrivningens brister påpekades och ansågs utgöra ett medvetet drag. Det blir som en parodi, men det är ju svårt att säga. På något ställe tycker jag mig ana att Ernst Weber skriver bättre än Håkan Andersson, alltså den som författar ramens jagberättelse, vilket ju är intressant.

Länge får språket mig att ifrågasätta varför jag läser romanen. Allt känns så platt och banalt. Men så plötsligt plockar huvudpersonen upp en deckare av Herbert Quain på ett hotellrum. Quain är en fiktiv författare som Borges har skrivit en fiktiv essä om. Senare dyker även Jaromir Hladik upp, som är huvudperson i en annan Borgesnovell; på ett tredje ställe omtalas inledningen av ”Tlön, Uqbar, Orbis Tertius”. Den sortens metalitterära blinkningar upphör inte att fascinera mig, även om jag medger att det kan vara en smula konstruerat. Även The New Colossus, en roman av Benjamin Sacs, huvudpersonen i Paul Austers Leviathan, förekommer på ett ställe. Andersson har bättre litterär smak än litterär talang, tycks det mig.

Så det finns avgjort intressanta drag här. Ernst Weber har ett falskt pass i namnet Erich Schrödinger, och det ger mig associationer till kvantmekanikens stora namn, Max Weber och Erwin Schrödinger. Det är bara synd att berättelsen är så banal, i innehåll om inte i utformning, att intresset inte riktigt hålls uppe hela vägen (boken är sex hundra sidor lång i pocketutgåvan), för det är möjligt att texten döljer fler hemligheter att upptäcka.

Det börjar bra

Jag fick hem Paul Austers senaste roman Invisible igår. Och den börjar så här:

I shook his hand for the first time in the spring of 1967. I was a second-year student of Columbia then, a know-nothing boy with an appetite for books and a belief (or delusion) that one day I would become good enough to call myself a poet, and because I read poetry, I had already met his namesake in Dante’s hell, a dead man shuffling through the final verses of the twenty-eighth canto of the Inferno.

Jag har inte varit våldsamt imponerad av Austers senaste romaner, och det här är inte en briljant början, men man kan i alla fall tydligt känna igen hans stil. Det är behagligt.

Recensionen får dock vänta lite, jag har en del annat att läsa först.

Om enkla och intrikata konstruktioner i Paul Austers romaner

Jag läste nyligen The World that is the Book av Aliki Varvogli, en bok om Paul Austers romaner. Den kom ut 2001 men huvuddelen tycks ha skrivits kring nittiotalets mitt, för Mr Vertigo (1994) och Timbuktu (1999) nämns nästan bara i en epilog. Det är alltså The New York Trilogy, In the Country of Last Things, Moon Palace, Music of Chance och Leviathan som behandlas. Varvogli läser böckerna mot varandra, identifierar trender och huvudmotiv i författarskapet, med en viss tyngdpunkt lagd vid jämförelser med andra texter, böcker av Thoreau, Beckett, Kafka, Hamsun och Hawthorne, bland annat. Lite faller på att jag själv känner till merparten av dessa texter för dåligt, men det framkommer ändå ett antal intressanta samband jag inte hade tänkt på själv. Att i högre grad fokusera på hur Austers böcker påminner om varandra tycker jag kanske kunde ha varit mer givande, men boken är en grundlig genomgång av författarskapet.

En sak är emellertid anmärkningsvärd, så här i efterhand. Auster har tydligen hävdat att hans böcker följer en pendelrörelse från det invecklade till det enkla, så att en komplicerat konstruerad roman med många berättelser inuti varandra följs av en relativt enkel och rättfram historia. De två senast utkomna när den här boken skrevs, Mr Vertigo och Timbuktu, tolkar Varvogli som en nystart i författarskapet, ett tecken på att Auster har lämnat de intrikat konstruerade romanbyggena bakom sig för ett fokus på mindre saker. Det var uppenbart mycket långt från sanningen. De romanerna följdes av Book of Illusions och Oracle Night, som båda påminner mycket om Leviathan eller Moon Palace, och senare av Travels in the Scriptorium, Austers allra mest öppet metafiktiva bok (som jag för övrigt anser vara något av ett misslyckande; greppet att låta gamla romanfigurer hälsa på sin skapare är bättre i teorin än i praktiken, och berättelsen inuti berättelsen känns mest oengagerad). Om något svängde alltså författarskapet i motsatt riktning.

Paul Auster – The New York Trilogy

Jag bestämde mig nyligen för att läsa om Pauls Austers The New York Trilogy. Jag vet inte varför, egentligen; det var inte så länge sedan sist. Den här gången var det romanernas intrikata struktur jag mest lade märke till, hur de refererar till varandra, de metafiktiva dragen och allt sådant. Det finns så oerhört mycket att skriva om trilogin, och mycket är väl säkert också redan skrivet, men det är inget jag har sett. Jag kan nämna några av de saker jag kom att tänka på under läsningen:

1. Namnen och deras betydelser. Namn går igen mellan romanerna, främst då (eller bara?) mellan City of Glass och The Locked Room. Färgsymboliken i Ghosts. Att killen vars far fixade Fanshawe platsen till sjöss heter Schiff, den dumma rednecken heter Smart, den svarta snubben Brown.

2. Det öppet metafiktiva: att Paul Auster figurerar i City of Glass, att denna roman samt Ghosts nämns i The Locked Room som ”de romaner som kom före” eller liknande.

3. På vilket sätt alla tre romanerna kan sägas vara samma berättelse, berättad ur olika vinklar, med olika personer spelande samma roller.

4. (och det här tror jag kan vara icke uppenbart, och naturligtvis därmed möjligtvis falskt) att alla huvudpersoner i romanerna kan sägas vara Paul Auster, och inte bara i den mån som huvudpersonerna i varje roman är aspekter av författaren. Biografiska detaljer och episoder är hämtade från Austers eget liv. De allra flesta viktiga personer är författare, skribenter, i en eller annan bemärkelse. Att berättaren känns delaktig i texterna.

5. Don Quijote-motivet. Thoreaus Walden är förstås en annan möjlig infallsvinkel, men jag tror man kan se mycket med Don Quijote som guide.

Bara några korta tankar, alltså. Nu ska jag läsa en bok om Austers tidiga prosa och se vilka andra teorier det finns.

Claudio Magris – Ett annat hav

Av Claudio Magris har jag tidigare läst I blindo, en något (men medvetet) ofokuserad historia karakteriserad av målande och vackert språk, om jag minns rätt. Ett annat hav är annorlunda. Till att börja med finns inte den anmärkningsvärda stilen där, och det beklagar jag mycket. Sedan är handlingen också mer berättad än gestaltad vilket gör att man aldrig riktigt bryr sig om vad som händer. Boken skildrar ett verkligt levnadsöde i fiktionens form, en man som från Italien reser till Argentina i nittonhundratalets början för att söka ensamheten och försakelsen av allt, och som sedan återvänder till Europa och framlever sina dagar utan att mycket egentligen händer. Egentligen gillar jag det temat, detta att dra sig undan världen så mycket som möjligt, men här får det inte en särskilt framträdande roll. Det behandlas avgjort intressantare hos Paul Auster eller hos hans förebild Knut Hamsun (och Henry David Thoreau, antar jag, men honom har jag inte läst).

Det är inte dåligt skrivet, visst finns det bitar som språket gör njutbara, men romanen känns som helhet väldigt mycket som en bagatell (och 185 glest satta sidor gör sitt till för att förstärka det intrycket, även om typografin är vacker med extremt klassiska proportioner man sällan ser idag). Det är mycket möjligt att jag ger mig på Donau i sommar och jag hoppas att den har mer att ge.

Förnuft och känsla

Jag ser mig själv som förnuftsstyrd i mina läsvanor och i övrigt. Därför kan det ses som en smula underligt när jag måste fälla ett omdöme om något jag läser på rent känslomässiga grunder. Nu har jag precis läst ut Haruki Murakamis Kafka på stranden (jag läste annat emellan, för den som undrar hur långsamt jag läser egentligen), till exempel, och det är någonting som får mig att inte fascineras tillräckligt av den boken. En sak är att surrealismen känns fel; jag har inget emot ickerealism, långt därifrån, jag läser magisk realism och god fantasy med stor belåtenhet, men här känns de inslagen bara meningslösa och onödiga. Men framför allt är det stilen som inte tilltalar mig något vidare, och jag kan inte sätta fingret på varför. Författare som Lars Gustafsson eller Paul Auster har stilar som omedelbart slår an något inuti mig, något som i stort sett får mig att njuta vad som än skildras, men Murakamis prosa berör mig inte; han är som Auster utan Austers stilistiska briljans. Han är förstås en skicklig författare, det finns inget omedelbart störande man kan peka på som vore fallet med till exempel Dan Brown eller annat skräp, men något saknas. Och det stör mig att jag inte kan sätta fingret på vad det är.

Paul Auster – Man in the Dark

En gammal man ligger i mörkret och kan inte sova. För att inte tänka på sin döda hustru berättar han för sig själv om en man som rycks från en behaglig vardagstillvaro och hamnar i ett krig i en alternativ verklighet. Mannen vet inte vad som händer eller vilken roll han har att spela; berättelsen börjar när han vaknar upp i ett djupt hål, utan några minnen av hur han har kommit dit. Här ser vi det snillrika med titeln: två män befinner sig i mörkret, den ene bokstavligt och den andre bildligt. Titlarna på Paul Austers romaner är ofta (alltid?) mångtydiga på det här sättet. Det är intressant, och skulle kunna vara ämne för vidare studier, men det har säkerligen redan gjorts.

Berättelser inuti berättelser, alltså. Som i Oracle Night eller Travels in the Scriptorium berättas den andra berättelsen i sin helhet: det visar sig att mannen som hamnar i kriget ska spåra upp och döda berättaren, alltså mannen som ligger i mörkret. Metanivåerna griper in i varandra. Ändå är ramberättelsen, om mannen i mörkret och hans dotter och dotterdotter som alla har drabbats av olyckor av olika slag, svag och inte tillräckligt engagerande. Och den andra berättelsen är slumpmässig och samtidigt förutsägbar i sin misär. Om det inte vore för en fantastisk vändning i mitten av boken, som jag inte ska redogöra för här (trots att jag i vanliga fall inte har något emot att förutsätta att läsaren har läst samma saker som jag – att få veta hur det ska gå är knappast varför jag läser litteratur), hade intrigen som helhet varit rätt trist. Det saknas nerv, det saknas driv och det saknas den nästan magiska känsla av angelägenhet som får mig att älska Austers bästa böcker. Man in the Dark är en medelmåttig Austerroman, inte mer.