Labyrinter

Det börjar riktigt dåligt. Novellerna är obegripliga och inte vidare välskrivna; även om de har en poäng (vilket jag tidigare har nämnt att jag föredrar att noveller har) är den allt som oftast meningslös eller fånig. Någon enstaka idé är kanske underhållande och någon formulering vacker men det är sällsynt. Jag läser på och önskar boken var tunnare än 500 sidor, önskar att jag inte hade köpt på mig del två (ännu tjockare) och romanen Hoppa hage samtidigt. Men så händer något: det kommer en historia som bränner sig fast, språket börjar leva, formuleringskonsten blir stundtals rent virtuos. Det visar sig att problemet ligger just i Samlade noveller. Om det i stället hade varit Valda noveller hade jag kunnat älska dem: nu är kvaliteten alltför ojämn. I sitt förord skriver Karin Sjöstrand att Cortázar skrev totalt ”omkring nittio noveller av vilka åtminstone ett dussin är mästerverk”. Problemet är att de andra sjuttio-åttio inte alltid är så fantastiska.

Jag ser fram emot att läsa mer av Julio Cortázar, även om det säkert lär dröja ett tag innan jag ger mig på någon av hans andra böcker. Vissa av novellerna har ett Borgesaktigt drag som tilltalar mig mycket; ibland är han också en rasande skicklig stilist. Jag önskar mest att någon hade vaskat fram guldkornen åt mig.

Om det är något jag avskyr är det noveller utan poäng. Med stövlarna på är en novellsamling; de ingående novellerna kallas berättelser på flera ställen men någon sådan distinktion behöver vi inte intressera oss för nu (men däremot i ett senare inlägg som jag har på gång). Den längsta novellen, Veranda för en tenor, är på 95 sidor och därmed på gränsen till kortroman. Övriga fyra är mer av vanlig novellängd. Och en novell, känner jag, måste avgjort ha en poäng.

Inte nödvändigtvis att något ändras i slutet, att det har funnits något dolt; det kan handla om uppbyggnaden, om en stämning som förmedlas eller en livshållning som prövas. Men det måste finnas en poäng, något vari novellens själva väsen kan sammanfattas. Detta saknas nästan helt i Med stövlarna på och andra berättelser. Det blixtrar till, stundtals, några repliker eller någon betraktelse som känns briljanta, men det är tyvärr alldeles för sällan. Några sådana stilistiska ljuspunkter förmår inte uppväga att resten är så ointressant.

(En lite kul sak är emellertid de metafiktiva dragen, att en av novellerna omtalas i en annan, och att berättaren uppvisar stora likheter med författaren – fiktion på gränsen mot det självbiografiska är alltid roligt. Och novellen Veranda för en tenor handlar om en film med samma titel som inte blir färdig; ändå har just den novellen i efterhand filmats. Fast det räddar inte direkt novellsamlingen, i alla fall inte i tillräckligt hög grad.)