Dött? Nja.

Hmm. Jag trodde att jag hade åtminstone ett färdigskrivet inlägg från i somras som jag bara hade glömt att lägga upp, men det visade sig att det bara var en halvklar skiss som jag inte vet vad jag ska göra med. Inte ens Nobelpriset fick mig att skriva något här (främst för att jag ändå bara hade spekulerat i desamma som förra året, i stort sett, och att jag inte har mycket att säga om Vargas Llosa). Är det då slutet? Jag tror inte det. För närvarande har jag för mycket annat som jag hellre skriver på, men det kommer säkerligen dagar när jag vill skriva litteraturkritik igen. Detsamma tror jag i varierande grad gäller mina medskribenter också. Så: på återseende.

Antonio Tabucchi – Påstår Pereira

Efter att ha läst hans roman Påstår Pereira (1994) är lätt att förstå varför Antonio Tabucchi nämns som en möjlig framtida Nobelpristagare. Inte för att boken är ett mästerverk; åtminstone berör den inte mig så mycket, och jag betvivlar att jag kommer att minnas den om ett par år. Men den besitter en språklig perfektion som tillsammans med ämnesvalet – förtrycket i diktaturens Portugal under mellankrigstiden – känns som karaktäristisk för verk som belönas med Nobelpriset.

Titelns Pereira är kulturskribent på en mindre tidning i Lissabon. Egentligen är han rätt nöjd med att hålla en låg profil, men mer eller mindre på måfå börjar han hjälpa en ung man med revolutionära sympatier; denne anställs på tidningen trots att han aldrig levererar något användbart, och han råkar alltmer illa ut. En känsla av paranoia och hotande undergång präglar romanen.

Titeln antyder ett intressant grepp, och undertiteln är »ett vittnesmål«: Pereira håller nämligen hela tiden på och påstår saker. Nästan varje kapitel inleds med att Pereira påstår något, detsamma gäller kapitlens slut, och ofta även på flera ställen däremellan. Så här kan det låta:

[…] en himmel som var den blåaste man kunde tänka sig, påstår Pereira, så klar att den nästan gjorde ont i ögonen, då började han tänka på döden. Varför då? Det kan Pereira omöjligt säga.

Det var den tjugofemte juli nittonhundratrettioåtta, och Lissabon glittrade i den blå atlantbrisen, påstår Pereira. [här slutar första kapitlet, och det andra tar vid:] Pereira påstår att det blev ett omslag i väderleken den eftermiddagen.

Det är egenartat, fascinerande, och skapar hela tiden en osäkerhet i texten. Det blir tydligt att man inte vet vad som är sant. Inte heller får man reda på vem det är Pereira intervjuas av, vem det är han sitter och påstår saker för. Jag tycker om det greppet. Jag tycker om språket också, jag tror att det får mig att tänka på Roberto Bolaño; då är det synd att berättelsen i sig inte är vidare fängslande. Men på det hela taget är det en angenäm läsupplevelse.

Yasunari Kawabata – Kyoto eller de unga älskande i den gamla kejsarstaden

Yasunari Kawabata fick Nobelpriset i litteratur 1968.  ”Kyoto” kom ut 1962 och var en av de tre böcker som nobelpriskommittén särskilt fastnade för.

Det är en bok som på färre än 200 sidor berör teman som klasskillnader, modernitet mot gamla traditioner och kärlek – både mellan föräldrar och barn och mellan man och kvinna. Den unga Chiëko uppvaktas av två olika friare: en skicklig vävare och sonen till en framstående tyghandlare. Samtidigt kämpar hennes far med att hålla familjeföretaget flytande. Den gamla kejsarstaden Kyoto har en lång historia bakom sig och en oförutsägbar framtid. Chiëko är ett hittebarn och en dag upptäcker hon en annan ung kvinna som liknar henne och visar sig vara hennes tvillingsyster Naëko. Systern är uppvuxen under helt andra förhållanden och har fått arbeta hårt under hela sitt liv.

”Kyoto” är en ganska stillsam bok; Kawabata skriver om promenader ibland vackra cederträd, uråldriga festivaler och trevande kärleksmöten. Jag hade kunnat förlåta bristen på handling om jag hade känt mig berörd av bokens konflikter och huvudpersonernas relationer. Men inget känns egentligen särskilt intressant eller angeläget. Alla inblandade tycks vara alltför konstgjorda och behärskade för att överhuvudtaget vara mänskliga. Man kommer dem aldrig nära; deras intima tankar förblir förborgade för läsaren. Kawabatas budskap förblir dolt bakom Chiëkos perfekta ansikte.

2009 års Nobelpris i litteratur går till Herta Müller

Herta Müller, tyskspråkig rumänsk författare. Kanske inte så oväntat. DN recenserar hennes senaste bok idag, vilket måste ha varit en initierad chansning som träffade helt rätt. Hon var också högst tippad på vadslagningssidorna tillsammans med Amos Oz.

Tyvärr även en författare som jag inte har läst och som jag främst har stött på under de senaste årens Nobelprisspekulationer.

Intressant är att det inte kan sägas vara ett val baserat på politiska eller geografiska hänsyn; i så fall hade det nog varit Amos Oz, Adonis, Assia Djebar eller någon liknande.

Hur var då Peter Englund som ersättare till Horace Engdahl? Jag måste säga att jag saknade Engdahls bitande överklassuttal och mångspråklighet. Englund gav ett rätt påfallande folkligt intryck, och så kan vi ju inte ha det. Det är som om verklighetens folk skulle kunna känna sig inkluderade här. Däremot tycker jag en smula synd om Englund för att han möttes av ett omoget ”Äntligen” när han klev ut genom dörren; jag kan tänka mig att han var tillräckligt nervös inför vad han skulle säga utan att bli störd i sin koncentration.

Läs mer:
Herta Müller på wikipedia
DN om priset
SvD om priset

Vem vinner årets Nobelpris i litteratur?

Spekulationerna kring morgondagens tillkännagivande av Nobelpriset i litteratur är många. DN har en genomgång av oddsen hos Ladbrokes och Unibet som komplement till olika intervjuer. SvD har intervjuat internationella litteraturredaktörer. Påfallande i det senare är hur de båda frågor DN ställer, vem man tror får priset och vem man önskar får det, flyter ihop till en. Själv tycker jag de är helt skilda. Personligen skulle jag som pristagare gärna se Claudio Magris, för att essäkonsten är sorgligt underskattad och ouppmärksammad i dagens litterära klimat, eller Thomas Pynchon, för hans mästerliga romankonstruktioners skull. Vad jag tror är något annat. Låt mig pröva några olika sätt som Svenska Akademien kan resonera på:

Amos Oz är trolig om man tror att Akademien tar politiska hänsyn (och det finns ju en skrivelse om pristagarens ”idealism” i Nobels testamente, även om man inte vet hur stor roll det spelar i dag). Hans litterära kvaliteter kan jag inte uttala mig om eftersom jag tyvärr inte har läst honom och inte minns mycket av hur hans texter brukar beskrivas heller.

Claudio Magris är trolig just på grund av att han skriver (delvis) i en undanskymd genre, men det är inte säkert att det är så relevant.

Joyce Carol Oates är kanske inte så trolig på grund av hennes enorma produktivitet. Trots en hög lägstanivå blir ett så stort författarskap med nödvändighet svårare att se som en tillräckligt fantastisk helhet. Intressant är också frågan om huruvida Akademien skulle kunna ge priset till en amerikan efter Horace Engdahls uttalanden från förra året.

Adonis är trolig för att det kan vara dags för en poet och han har stått på listorna länge. Assia Djebar och Chinua Achebe känns också möjliga, främst på grund av geografiska hänsyn (jag har ingen erfarenhet av deras verk).

Roligt skulle också vara om Luis Goytisolo fick priset. Han är okänd för mig, men lär vara postmodernist och någon jag borde läsa. Framför allt finns han inte ens omnämnd på engelska wikipedia, och jag skulle gärna se att fjolårets belysande av den engelskspråkiga världens ignorans inför andra språkområden upprepades. (En tillfrågad litteraturredaktör på typ The Times eller New York Review of Books eller liknande prestigetrycksak hade aldrig hört talas om Le Clézio.)

Om bråken i Svenska Akademien

Så här års står Svenska Akademien i rampljuset. På torsdag tillkännages vem som får årets Nobelpris i litteratur. Och så fort man talar om Akademien dras de gamla misshälligheterna fram i ljuset: främst då de ledamöter som inte längre deltar i arbetet av olika skäl. Det är som om Akademiens arbete inte är intressant nog utan dessa bråk. Som om Göran Hägglunds »vanliga människor« vill kunna skratta och peka finger när de ser att inte de högstämda kulturpajsarna står över futtiga småbråk.

Ja, att journalisterna nappar på betet är inte så underligt. Märkligare är att akademiledamöterna väljer att bråka offentligt. Jag tyckte från första början att Peter Englund borde vara mycket försiktig med sina uttalanden om han nu bara går på hörsägen (och är det verkligen relevant att dra upp det här igen, just nu? Borde inte en ny ständig sekreterare snarare verka för en nystart och begrava gamla lik?), och nu visar det sig att Kerstin Ekman går lika mycket på hörsägen hon.

Jag förstår naturligtvis att det ligger oändligt mycket prestige i det här och att det handlar om människor med stora egon som inte alltid är så lätta att tas med. Men en så anrik kulturinstitution borde på alla sätt kunna skötas snyggare. Om inte annat borde Peter Englund ta det försiktigare med hur han uttalar sig. (Han hade tydligen fel om Knut Ahnlunds deltagande i Akademiens arbete också.) Om det inte är så att det hela är ett sätt att få ännu mer uppmärksamhet, förstå. I så fall är det snudd på genialiskt. Men osmakligt.

Uppdatering: Nu har Kerstin Ekman svarat igen. Intrigerna tätnar, man kan ana konturerna till ett småaktigt spel om status och bagateller. Personkonflikter och prestige som ligger tjugo år bakåt i tiden borde få vila nu, men så går det med hemlighetsmakeri: eftersom ingenting är offentligt sedan tidigare blir varje uttalande en nyhet, och de inblandade får alla framföra sina egna versioner. Vem man ska tro på känns irrelevant. Mest av allt är jag fortfarande förbluffad över att Englund som nytillträdd sekreterare inte gjort allt som står i hans makt för att förtiga det här och om inte läka sprickan så åtminstone begrava den i historiens dimmor.

Frågan är hur mycket pajaskonster Akademien tål. Folk kommer naturligtvis alltid att intressera sig för Nobelpriset, men dess litterära värde kan ifrågasättas. Jag har inte läst Jelinek eller Pinter eller Fo så jag kan inte uttala mig om huruvida deras upptagande bland pristagarna befläckar priset, men att Borges och Nabokov och Greene aldrig fick priset är något som aldrig egentligen kan ursäktas. Likväl inträffar litteraturårets sannolikt största händelse på torsdag klockan 13. Jag återkommer.