Bokslut för 2009

Eftersom 2009 var året då jag började anteckna vilka böcker som jag har läst, finns det ovanligt mycket information att utgå ifrån. Totalt har jag läst 123 böcker – mer än tio böcker per månad – och flera av dem har varit riktigt bra. Så mycket räknar jag inte med att läsa under 2010.

Mest lästa författare:

1. Lars Gustafsson (10): Det var Svante som övertalade mig att börja läsa Gustafsson och eftersom hans böcker både är korta och välskrivna gick det snabbt att läsa igenom dem. Gustafsson är en författare som jag lär återkomma till även under 2010, men kanske inte i lika stor utsträckning. Eftersom han är så produktiv, återstår ännu flertalet av hans böcker.

2. Gabriel García Márquez (6): En enastående författare och hans böcker hör till mina absoluta favoriter och det bästa som jag överhuvudtaget har läst. Men vid det här laget har jag tagit mig igenom flertalet av hans romaner.

3. Raymond Chandler (3) och Italo Calvino (3): Jag har köpt på mig några samlingar av de två herrarnas olika verk och det är dessa som jag har tagit mig igenom. Även om hans berättelser är förutsägbara och följer en tydlig mall, tycker jag ändå att Chandlers böcker är tillräckligt charmiga för att jag ska vilja läsa mer av honom. Calvinos böcker är också sympatiska, men lite för banala för min smak.

Årets bästa böcker:

1. ”Patriarkens höst” av Gabriel García Márquez: En underbar, intensiv och fängslande liten bok. Jag älskar språket och de långa, vindlande meningarna.

2. ”De vilda detektiverna” av Roberto Bolaño: En spännande detektivroman och ett skickligt porträtt av två personer som man kommer väldigt nära, men aldrig till fullo förstår.

3. ”Donau” av Claudio Magris: En underbar samling bildade essäer, som slingrar sig fram genom olika epoker och ämnen likt den flod som den beskriver.

4. ”Autobiography of Red” av Anne Carson: En vacker kärlekshistoria och en avskalad roman, som med små medel förmår att säga väldigt mycket.

5. ”De fattiga i Lodz” av Steve Sem-Sandberg: Nyanserat och skrämmande om livet i ett judiskt getto under andra världskriget.

Bubblare: ”A canticle for Leibowitz” av Walter M. Miller Jr., ”Edelcrantz förbindelser” av Malte Persson, ”Fight Club” av Chuck Palahniuk, ”The Yiddish Policemens Union” av Michael Chabon, ”En dag i Ivan Denisovitjs liv” av Aleksandr Solzjenitsyn.

Årets besvikelser:

1. Cormac McCarthy: Efter att ha läst hans fantastiska ”The Road” och ”No Country for Old Men”, samt den okej ”Blood Meridian” ger jag mig i kast med hans trilogi om den amerikansk-mexikanska gräsen. Jag lyckas med möda ta mig igenom ”All the Pretty Horses” för att sedan fastna i sömnpillret ”The Crossing” där världens befolkas av långrandiga poeter och tystlåtna tonåringar. Usch.

2. G.K Chesterton: Hans försök att vara vitsig och visa hur smart han är förvandlar hans romaner till en sorglig samling ordvitsar och maximer snarare än sammanhängande berättelser.

3. Graham Greene: Jag hade skyhöga förväntningar på ”Our man i Havana” efter mina vänners rekommendationer, men blev ganska besviken. Även om språket är hyfsat så känns handlingen varken spännande eller intressant. Men jag har ännu inte gett upp hoppet om honom och det är mycket möjligt att jag har missförstått honom.

Inför 2010

Den stora bristen i min läsning har gällt kvinnliga författare. Även om jag inte ser något självändamål med att läsa författare av ett visst kön känner jag ändå att jag kan gå miste om intressanta författarskap genom min okunskap. Av 123 lästa böcker har endast 14 varit skrivna av kvinnor och flertalet av dem har dessutom varit historiska och samhällsvetenskapliga verk snarare än skönlitterära. Samtidigt så har jag lyckats bra med att läsa författare av många olika nationaliteter. Nå, 2010 ska jag börja läsa Joyce Carol Oates, Jeanette Winterson, Selma Lagerlöf och mer Tove Jansson. Vilka andra kan ni rekommendera?

China Miéville – The City & the City

Miévilles senaste bok är en noir-deckare, inspirerad av Raymond Chandler. Handlingen är ganska konventionell; det börjar med att en ung kvinna hittas mördad. Men världen är unik och mycket märklig på sedvanligt Miéville-manér. Boken utspelar sig i ett fiktivt östeuropeiskt land där två stycken städer – Beszel och Ul Qoma – existerar på samma yta. Invånarna i vardera staden lever egna liv under olika lagar och tvingas ignorera varandra som om endast deras egen stad existerade. Att passera mellan städerna utom på särskilt utvalda platser är strängt förbjudet. Huvudpersonen är den klassiska envisa och omutbara polisen som lever för sitt arbete och blir besatt av att lösa ett brott som visar sig vara alltmer invecklat.

Det låter kanske märkligt, men Miéville är en mästare på att få de mest udda förteelser att framstå som vardagliga och naturliga. Om något så är ”The City & the City” för mycket noir och för lite fantasieggande inslag av den typ som finns i alla hans andra romaner.

Precis som i Raymond Chandlers böcker är språket avskalat, karaktärerna ganska platta och utsvävningarna få. Jag blir något besviken när de förväntade galenskaperna mer eller mindre uteblir till förmån för mer jordnära inslag.

Jag kommer osökt att tänka på Michael Chabons ”The Yiddish Policemens Union” som också är en noiranstruken historia i en alternativ värld. Men där Chabon tar ut svängarna mer håller sig Miéville oväntat nog till det gamla och beprövade.

Det är förvisso en välskriven bok, men lite för nedtonad och tämjd för min smak. Jag hade väntat mig mer av mannen bakom böcker som ”The Scar” och ”Perdido Street Station”

Michael Chabon – The Yiddish Policemen’s Union

Alaska, millennieskiftet nalkas och delstatens fyra miljoner judar går ett ovisst öde till mötes. Ingen vet vad som kommer att hända när det nuvarande avtalet löper ut och man fruktar det värsta. De flesta av invånarna förbereder sig på att flytta.

Polisen Meyer Landsman och hans halvindianske partner Berko Shemets får ett komplicerat mordfall på halsen: en heroinist hittas mördad på samma fallfärdiga motell som Landsman bor på. Offret visar sig vara son till en av områdets mest fruktade gangsters. Den lokala polisen förbereder sig på att folk ifrån den amerikanska staten ska ta över och ingen är intresserad av att nysta i det hela. Ingen utom Landsman.

På många sätt är det här en ganska typisk noirroman: en alkoholiserad polis blir indragen i en komplicerad brottshärva, snabba repliker, ett rappt språk, skumraskaffärer och udda existenser. Samtidigt så är det så mycket mer: miljön är väldigt särpräglad, med komplicerade religiösa regler, udda judiska sekter, en längtan efter ett eget hemland, jiddisch-inspirerad slang. Det hela utspelar sig i en parallell värld, där det judiska folket aldrig lyckats etablera sig i Israel utan istället fått en fristad i det avlägsna Alaska och den lilla staden Sitka som svällt till en mångmiljonstad.

Språket är rikt; laddat med liknelser och djärva beskrivningar. Det skapar mentala bilder, engagerar och fängslar. Författaren lyckas även framställa allt detta främmande som något naturligt och som en självklar del av berättelsen. Det blir aldrig exotiskt eller frossande i främmande folks udda vanor. Man förstår logiken även bakom de mest vansinniga religiösa traditioner.

Även huvudpersonerna är mer mänskliga, trötta och medvetna om sina egna misslyckanden än relativt oföränderliga och kyliga hjältar som Philip Marlowe. Meyer Landsman hör mer hemma i en svensk deckarroman; en sliten, medelålders man med alkoholproblem som sörjer sitt misslyckade äktenskap. Hans partner och kusin Berko Shemets; hälften indian och hälften jude, familjefar och dubbel outsider. Till detta kommer sedan ett rikt galleri av schackspelande legoknektar, kriminella rabbiner, religiösa fanatiker, mystiska federala agenter och någon som skulle kunna vara den nya Messias.

Efter många, komplicerade turer slutar det ändå så lyckligt som det nu skulle kunna göra för Meyer Landsman, men många delar av historien blir hängande i luften och ges ingen riktigt tillfredställande lösning. Michael Chabon har vävt ihop en fantastisk blandning av historisk roman och deckare med vissa övernaturliga inslag. Det är mycket välskrivet, känns trovärdigt och levande och fängslar. Men jag hade velat se mer av Sitka, med sina sekteriska gangsterklaner och sin domedagsstämning, mer av den mystiske Mendel Shpilman som bara skymtar förbi som offer, olycklig son och missbrukande Messiasfigur.