Labyrinter

Maja Lundgrens bok väckte mycket uppmärksamhet ibland kulturvärlden när den kom ut, och det är lätt att förstå. Boken har starka självbiografiska inslag och skildrar ett stort antal kulturpersonligheter på ett väldigt osmickrande sätt. Men finns här något att hämta även för den vanlige läsaren?

Det är inte alldeles lätt att avgöra huruvida det handlar om en ren självbiografi eller en roman som hämtar mycket inspiration ifrån verkligheten, även om jag lutar åt det senare. Verkliga personer och händelser får mycket utrymme och bidrar till en känsla av autenticitet. Samtidigt framstår berättaren själv – vare sig det nu är Maja Lundgren eller hennes alter ego – som både neurotisk, självupptagen och ganska osympatisk. Inte olikt så som huvudpersonen i Daniel Sjölins ”Världens sista roman” porträtteras.

Boken består av tre olika delar: först en kort skildring av Lundgrens alter egos första besök i Italien och hennes uppväxt, därefter en något längre text om anställningen på Aftonbladets kulturredaktion och slutligen den största delen av boken som handlar om återkomsten till camorrans Neapel.

Det är den del som skildrar Lundgrens tid som skribent på Aftonbladet som väckt mest uppmärksamhet, säkert därför att den handlar om möten, kärleksaffärer och konflikter med olika kändisar inom kulturvärlden. Merparten av dessa personer framställs som sexistiska, självupptagna as. Ofta liknar de mer karikatyrer av egoistiska manliga konstnärer än riktiga människor. Själv har jag svårt att hänga med i alla turer; många av namnen säger mig ingenting och även om deras beteende ofta framstår som pubertalt så blir jag föga engagerad av alla småaktiga konflikter som tycks dominera Sveriges inavlade lilla kulturvärld. Lundgrens ängsliga och överanalyserande berättarjag väcker heller inte några sympatier. Visst blir hon illa behandlad, men samtidigt inleder hon dödsdömda relationer med samma personer som framställs som riktiga svin och långa passager handlar om hur hon ser dolda budskap i Aftonbladets kultursidor – budskap som är riktade endast mot henne och vars mening är allt annat än begriplig.

Sista delen är plågsamt utdragen och skildrar berättarjagets flykt till Neapel och här ersätts kulturmaffian med den riktiga. Märkligt nog framställs de tungt kriminella psykopaterna i Camorran i mer positiv dager än deras kusiner i den svenska kultursvängen. Berättarjaget blir halvt förälskad i flera av dem, trots att det pågår ett krig mellan olika klaner i det kvarter där hon bor. Hon blir närmast besatt av en av ledarna, vars bok om maffialivet och gärna och ofta reflekterar över. I slutet av denna del blir hon våldtagen av en sjaskig smågangster.

Detta är kanske ingen självbiografi, men det är en bok där huvudpersonen tar väldigt mycket plats. Allting filtreras genom henne och mycket handlar om hennes tolkningar, relationer och möten. Bokens största problem är att den är alldeles för omfångsrik, utdragen och ostrukturerad, samtidigt som denna dominerande huvudperson är tämligen tråkig, ja rentav irriterande i sin kletiga osäkerhet. Detta irriterar mig mer än eventuella pungsparkar mot kultureliten.

Huvudpersonen i ”Pompeji” är staden med samma namn och Lundgren beskriver olika aspekter av romersk mytologi och historia genom det nät av berättelser som hon väver kring sin stad. Det hela utspelar sig strax innan Vesuvius famösa utbrott år 79 e.vt och i vissa delar av boken är även vulkanen delaktig som en tänkande (om än ganska korkad och impulsiv) och talande varelse. Andra berättelser handlar om ett sällskap av mimare, stulna gudastatyetter och en ädling som har problem med sitt solur.

Det är alldeles uppenbart att Lundgren har läst in sig på Pompejis historia och är väl insatt när det gäller de arkeologiska fynd som har gjort i och kring staden. De personer som skymtar förbi i romanen är baserade på information ifrån klotter, arkiv och utgrävningar. Förvånansvärt mycket verkar vara känt om Pompejis forna invånare; inte bara deras namn, utan i många fall även yrke, status, rykte och sexuella preferenser.

Romanen består av en serie korta kapitel och någon egentlig handling finns inte. Folk och fä lever sina liv i skuggan av Vesuvius, helt ovetande om sin stundande undergång. De grälar, älskar, super och horar. Lundgren målar upp en levande stad och ett levande imperium, moget, lustfyllt och med en fallenhet för burlesk underlivshumor. Det känns autentiskt och levande.

Lundgren har ett personligt och inbjudande språk, som läsaren upplever man ofta att man är delaktig i ett samtal med författaren. ”Pompeji” är tryfferat med slang, svordomar och en ständigt närvarande författarröst. Tilltalet funkar för det mesta, men blir tidvis barnsligt och pubertalt. Lite tillgjort och oönskat, särskilt med tanke på att det i övrigt är ett mycket kompetent och fängslande romanbygge.