Om hur texters längd påverkar bedömningen av dem

Efter att en längre tid ha jobbat mig igenom Don DeLillos Underworld i snigelfart börjar jag fundera kring texters längd. En roman av det formatet, uppåt 800 sidor, fungerar helt annorlunda än en på 300. Mastodontromaner blir nästan med nödvändighet polyfona, splittrade, mångskiftande; i alla fall är det sällan en författare ägnar sådana textmängder åt enkla och avgränsade situationer. Andra exempel är Thomas Pynchons romaner, eller förstås På spaning efter den tid som flytt. Här kan man inte klaga på att romanen är ofokuserad, det är snarare det förväntade. På vilket sätt delarna fogas samman till en helhet eller behandlar samma tema är mer intressant. Ofta saknas en huvudperson, eller huvudpersoner man bryr sig tillräckligt mycket om, men i mycket hör det till formatet.

Någonstans kring 250-350 sidor känns som en normal romanlängd: tillräckligt långt för att ordentligt hinna berätta en avgränsad historia men inte så långt att huvudhandlingen riskerar att drunkna bland alla bihistorier eller blir bisarrt utdragen. Det är normen, i mångt och mycket. Bedömningsgrunderna här är de vanliga, det man har i bakhuvudet och jämför med om man inte tänker närmare på saken.

Kortare romaner, 150-200 sidor långa, ger ofta ett smått avkortat intryck. Vissa är perfekta i sin korthet, som Lars Gustafssons Tennisspelarna; andra slutar precis när man tycker att de borde börja på allvar, som Lars Gustafssons Sorgemusik för frimurare (som är betydligt längre än Tennisspelarna, också). De gränsar mot texterna som är för korta för att alls fungera som romaner, de på kanske 80-120 sidor; om de kallas ”roman” är det kanske för att förläggaren tror att de säljer bättre då, eller författaren har ett eller annat komplex. Cecilia Davidssons Sjunken hjärna, till exempel, är ett par små texter som egentligen inte säger någonting, inte fullföljer någonting. (Nej, det är orättvist. Den boken säger en hel del, men det är också olyckligt mycket som lämnas outvecklat. Åtminstone har jag för mig att det var mitt intryck för ett par år sedan när jag läste den.)

Och slutligen, längre noveller på 40-60 sidor, kortare på 20-30 och kortkorta på några handfull sidor. Längre noveller tycker jag sällan blir riktigt lyckade. De försöker göra för mycket, introducera personer, förändra dem, säga både det ena och det andra; de är ofta romaner i miniatyr som borde fått växa mer. Jag hävdar bestämt att de bästa novellerna har poänger som drivs igenom hårt och bestämt (därmed inte sagt att inte frånvaron av en poäng också kan vara en poäng, eller bara närvaron av en stämning, som i många av Jerker Virdborgs texter). Då är kortheten ofta en fördel. Borges är förstås mästaren, men Lord Dunsany lyser mycket klart i sina bästa stunder.

Vad vill jag då ha sagt med detta? Att man inte kan betrakta en roman på 800 sidor på samma sätt som en hälften så lång. Formen, och här formatet, påverkar innehållet. Bedömningsgrunderna, utgångspunkterna, måste vara annorlunda. Om man hävdar att en kort novell saknar tillräckligt karaktärsdjup, eller att en 700 sidors roman saknar överblickbar handling, missar man inte bara målet, man siktar mot fel mål till att börja med.

(Men man får inte glömma att det ofta är gränsformerna som är de intressantaste. Den text som befinner sig i de osäkra gränsmarkerna mellan de klart synliga kategorierna besitter ofta en ovanlig spänning, den dras åt två håll, balanserar mellan ytterligheter eller i varje fall åtskilda alternativ.)

Jerome K Jerome – Three Men in a Boat

Det finns två saker att säga om Three Men in a Boat, förutom att den är fruktansvärt underhållande. För det första har jag allmänt svårt med humor i böcker. Nej, det är kanske inte riktigt sant, men jag läser i alla fall inte romaner för humorns skull i de allra flesta fall. Undantag som Catch-22 och The Crying of Lot 49 (det tycks vara något med räkneord i titeln som antyder humoristiskt innehåll, hmm?) har jag knappast valt till en början på grund av humorn. En författare som Terry Pratchett var kanske rolig en gång i tiden, innan han började upprepa sina skämt (eller jag växte ifrån dem), men snart handlade väl det bara om kanske nog så underhållande satir. Det var länge sedan jag slutade läsa Pratchett och ännu längre sedan jag tyckte han var något vidare rolig.

I Three Men in a Boat, emellertid, är humorn alldeles avgjort poängen. Det som gör den så fantastisk är språket. Jeromes knastertorra och konstaterande stil, full av underdrifter, gör de mest vardagliga anekdoter fullkomligt makalösa. Detta leder oss in på min andra kommentar. Språket har nämligen tydliga likheter med det hos Lord Dunsany, som skrev ett antal briljanta små fantasynoveller långt innan fantasy existerade som term. Vi har att göra med två senviktorianska författare med synbarligen skilda intresseområden men med påfallande snarlika stilar. Berättaren håller det som skildrar på avstånd, även när han i Three Men in a Boat själv är en del av berättelsen, han sitter på ett värdshus med ett stop öl eller på en klubb i centrala London och berättar en skröna utan att röra en min, den typen av brittisk gentleman som är så tacksam att karikera. Det är bara att beklaga att den sortens författare tycks ha dött tillsammans med den gamla världen i första världskrigets skyttegravar.

(Ja, jag vet att Lord Dunsany skrev mycket vettigt även efter kriget, men det skulle störa min poäng här att erkänna det.)