Bokslut för 2009

Eftersom 2009 var året då jag började anteckna vilka böcker som jag har läst, finns det ovanligt mycket information att utgå ifrån. Totalt har jag läst 123 böcker – mer än tio böcker per månad – och flera av dem har varit riktigt bra. Så mycket räknar jag inte med att läsa under 2010.

Mest lästa författare:

1. Lars Gustafsson (10): Det var Svante som övertalade mig att börja läsa Gustafsson och eftersom hans böcker både är korta och välskrivna gick det snabbt att läsa igenom dem. Gustafsson är en författare som jag lär återkomma till även under 2010, men kanske inte i lika stor utsträckning. Eftersom han är så produktiv, återstår ännu flertalet av hans böcker.

2. Gabriel García Márquez (6): En enastående författare och hans böcker hör till mina absoluta favoriter och det bästa som jag överhuvudtaget har läst. Men vid det här laget har jag tagit mig igenom flertalet av hans romaner.

3. Raymond Chandler (3) och Italo Calvino (3): Jag har köpt på mig några samlingar av de två herrarnas olika verk och det är dessa som jag har tagit mig igenom. Även om hans berättelser är förutsägbara och följer en tydlig mall, tycker jag ändå att Chandlers böcker är tillräckligt charmiga för att jag ska vilja läsa mer av honom. Calvinos böcker är också sympatiska, men lite för banala för min smak.

Årets bästa böcker:

1. ”Patriarkens höst” av Gabriel García Márquez: En underbar, intensiv och fängslande liten bok. Jag älskar språket och de långa, vindlande meningarna.

2. ”De vilda detektiverna” av Roberto Bolaño: En spännande detektivroman och ett skickligt porträtt av två personer som man kommer väldigt nära, men aldrig till fullo förstår.

3. ”Donau” av Claudio Magris: En underbar samling bildade essäer, som slingrar sig fram genom olika epoker och ämnen likt den flod som den beskriver.

4. ”Autobiography of Red” av Anne Carson: En vacker kärlekshistoria och en avskalad roman, som med små medel förmår att säga väldigt mycket.

5. ”De fattiga i Lodz” av Steve Sem-Sandberg: Nyanserat och skrämmande om livet i ett judiskt getto under andra världskriget.

Bubblare: ”A canticle for Leibowitz” av Walter M. Miller Jr., ”Edelcrantz förbindelser” av Malte Persson, ”Fight Club” av Chuck Palahniuk, ”The Yiddish Policemens Union” av Michael Chabon, ”En dag i Ivan Denisovitjs liv” av Aleksandr Solzjenitsyn.

Årets besvikelser:

1. Cormac McCarthy: Efter att ha läst hans fantastiska ”The Road” och ”No Country for Old Men”, samt den okej ”Blood Meridian” ger jag mig i kast med hans trilogi om den amerikansk-mexikanska gräsen. Jag lyckas med möda ta mig igenom ”All the Pretty Horses” för att sedan fastna i sömnpillret ”The Crossing” där världens befolkas av långrandiga poeter och tystlåtna tonåringar. Usch.

2. G.K Chesterton: Hans försök att vara vitsig och visa hur smart han är förvandlar hans romaner till en sorglig samling ordvitsar och maximer snarare än sammanhängande berättelser.

3. Graham Greene: Jag hade skyhöga förväntningar på ”Our man i Havana” efter mina vänners rekommendationer, men blev ganska besviken. Även om språket är hyfsat så känns handlingen varken spännande eller intressant. Men jag har ännu inte gett upp hoppet om honom och det är mycket möjligt att jag har missförstått honom.

Inför 2010

Den stora bristen i min läsning har gällt kvinnliga författare. Även om jag inte ser något självändamål med att läsa författare av ett visst kön känner jag ändå att jag kan gå miste om intressanta författarskap genom min okunskap. Av 123 lästa böcker har endast 14 varit skrivna av kvinnor och flertalet av dem har dessutom varit historiska och samhällsvetenskapliga verk snarare än skönlitterära. Samtidigt så har jag lyckats bra med att läsa författare av många olika nationaliteter. Nå, 2010 ska jag börja läsa Joyce Carol Oates, Jeanette Winterson, Selma Lagerlöf och mer Tove Jansson. Vilka andra kan ni rekommendera?

Unika läsupplevelser

Vissa människor läser böcker för att koppla av en stund, för att förlora sig själva i en annan värld eller för att uppleva spänning vardagen sällan erbjuder. Det gör inte jag. Istället läser jag mycket för att hitta det idémässigt nya och stimulerande, varför science fiction-genren har erbjudit mig så mycket genom åren. Då och då stöter jag på böcker som erbjuder någotning jag aldrig någonsin stött på tidigare och det är detta jag vill diskutera i den här artikeln: unika läsupplevelser.

Med ”unik” menar jag att ingen läsning, vare sig innan eller efter, har kunnat sorteras i samma kategori. Det är alltså inte fråga om en gradskillnad (”Den här författaren har tio gånger bättre språk än alla andra jag läst!”) utan om en fundamentalt annorlunda upplevelse (”Den här författaren skriver på ett sätt som ger mig en upplevelse jag aldrig någonsin stött på tidigare!”). Anledningen till att jag skriver ”läsupplevelse” och inte ”bok” är att det ibland kan vara så att en författare är unik på ett speciellt sätt, men att dennes böcker i sig är ganska lika. Det vore till exempel tråkigt att diskvalificera Thomas Pynchon från listan nedan bara för att något annat han skrivit är unikt på samma sätt som Gravity’s Rainobw.

Jag har gått igenom alla böcker jag läst de senaste tio åren eller så och jag kan bara komma på tre exempel på böcker som uppfyller kriterierna ovan för att vara unika läsupplevelser.

Daniel Keyes – Flowers for Algernon är den enda bok som berört mig emotionellt i vuxen ålder (jag grät på slutet och var tvungen att ta en mycket lång promenad). Jag brukar i vanliga fall vara alltför distansierad till böcker för att riktigt känna med huvudpersonerna, men i den här boken gjorde jag det ordentligt. Det kan bero på att frågorna som diskuteras i boken ligger mig mycket varmt om hjärtat och är sådant jag funderat på sedan jag var femton eller så (för er som inte läst boken handlar det om Platons grotta och upplysning kontra ignorans).

Thomas Pynchons – Gravity’s Rainbow har jag svårt att sätta orden ”den enda boken jag läst som…” intill, men den är ändå unik på så många sätt att den förtjänar en plats här. Känslan av att följa med författaren på denna vansinnesvärd (såväl språkligt som handlingsmässigt) är fullkomligt unik och ingenting jag upplevt någon annanstans, inte ens hos andra postmodernister.

Mark Lynas – Six Degrees är inte bara den bästa icke-skönlitterära boken jag läst, den är också enda boken som radikalt ändrat mitt sätt att se på världen vi lever i. Visst var jag intellektuellt medveten om att jordens klimat var hotat, men den här boken lyfte fram frågan till den grad att innehållet blivit något som är med mig varje dag. Det har ingen annan bok lyckats med.

Nu skulle jag vilja lämna över ordet till er: Vilka unika läsupplevelser har ni att dela med er av?  Vad var det som gjorde upplevelsen unik? Tror du att du är relativt ensam om att tycka så eller är boken unik ur ett mer objektivt perspektiv? Kom ihåg att unik inte är likställt med bra; om du kan sätta ”Den här boken är den enda som…” innan din beskrivning är du på rätt väg!

För lite tid för dålig litteratur?

Jag är ibland inne på Bokhora och läser deras recensioner av olika böcker. Deras energi och organisationsförmåga är imponerande, men jag tycker att deras omdömen är lite väl positiva. Nu menar jag inte att de ska börja kritisera böcker bara för sakens skull, men jag tror att de framförallt ger utrymme åt sådana böcker – och författare – som de gillar. Inget konstigt med det egentligen, jag försöker själv hålla mig till böcker som pålitliga personer har rekommenderat mig. Varför slösa sin begränsade tid dåliga böcker? Skulle jag läsa något riktigt uselt är det osäkert om jag skulle förlänga plågan genom att även blogga om det. Det är kanske en sådan sak som skiljer oss glada amatörer ifrån professionella litteraturkritiker; de förväntas recensera de böcker som de blivit tilldelade, medan vi kan välja att skriva om de verk som vi känner starkt för.

Samtidigt finns det ett värde i att bli avrådd ifrån böcker och att som läsare reflektera över vad det är som tilltalar och avskräcker. Hade jag varit författare så hade jag velat att folk läste mina verk med kritiska ögon. Inget verk är så fulländat att det inte finns något som kan diskuteras eller ifrågasättas. Saklig kritik borde uppmuntras, men kräver också djupare läsning, kunskaper och engagemang än ensidiga sågningar och hyllningar.

I år har jag bara läst en bok som jag tyckte var riktigt usel. Det handlar om ett bokreaköp med den oroande titeln ”För ung att dö” av Christer Isaksson. Boken handlar om en av Sveriges sista avrättningar kring år 1900 och de personer som var inblandade: den dömde, bödeln och fängelsedirektören. Isaksson har ambitionen att skriva någon slags faktabok, men blandar in alltför mycket egna spekulationer kring de inblandades motiv, känslor och åsikter. Själva grundhistorien är väl tunn och Isaksson är verkligen ingen Truman Capote. Boken funkar dåligt som renodlad faktabok och Isaksson skriver så tråkigt och utsvävande att den fungerar ännu sämre som roman.

Vilken är den sämsta bok som ni har läst i år?

Om läsning

”Mina ögonbryn voro pilbågar, eller valvbågar, eller bönenischer, eller bokstaven kaf, såsom i ”kalaf”, eller poloklubbans böjning, eller stoets brännmärke. Mitt ansikte var månen, mitt hår var natten, mina lockar var Guds snara om din hals.”
”Polyfem förvandlad” av Willy Kyrklund

Jag läser meningarna högt, om och om igen. Det känns helt rätt. Det känns helt naturligt. Det känns som stolta, upproriska fraser, gjorda för att yttras självsäkert och öppet. Gjorda för att yttras högt.

Jag funderar över det här med läsning och hur själv tillägnandet av en bok kan påverka vår uppfattning om innehållet. Hur vår sinnesstämning, vårt val av läsmiljö, kan förhöja eller förminska läsupplevelsen. Det finns böcker som verkar gjord för att läsas igenom snabbt och utan eftertanke, medan andra kräver fokus och ständiga omläsningar för att bli begripliga. Vissa böcker är privata och läses bäst i smyg, med en ficklampa under täcket när man egentligen borde sova. Andra ska läsas högt, ljudligt, för de har något viktigt att säga som inte kan nedtystas.

Värdesätter man boken mer om man är tvungen att stjäla en kort stund ifrån en upptagen vardag för att kunna läsa den? Blir man blasé och svårimponerad om man läser hundra böcker om året?

Jag vet inte. Men det var något speciellt med att fylla en tom lägenhet med ljudet av sin egen röst och författarens ord. Det tänker jag göra igen, när jag hittar rätt bok.

I begynnelsen var ordet

”Någon måste ha förtalat Josef. K., ty utan att ha gjort något ont häktades han en morgon.”
”Processen” av Franz Kafka

Hur betydelsefull är öppningsfrasen i en roman? Hur viktiga är de första sidorna, det första kapitlet? Hur viktig är begynnelsen?

För mig är det något av ett misslyckande att lägga en bok åt sidan, utan att ha läst den färdigt, på grund av att den är för tråkig, trög eller ointressant. Ett hemskt slöseri av tid i en värld full av spännande böcker som jag kunde läst istället. Lyckligtvis händer det inte särskilt ofta och sällan för att inledningen inte fängslar mig.

Det är sällan jag ens minns hur böcker börjar. Är det någon specifik del som jag minns så är det snarare slutet, hur väl författarens lyckas knyta samman sitt romanbygge och vilka tankar de sista sidorna väcker. Samtidigt går det inte förneka hantverksskickligheten bakom inledningsfrasen i ”Processen”.

Hur viktig är början på en bok för er?