Om döda zoner

”Naturligtvis finns det döda ställen i själen
zoner som vi utrymde så tidigt

att vi inte vet att de någonsin funnits.
Hur var de, vad skulle ha vuxit där?

Den kan börja bakom nästa skogsbryn.
och vi kommer inte dit.

Bara när vi någon gång
på väg genom det labyrintiska landskapet

känner en särskild sorts grå tomhet
(ingenting annat inte vrede inte sorg)

leder ett stycke väg igenom de trakter,
där vi sen länge är döda.”

– Lars Gustafsson, ”Zoner”, ur Stenkista (1994)

En smula uppmuntran (favorit i repris)

”I detta av ekonomiskt sammanbrott, socialt kaos och förmodligen på lång sikt också av sovjetisk ockupation hotade land upplever jag just nu en stillsam, esteticerande glädje, som jag inte har känt sedan femtiotalet. Kanske det slags paradoxala glädje som alltid sammanhänger med avsked och slutligt uppgivande av förhoppningar.”

– Lars Gustafsson, Frihet och fruktan (1985)

(ett skrivfel rättat)

Om hur texters längd påverkar bedömningen av dem

Efter att en längre tid ha jobbat mig igenom Don DeLillos Underworld i snigelfart börjar jag fundera kring texters längd. En roman av det formatet, uppåt 800 sidor, fungerar helt annorlunda än en på 300. Mastodontromaner blir nästan med nödvändighet polyfona, splittrade, mångskiftande; i alla fall är det sällan en författare ägnar sådana textmängder åt enkla och avgränsade situationer. Andra exempel är Thomas Pynchons romaner, eller förstås På spaning efter den tid som flytt. Här kan man inte klaga på att romanen är ofokuserad, det är snarare det förväntade. På vilket sätt delarna fogas samman till en helhet eller behandlar samma tema är mer intressant. Ofta saknas en huvudperson, eller huvudpersoner man bryr sig tillräckligt mycket om, men i mycket hör det till formatet.

Någonstans kring 250-350 sidor känns som en normal romanlängd: tillräckligt långt för att ordentligt hinna berätta en avgränsad historia men inte så långt att huvudhandlingen riskerar att drunkna bland alla bihistorier eller blir bisarrt utdragen. Det är normen, i mångt och mycket. Bedömningsgrunderna här är de vanliga, det man har i bakhuvudet och jämför med om man inte tänker närmare på saken.

Kortare romaner, 150-200 sidor långa, ger ofta ett smått avkortat intryck. Vissa är perfekta i sin korthet, som Lars Gustafssons Tennisspelarna; andra slutar precis när man tycker att de borde börja på allvar, som Lars Gustafssons Sorgemusik för frimurare (som är betydligt längre än Tennisspelarna, också). De gränsar mot texterna som är för korta för att alls fungera som romaner, de på kanske 80-120 sidor; om de kallas ”roman” är det kanske för att förläggaren tror att de säljer bättre då, eller författaren har ett eller annat komplex. Cecilia Davidssons Sjunken hjärna, till exempel, är ett par små texter som egentligen inte säger någonting, inte fullföljer någonting. (Nej, det är orättvist. Den boken säger en hel del, men det är också olyckligt mycket som lämnas outvecklat. Åtminstone har jag för mig att det var mitt intryck för ett par år sedan när jag läste den.)

Och slutligen, längre noveller på 40-60 sidor, kortare på 20-30 och kortkorta på några handfull sidor. Längre noveller tycker jag sällan blir riktigt lyckade. De försöker göra för mycket, introducera personer, förändra dem, säga både det ena och det andra; de är ofta romaner i miniatyr som borde fått växa mer. Jag hävdar bestämt att de bästa novellerna har poänger som drivs igenom hårt och bestämt (därmed inte sagt att inte frånvaron av en poäng också kan vara en poäng, eller bara närvaron av en stämning, som i många av Jerker Virdborgs texter). Då är kortheten ofta en fördel. Borges är förstås mästaren, men Lord Dunsany lyser mycket klart i sina bästa stunder.

Vad vill jag då ha sagt med detta? Att man inte kan betrakta en roman på 800 sidor på samma sätt som en hälften så lång. Formen, och här formatet, påverkar innehållet. Bedömningsgrunderna, utgångspunkterna, måste vara annorlunda. Om man hävdar att en kort novell saknar tillräckligt karaktärsdjup, eller att en 700 sidors roman saknar överblickbar handling, missar man inte bara målet, man siktar mot fel mål till att börja med.

(Men man får inte glömma att det ofta är gränsformerna som är de intressantaste. Den text som befinner sig i de osäkra gränsmarkerna mellan de klart synliga kategorierna besitter ofta en ovanlig spänning, den dras åt två håll, balanserar mellan ytterligheter eller i varje fall åtskilda alternativ.)

Sven Delblanc – Speranza

”Speranza” är andra delen i Delblancs trilogi om makt (del ett är ”Kastrater” och del tre är ”Jerusalems natt”) och utspelar sig ombord på slavskeppet Speranza på väg till den danska ön St Thomas någon gång under 1790-talet. Huvudpersonen är den 19-årige baron Malte Moritz von Putbus och det är genom hans dagboksanteckningar som vi får följa livet ombord på slavskeppet.

Min käre kollega, herr Landgraf, tipsade mig om ett föredrag som Lars Gustafsson nyligen höll om just ”Speranza” och det har varit alltför längesedan denne illustre gentleman figurerade på denna blogg. Det är inte alla som skulle lägga sin kraft på att dissa den författare som de blivit inbjudna att tala om, särskilt inte när de är inbjudna av ett sällskap grundat till hans ära. Hursomhelst så ger Gustafsson oss en ganska bra sammanfattning av romanen och lyfter även fram en del av bokens svagare sidor.

Malte Moritz är en revolutionär posör och stropp som förläst sig på upplysningstidens filosofer och vurmar för frihet och demokrati samtidigt som han är uppvuxen i bekvämlighet, föraktar de lägre samhällsklasserna och är skickad i exil efter ett otillåtet förhållande med en ung dam av låg börd. Med sig har han sin fege gamle lärare Hoffman och den svarte uppassaren Rustan.

Malte Moritz höga ideal kommer snart i konflikt med hans lusta efter en vacker, ung slavinna och han lider alltmer av moraliska kval över sin inblandning i den förhatliga slavhandeln. Även om han brottas med olika orealistiska idéer om hur han ska hjälpa slavarna förmår han aldrig sätta dem i verket och kommer inte längre än till en patetisk diskussion med abbé Marcello, den demoniska jesuit som har ansvar för slavlasten.

Efterhand som tiden fortskrider blir tecknen på galenskap allt tydligare och Malte Moritz blir övergiven av både sin gamle lärare och tjänaren. Hoffman blir en del av besättningen och Rustan börjar konspirera med slavarna och blir så småningom ledare för en revolt ibland dem. Gradvis börjar Malte Moritz bli en del av det djävulska Speranza och acceptera sin roll som medlöpare. Romanen slutar ganska tvärt och förvirrat, med antydningar om någon form av sjukdom ombord och en helt förändrad huvudperson som börjat glömma sitt gamla jag.

Jag får nog hålla med Gustafsson om att ”Speranza” inte är en helt lyckad roman. Huvudpersonen är alldeles för ointressant för att få så mycket utrymme och taltid och bifigurerna saknar djup och fångar inte läsaren på något vis. Historien har potential, men rinner ut i sanden och går alldeles för långsamt i början och väl snabbt i slutet. På det hela taget föredrar jag ”Kastrater” framför ”Speranza”.

Bokslut för 2009

Eftersom 2009 var året då jag började anteckna vilka böcker som jag har läst, finns det ovanligt mycket information att utgå ifrån. Totalt har jag läst 123 böcker – mer än tio böcker per månad – och flera av dem har varit riktigt bra. Så mycket räknar jag inte med att läsa under 2010.

Mest lästa författare:

1. Lars Gustafsson (10): Det var Svante som övertalade mig att börja läsa Gustafsson och eftersom hans böcker både är korta och välskrivna gick det snabbt att läsa igenom dem. Gustafsson är en författare som jag lär återkomma till även under 2010, men kanske inte i lika stor utsträckning. Eftersom han är så produktiv, återstår ännu flertalet av hans böcker.

2. Gabriel García Márquez (6): En enastående författare och hans böcker hör till mina absoluta favoriter och det bästa som jag överhuvudtaget har läst. Men vid det här laget har jag tagit mig igenom flertalet av hans romaner.

3. Raymond Chandler (3) och Italo Calvino (3): Jag har köpt på mig några samlingar av de två herrarnas olika verk och det är dessa som jag har tagit mig igenom. Även om hans berättelser är förutsägbara och följer en tydlig mall, tycker jag ändå att Chandlers böcker är tillräckligt charmiga för att jag ska vilja läsa mer av honom. Calvinos böcker är också sympatiska, men lite för banala för min smak.

Årets bästa böcker:

1. ”Patriarkens höst” av Gabriel García Márquez: En underbar, intensiv och fängslande liten bok. Jag älskar språket och de långa, vindlande meningarna.

2. ”De vilda detektiverna” av Roberto Bolaño: En spännande detektivroman och ett skickligt porträtt av två personer som man kommer väldigt nära, men aldrig till fullo förstår.

3. ”Donau” av Claudio Magris: En underbar samling bildade essäer, som slingrar sig fram genom olika epoker och ämnen likt den flod som den beskriver.

4. ”Autobiography of Red” av Anne Carson: En vacker kärlekshistoria och en avskalad roman, som med små medel förmår att säga väldigt mycket.

5. ”De fattiga i Lodz” av Steve Sem-Sandberg: Nyanserat och skrämmande om livet i ett judiskt getto under andra världskriget.

Bubblare: ”A canticle for Leibowitz” av Walter M. Miller Jr., ”Edelcrantz förbindelser” av Malte Persson, ”Fight Club” av Chuck Palahniuk, ”The Yiddish Policemens Union” av Michael Chabon, ”En dag i Ivan Denisovitjs liv” av Aleksandr Solzjenitsyn.

Årets besvikelser:

1. Cormac McCarthy: Efter att ha läst hans fantastiska ”The Road” och ”No Country for Old Men”, samt den okej ”Blood Meridian” ger jag mig i kast med hans trilogi om den amerikansk-mexikanska gräsen. Jag lyckas med möda ta mig igenom ”All the Pretty Horses” för att sedan fastna i sömnpillret ”The Crossing” där världens befolkas av långrandiga poeter och tystlåtna tonåringar. Usch.

2. G.K Chesterton: Hans försök att vara vitsig och visa hur smart han är förvandlar hans romaner till en sorglig samling ordvitsar och maximer snarare än sammanhängande berättelser.

3. Graham Greene: Jag hade skyhöga förväntningar på ”Our man i Havana” efter mina vänners rekommendationer, men blev ganska besviken. Även om språket är hyfsat så känns handlingen varken spännande eller intressant. Men jag har ännu inte gett upp hoppet om honom och det är mycket möjligt att jag har missförstått honom.

Inför 2010

Den stora bristen i min läsning har gällt kvinnliga författare. Även om jag inte ser något självändamål med att läsa författare av ett visst kön känner jag ändå att jag kan gå miste om intressanta författarskap genom min okunskap. Av 123 lästa böcker har endast 14 varit skrivna av kvinnor och flertalet av dem har dessutom varit historiska och samhällsvetenskapliga verk snarare än skönlitterära. Samtidigt så har jag lyckats bra med att läsa författare av många olika nationaliteter. Nå, 2010 ska jag börja läsa Joyce Carol Oates, Jeanette Winterson, Selma Lagerlöf och mer Tove Jansson. Vilka andra kan ni rekommendera?

Lars Gustafsson – Dekanen

Dekanen (2003) visar på ett drag i Lars Gustafssons författarskap som jag inte är särskilt förtjust i: upptrappningen till något som aldrig blir av. Upplösningen kommer för tidigt eller inte alls, texterna består bara av inledningen till något som sedan aldrig kommer. Sorgemusik för frimurare, till exempel, tycker jag hela tiden kändes som början av en klassisk roman innan den ebbade ut i ingenting. Dekanen är i mycket likadan men här spelar det mindre roll. Romanen är tydligt postmodernistisk i sin upplösning av tid och handling. Den presenteras som en bunt papper återfunna i bakluckan till den försvunne professor Spencer C Spencers bil, ibland i oordning och med plötsliga fuktskador som markerar luckor i manuskriptet. På så sätt lämnas många centrala frågor obesvarade. Vad som egentligen händer får man aldrig veta. Mycket förblir antydningar.

Precis som i Blom och den andra magentan antyder baksidestexten här någonting som aldrig uppfylls, och handlingen försiggår någon annanstans.

Dekanen är den tredje delen i Gustafssons amerikanska trilogi, där de tidigare delarna är Historien med hunden och Windy berättar. Böckerna är mycket löst sammanhållna, och kopplingarna består främst i att händelser och personer från andra böcker omtalas men inte har några framträdande positioner. Jag läste dem i omvänd ordning, men jag har svårt att se att det skulle kunna påverka läsupplevelsen i någon betydande grad. Om man inte visste skulle det vara svårt att avgöra i vilken ordning böckerna skrevs, så ickehierarkiskt är förhållandet mellan dem.

Lars Gustafsson – Ett minnespalats

Lars Gustafssons Ett minnespalats (1994) har undertiteln Vertikala memoarer, och det avser att boken består av lösryckta episoder och minnen i stället för en kontinuerlig levnadsberättelse. Många delar av Gustafssons liv beskrivs också tydligare i romanerna (dock med ett lager av fiktionsfernissa vars tjocklek man aldrig säkert kan känna till). Det gör att boken i mycket känns som en rätt typisk Gustafssonroman och det är en stunds trevlig läsning. Att författaren verkligen är närvarande i texten är inte avsevärt mer påtagligt än i till exempel Herr Gustafsson själv eller Sigismund. Och jag vet inte om jag blir så väldigt mycket klokare över hur Gustafsson betraktar sitt författarskap.

Det är dock väldigt underhållande hur magnifikt egocentrisk han är: han får stora europeiska priser till höger och vänster men folk i det lilla inskränkta Sverige förmår inte riktigt uppskatta honom efter förtjänst. Jag tycker att det är uppfriskande med någon som är så uppriktig med vad han tycker om andra människor och om samhällsklimatet i stort.

Lars Gustafsson – Herr Gustafsson själv

”Herr Gustafsson själv” inleder romansviten ”Sprickorna i muren”.  Handlingen är ganska osammanhängande och den vanliga blandningen av minnen, möten och samtidskritik. Ena stunden är huvudpersonen i Berlin, i kärleksfullt samspråk med en kvinnlig marxistisk docent (som är vacker just därför att hon är så ful), nästa stund är han på semester i ett torn vid schweiziska gränsen för att sedan befinna sig på en redaktion i Stockholm. Det är episodiskt, fragmentariskt och spretigt. Finns det någon sammanhållande ramhandling så är den svårupptäckt.

Gustafssons alter ego får knulla, beklaga sig och berätta om sin barndom. Precis som vanligt. Men det som skiljer ”Herr Gustafsson själv” ifrån hans andra böcker är att här finns mer passion, engagemang och en större känsla av angelägenhet. Samhällskritiken är tydligare och känslan av att sakta kvävas mer påtaglig. Gustafsson är arg och inte lika distanserad, kritiken är inte lika slentrianmässig. Som vanligt är det välskrivet, med ett njutbart språk.

Samtidigt som Gustafsson gärna kritiserar sin omvärld, får man inte veta särskilt mycket om hur han vill att världen egentligen ska vara. Förutom att den bör innehålla mycket kärlek och kvinnliga beundrare (både fula och vackra).

Lars Gustafsson – Windy berättar

”Windy berättar” är en uppenbar systerbok till ”Historien med hunden”. Dessa två böcker bildar med ”Dekanen” (som jag ännu inte har läst) en serie. Släktskapet är tydligt: Windy dyker först upp som domare Caldwells hårfrisörska och flera personer och händelser återkommer, byggs ut och kommenteras av den alltid lika pratglada Windy.

Boken har formen av en enda lång monolog, Windys del av ett samtal med en av sina kunder: en anonym professor som påminner en del om Gustafsson själv. Windy hoppar obekymrat ifrån det ena ämnet till det andra, upprepar sig och visar prov på ett oväntat djup. Som för att ge ett intryck av autenticitet bryts ordflödet ibland av frågor om klippningen (samt kommentarer om professorns hår) och kundsamtal. De är mestadels störande och tillför ingen större trovärdighet, varken till karaktären Windy eller hennes monolog.

Tidvis är det bra och fängslande, men jag finner att jag stör mig på den pladdriga Windy och Gustafssons försök att skildra en obildad amerikansk hårfrisörskas värld och tankar. Windy får för mycket plats och jag föredrar hans misantropiska gubbar framför henne. Dessa behärskar han mycket bättre.

Lars Gustafsson – Blom och den andra magentan

Blom och den andra magentan publicerades först som följetong i Svenska Dagbladet men det är inget som märks särskilt tydligt; trots en någorlunda rak struktur är utvikningarna talrika, precis som man kan vänta sig när det gäller en Lars Gustafsson-roman. På insidesfliken står det att Gustafsson här för första gången skriver för yngre läsare, så jag trodde att jag skulle kunna använda mig av romanen i min planerade genomgång av vad jag egentligen tycker om att läsa ungdomsböcker, men det visade sig vara helt fel. Inget i texten talar för att den skulle vara ämnad för ungdomar. Snarare tvärtom. Begrunda ett stycke som detta, om en predikan:

Några fann den blasfemisk intill och utöver de yttersta gränserna för vad som kan tillåtas. Andra tyckte sig höra en ny andlig tendens i svenska kyrkan växa fram, i närmre samband med kristendomens dolda gnostiska traditioner och välbehövlig i en tid när de flesta predikningar föreföll vara pläderingar för att naturen är vacker och att man gör klokast i att rösta socialdemokratiskt.

Det är fascinerande hur baksidestexterna gång på gång försöker få det att framstå som om romanerna hade enkla, centrala handlingar. Så är naturligtvis inte fallet. Blom och den andra magentan är visserligen rakare till strukturen än de mest fragmentariska romanerna men den egentliga handlingen, den som antyds i baksidestexten, äger rum i bakgrunden. Mysteriet klaras upp utan att någon egentligen anstränger sig. Det är som att allt händer ”inte här, men någon annanstans”, för att ur minnet parafrasera det centrala temat i Poeten Brumbergs sista dagar och död. Texten blir en förvriden bild av en klassiskt ”realistisk” roman på ett sätt som skapar en spänning mellan handlingen och hur den skildras.