Labyrinter

JMG Le Clézios debutroman Rapport om Adam från 1963 handlar om en ung man som försöker stå utanför samhället: han lever ensam i en övergiven villa, han äter för lite och röker cigarett på cigarett, han driver planlöst omkring utan varje mål i tillvaron. Men det finns något som skiljer honom från alla olycksbröder han har i litteraturen (hjälten i Hamsuns Svält är bara ett exempel): Adam är inte en missförstådd konstnär som väljer att leva vid sidan om civilisationen och försöker leva på sin penna, utan han är faktiskt bokstavligt talet vansinnig. I förord eller baksidestext talas det om hur det inte är klart huruvida Adam är på rymmen från ett sinnessjukhus eller om han har deserterat från armén, men det är en möjlighet romanen slösar bort: det blir tidigt mycket klart att det är galen Adam är.

Det är på det hela taget ett rätt intressant grepp men snart är handlingen allt annat än intresseväckande. Behållningen är språket, precis i Skattsökaren vilket är det enda jag tidigare läst av Le Clézio. Det besitter en sällsynt skönhet och är bitvis rent fantastiskt, men det räcker inte. Jag hade hoppats att ett mer modernistiskt och mindre realistiskt upplägg skulle intressera mig mer, men även Rapport om Adam känns för mig som en uppvisning i behagligt språk men med ytterst ointressant handling. Kanske ger jag Le Clézio någon mer chans, men det lär i så fall dröja.

Av Claudio Magris har jag tidigare läst I blindo, en något (men medvetet) ofokuserad historia karakteriserad av målande och vackert språk, om jag minns rätt. Ett annat hav är annorlunda. Till att börja med finns inte den anmärkningsvärda stilen där, och det beklagar jag mycket. Sedan är handlingen också mer berättad än gestaltad vilket gör att man aldrig riktigt bryr sig om vad som händer. Boken skildrar ett verkligt levnadsöde i fiktionens form, en man som från Italien reser till Argentina i nittonhundratalets början för att söka ensamheten och försakelsen av allt, och som sedan återvänder till Europa och framlever sina dagar utan att mycket egentligen händer. Egentligen gillar jag det temat, detta att dra sig undan världen så mycket som möjligt, men här får det inte en särskilt framträdande roll. Det behandlas avgjort intressantare hos Paul Auster eller hos hans förebild Knut Hamsun (och Henry David Thoreau, antar jag, men honom har jag inte läst).

Det är inte dåligt skrivet, visst finns det bitar som språket gör njutbara, men romanen känns som helhet väldigt mycket som en bagatell (och 185 glest satta sidor gör sitt till för att förstärka det intrycket, även om typografin är vacker med extremt klassiska proportioner man sällan ser idag). Det är mycket möjligt att jag ger mig på Donau i sommar och jag hoppas att den har mer att ge.