Carina Rydberg – Den högsta kasten

Carina Rydbergs roman Den högsta kasten (1997) visar tydligt hur det inte behöver vara en fördel för en berättelse att vara baserad på verkligheten. Nu sägs det ingenstans på titelsida eller omslag att detta är något annat än en roman, men Den högsta kasten är ökänd för att handla om verkliga personer, i det verkliga kroglivet i Stockholm under nittiotalets mitt, och ett antal av dem har också fått behålla sina riktiga namn (Abbe Bonnier, Klas Östergren, och förstås Carina Rydberg själv). Handlingen beskriver hur berättaren ramlar in i ett par destruktiva relationer, först i Indien och sedan i Stockholm.

Och det stora problemet är just verklighetsbakgrunden. Rydberg är en skicklig berättare, språket är levande och starkt och står på egna ben, fullt av en sorts konstruktioner med en kort inledning som följs av en lång utvikning, typ så här: ”Hon heter Jill och så snart jag får höra hennes namn, vet jag att det är samma flicka Rolf pratat om, att hon var den han kunde tänka sig att träffa.” (Nej, det är inget bra exempel, men det kanske duger. Jag hittar inte vad jag egentligen var ute efter. Snyggare är kanske följande, men det är inte ett exempel på just det: ”Jag älskade doften av rök, av annalkande katastrof, jag visste att jag skulle överleva den. Jag anlade bränder i min mors askkopp och i mitt huvud växte de små tändstickslågorna till ett eldhav i Technicolor; en dag kommer eldhavet at bli mitt, en dag kommer värmdecentralen att explodera och när den gör det, är jag fri.”)

Kompositionen är däremot tam, vag, osnygg. Det saknas ett slut och framför allt saknas det alla former av dramatisk stegring. Som roman håller det inte. Verkligheten är inte alltid som fiktion, men ska man fiktionalisera den får man göra det på ett snyggt sätt och se verkligheten genom fiktionens lins, se mönster och ordna händelserna efter berättelsens lagar. Allt annat ger ett platt intryck, intressant endast för de som är direkt berörda. Jämför med valfri dagboksblogg (eller ännu hellre: jämför valfri dagboksblogg med en dagboksroman, säg Doktor Glas): det blir ytterst sällan något som liknar litteratur.

Den högsta kasten saknar inte alls litterära kvalitéer, men som roman i helhet är den misslyckad. Det är synd, eftersom stoffet så alldeles tydligt skulle ha räckt till en sådan, och författaren lika tydligt är skicklig nog.

Klas Östergren – Plåster

När jag gång efter annan blir besviken är det kanske dags att omvärdera författarskapet: förutom Gentlemen och Fantomerna är det egentligen inget av det Klas Östergren har skrivit som direkt uppfyller mina förväntningar. Plåster (1987) är en liten roman om en man som ligger på sjukhus efter en hjärtattack, hur han där träffar en gammal alkis, driver omkring lite på stan efter att de båda blivit utskrivna, har lite problem med sin fru som varit otrogen och funderar på vad han ska göra efter att ha blivit av med jobbet som nattportier. Boken består nästan helt av dialog, och när den inte gör det väljer Östergren att ändå ha radbrytning efter nästan varenda mening. Jag kan tänka mig att texten skulle kunna bli en någorlunda njutbar pjäs med ett par duktiga skådespelare. Som roman fungerar den inte riktigt. Intrigen är ointressant, språket går på tomgång, personerna är platta (inte stereotyper så mycket som de helt saknar intressanta egenskaper) och vändningar uteblir. Östergren måste ha utvecklats i en helt annan riktning än jag hade önskat efter att ha läst hans tidiga romaner.

Klas Östergren – Tre porträtt

Jag har egentligen inte så mycket emot ojämna författare. En briljant bok blir inte sämre av att dess författare även har skrivit ren dynga. Det kan vara irriterande om det får mig att läsa böcker som visar sig vara skräp, men det förminskar inte värdet på de böcker som trots allt håller måttet. Vad jag däremot ogillar är författare som är ojämna i en och samma text, och det är problemet med Klas Östergrens novellsamling Tre porträtt. Det rör sig om tre korta historier, med som det känns porträttemat hyfsat påklistrat för att de ska ha något gemensamt. Den första handlar om en svensk EU-parlamentariker som drömmer sanndrömmar, den andra om en nyfrälst bekantskap från förr (som var så anonym att jag inte ens ett par veckor efteråt kan dra mig till minnes mycket av den berättelsen) och den tredje om en yngre författare som ska skildra vardagen hos en svensk familj. Ingen av berättelserna är vidare intressant. I korta stycken är språket riktigt bra, snudd på lysande; några formuleringar får mig att känna att jag hade kunnat gilla det här; men så faller man tillbaka ned i ett trist och oengagerande textflöde. Och det irriterar mig. Jag vet ju att Östergren är en skicklig författare, både när det gäller att snickra ihop text och att spinna fantasifulla historier, men här har han misslyckats ordentligt med att hålla en hög nivå.

Ytterligare en detalj att irritera sig på är hur dialogerna är skrivna: i löpande text, visserligen med citationstecken men vanligtvis utan markering av vem talaren är. Behöver man räkna efter vems replik som är vems har dialogen problem, och när man här inte ens har radbrytningar till hjälp blir det riktigt illa. Resultatet blir att jag inte orkar bry mig.

Klas Östergren – Gangsters

Klas Östergrens Gangsters är en helt annan bok än Gentlemen. Jag är rentav tveksam till om man kan tala om den som en uppföljare i traditionell mening (vad nu det skulle betyda). Allt det trivsamma i Gentlemen – dagdrivartillvaron i den gamla lugubra våningen på Hornsgatan, Henry Morgans vilda och osannolika ungdom –, det är helt försvunnet. Kvar finns en dyster historia med vapensmugglingsaffärerna mer i centrum än tidigare, utan några direkta ljuspunkter och full av rätt ointressanta utvikningar. Det intressanta är i stället att Gangsters befinner sig på en annan fiktiv nivå än Gentlemen (jag skulle kunna blanda in narratologisk terminologi här men jag antar att det är ytterst få av mina redan rätt fåtaliga läsare som skulle bry sig), det vill säga att texten i Gentlemen omtalas som en fiktiv text i Gangsters, att det tydligare än tidigare är berättaren som är huvudperson. Till exempel omtalas personerna i Gentlemen nu som ”den person jag tidigare kallat William Sterner”, och så vidare, eftersom namnen visar sig vara ”fingerade”. Gangsters gör sken av att vara sann på en annan nivå än Gentlemen och är alltså mer av en kommentar än en uppföljare, men det räcker inte till; de över fyra hundra sidorna är åtminstone två hundra för många.

Böcker om gäss

Det finns utmärkta böcker om apor (”Gränsvarelser – åtta essäer om människan och aporna” av Nils Uddenberg) och fisk (”Torsk” av Mark Kurlansky), men vad finns det egentligen för böcker där gäss figurerar? Som varandes exilskåning och uppvuxen på en gåsfarm, är gässen aldrig långt borta ifrån mina tankar.

”Nils Holgerssons underbara resa” är kanske den mest uppenbara. I Klas Östergrens ”Gentlemen” får läsaren ta del av ett riktigt ordentligt gåskalas, så som det ska se ut. Det är en av bokens bästa delar. Men även en gammal tråkmåns som Prokopios omnämner gäss i sin ”Hemliga historia”:

Tjänare strödde sädeskorn över hennes [kejsarinnan Theodoras] blygd, och gäss som dresserats för uppgiften plockade upp dem ett för ett med näbbarna.

Som alla förstår så är Theodora en skamlös kvinna och hela syftet med ”Hemlig historia” är att svartmåla henne och maken Justinianus. Det är i alla fall ett av de mest fantasifulla sätt att använda sig av gäss som jag hört talas om.

Känner ni till några fler böcker där gäss förekommer?

Lars Gustafsson – Familjefesten

Först känner jag mig besviken. De inledande sidorna av Lars Gustafssons roman Familjefesten (1975) är fulla av en slags oprecis prosa, meningar konstruerade omständligt på ett meningslöst sätt; en berättarröst som jag helt enkelt inte trivs alls med. Det behöver inte vara fel, intalar jag mig. En författare kan ju välja att anpassa sin stil efter vem som berättar. Åtminstone vissa författare. Men så kommer några karaktäristiska radbrytningar, omkvädet ”Vi börjar om igen. Vi ger oss inte” (återkommande genom Sprickorna i muren-sviten) och annat som gör att jag tydligt hör Gustafssons röst, och så känner jag mig hemma igen.

Huvudpersonen, berättaren är ett as, givetvis. Inte nödvändigtvis på grund av otroheten så mycket som på grund av hans allmänt obehagliga kvinnosyn. Kanske kunde det ha framkommit lite tydligare; jag har åtminstone bitvis lite för enkelt att tycka rätt bra om Troäng, att han är en man som gör sitt jobb. (För övrigt hänvisar jag till Andreas text om romanen för mer om handling och sådant.)

Jag gillar det här att så mycket viktigt sägs först i slutet av romanen, lite som i Klas Östergrens roman Fantomerna. I det här fallet är det barndomen, ungdomsåren, allt viktigt som hände då.

En del hyfsat långa stycken är satta enbart med versaler; det rör sig bland annat om Troängs dagdrömmar om att föra befäl på en ubåt. I annat sammanhang, när det gäller motsvarande bruk i Sigismund (där det är mindre vanligt förekommande, det medges), har Gustafsson hävdat att det ska föra tankarna till kommandorader ur datorprogram. Hur som helst är det svårläst och irriterande. Kapitäler hade varit så mycket mer skonsamt mot ögonen (man tappar ju datorkopplingen då, men den är knappast relevant i Familjefesten i alla fall) och jag betvivlar att sådana var otillgängliga för det tidiga sjuttiotalets sättare.

Men, som helhet: roliga episoder, ett par ramhandlingar, trevligt. Påtagligt trevligt.

Klas Östergren – Med stövlarna på

Om det är något jag avskyr är det noveller utan poäng. Med stövlarna på är en novellsamling; de ingående novellerna kallas berättelser på flera ställen men någon sådan distinktion behöver vi inte intressera oss för nu (men däremot i ett senare inlägg som jag har på gång). Den längsta novellen, Veranda för en tenor, är på 95 sidor och därmed på gränsen till kortroman. Övriga fyra är mer av vanlig novellängd. Och en novell, känner jag, måste avgjort ha en poäng.

Inte nödvändigtvis att något ändras i slutet, att det har funnits något dolt; det kan handla om uppbyggnaden, om en stämning som förmedlas eller en livshållning som prövas. Men det måste finnas en poäng, något vari novellens själva väsen kan sammanfattas. Detta saknas nästan helt i Med stövlarna på och andra berättelser. Det blixtrar till, stundtals, några repliker eller någon betraktelse som känns briljanta, men det är tyvärr alldeles för sällan. Några sådana stilistiska ljuspunkter förmår inte uppväga att resten är så ointressant.

(En lite kul sak är emellertid de metafiktiva dragen, att en av novellerna omtalas i en annan, och att berättaren uppvisar stora likheter med författaren – fiktion på gränsen mot det självbiografiska är alltid roligt. Och novellen Veranda för en tenor handlar om en film med samma titel som inte blir färdig; ändå har just den novellen i efterhand filmats. Fast det räddar inte direkt novellsamlingen, i alla fall inte i tillräckligt hög grad.)

Klas Östergren – Gentlemen

Gentlemen är en splittrad och spretig roman. I sina bästa stunder är den otroligt charmig och fantasifull, när den är som sämst är den långrandig och ointressant. Den första delen är också den bästa eftersom den fokuserar på författarens alter ego med samma namn och den sympatiske rumlaren Henry Morgan. De spenderar sin tid i en stor paradvåning i Stockholm och ägnar sig åt att gräva efter gamla skatter i källaren, umgås med diverse udda personer och fila på sina respektive projekt: Klas Östergren försöker skriva en modern uppföljare på Röda rummet och Henry arbetar med ett musikaliskt epos som heter Europa. De lever på marginalen men unnar sig ändå ett gott liv genom att sälja dyrbara volymer ifrån biblioteket och de blygsamma summor som de får in genom arvoden och månatliga underhåll. Den första delen avslutas med en fantastisk gåsamiddag då Henrys bror Leo återvänder ifrån sin tid på ett mentalsjukhus.

Nu övergår författaren till att skildra Henry och Leos barndom och uppväxt. Båda två är inblandade i flera av dåtidens stora händelser på olika sätt och tidvis blir det nästan en thriller. Medan Henry är den ständigt rastlöse, som luffar runt över hela världen, är Leo en genialisk poet som utvecklar allt gravare alkoholproblem. Jag har egentligen inget emot analyser av fiktiva författare och konstnärer, men tycker ändå att det är otroligt tråkigt att läsa om Östergrens diskussioner kring Leos diktverk. Överhuvudtaget är Leo en tråkig och ointressant person, som tidvis skänker romanen ett helt onödigt inslag av socialrealism. Intrigerna kring den mystiske affärsmannen Wilhelm Sterner och hans skumraskaffärer känns både överflödiga, ointressant och föga originella. Svenska företag som gör affärer med Nazityskland under andra världskriget är verkligen inget nytt eller spännande.

I sista delen återgår vi kort till det oansvariga rumlarlivet innan allting slutar både mystiskt och otillfredsställande med att de båda bröderna försvinner och lämnar en halvgalen Klas Östergren kvar i lägenheten.

Boken ger ändå mersmak när det gäller Östergrens författarskap. Språket är bra och romanen är tidvis lysande underhållning. Den gavs ut för nästan 30 år sedan, så det finns all anledning att tro att han har utvecklats mycket sedan dess.

Klas Östergren – Fantomerna

Fantomerna är Klas Östergrens genombrottsverk från 1978, två år före Gentlemen och tre år efter debuten. Boken berättar om en man kallad Claudius, på flykt i Paris, ansatt av något slags krypande svindel med oklart ursprung. Sedan, efter några tomrader och en stjärna, tar en annan berättelse vid, berättad i första i stället för tredje person, om vad som hände ”ett halvår tidigare”, i Köpenhamn men mest i Stockholm. Pokerspel på skumma hotell, festande på skumma svartklubbar, slagsmål på desamma och boxning på TV. Och så något slags sammanbrott till slut. Sedan tillbaka till Claudius och hans tjej i Paris. Kort. Mycket kort. Därefter tillbaka, mycket långt tillbaka, till en svunnen ungdom, i slutet av högstadiet. Tidshoppen är intressanta. Jag skrev en gång en uppsats om tidens gång i Doktor Glas, hur berättelsen hoppar fram och tillbaka mellan minnen och händelser, och jag får lust att i alla fall göra en skiss av tidsförloppet här. Fast det är inte så viktigt.

Vad som är viktigt är att vi har två skilda berättelser, den i Frankrike och den i Stockholm. I pocketutgåvan från 2007 som jag har läst finns ett efterord, taget ur Stephen Farran-Lees intervjubok om Östergren, där det förklaras hur den franska historien handlar om separatisterna i Bretagne. Det framgår knappt. Östergren nämner också hur de båda delarna hänger dåligt samman. I mycket tror jag det beror på att Stockholmsberättelsen tar upp en så överväldigande stor del av romanen.

Det finns emellertid något intressant att hämta här. Claudius sitter och skriver på en reseskrivmaskin i Paris och Bretagne, och efter hand börjar även det andra berättarjaget skriva (för den berättelsen, likt så många andra, handlar om hur en yngling blir författare). Och tidigt i texten slog det mig: tänk om det är Claudius som skriver om gymnasisten i Stockholm, och samtidigt även tvärtom? Det fanns ännu inte många tydliga kopplingar, om ens några, dem emellan. Tanken kändes smått svindlande. Nu var det tyvärr inte så, men det hade lett till en avsevärt bättre roman.

Det är Stockholmsberättelsen som är behållningen, det andra är mest en smått meningslös ramberättelse, om man inte ska gå in på fiktiva nivåer och sådant. Den ekar av Gentlemen, som är det enda andra jag har läst av Östergren: grabbigheten finns där, och Stockholmsnärvaron, men lite mer nedtonad, avsevärt mer självbiografisk (vilket man får känslan av, även innan efterordet bekräftar att så är fallet). Det är lite som Ulf Lundells Jack, fast med en handling och en skicklig författare. Och bra. Det handlar om frihet, om skrivande och andra viktiga saker. Inte för att jag skulle kunna återberätta mer än smulor av handlingen så här någon vecka efteråt, men boken får mig att inse att jag verkligen måste se till att läsa mer Östergren.