Kort om: Kerstin Ekman – Herrarna i skogen

”Herrarna i skogen” är en rejäl bok på mer än 500 sidor, full av lärda essäer och kloka betraktelser kring skog, skogsliv och människans agerande gentemot flora och fauna. I sina bästa stunder påminner den om Magris ”Donau”: poetiskt, fängslande. Men 500 sidor är alldeles för mycket och indelningen i sju olika essäer känns delvis godtycklig. Samma ämnen och personer återkommer gång efter annan och samma slutsatser ältas. Hade boken varit hälften så lång, hade den också varit dubbelt så bra.

Ekman skriver bra, engagerat och påläst, men har svårt att ”döda sina älsklingar” och blir tidvis tröttsam genom sina övertydliga upprepningar av samma teman, konflikter och problem.

Om bråken i Svenska Akademien

Så här års står Svenska Akademien i rampljuset. På torsdag tillkännages vem som får årets Nobelpris i litteratur. Och så fort man talar om Akademien dras de gamla misshälligheterna fram i ljuset: främst då de ledamöter som inte längre deltar i arbetet av olika skäl. Det är som om Akademiens arbete inte är intressant nog utan dessa bråk. Som om Göran Hägglunds »vanliga människor« vill kunna skratta och peka finger när de ser att inte de högstämda kulturpajsarna står över futtiga småbråk.

Ja, att journalisterna nappar på betet är inte så underligt. Märkligare är att akademiledamöterna väljer att bråka offentligt. Jag tyckte från första början att Peter Englund borde vara mycket försiktig med sina uttalanden om han nu bara går på hörsägen (och är det verkligen relevant att dra upp det här igen, just nu? Borde inte en ny ständig sekreterare snarare verka för en nystart och begrava gamla lik?), och nu visar det sig att Kerstin Ekman går lika mycket på hörsägen hon.

Jag förstår naturligtvis att det ligger oändligt mycket prestige i det här och att det handlar om människor med stora egon som inte alltid är så lätta att tas med. Men en så anrik kulturinstitution borde på alla sätt kunna skötas snyggare. Om inte annat borde Peter Englund ta det försiktigare med hur han uttalar sig. (Han hade tydligen fel om Knut Ahnlunds deltagande i Akademiens arbete också.) Om det inte är så att det hela är ett sätt att få ännu mer uppmärksamhet, förstå. I så fall är det snudd på genialiskt. Men osmakligt.

Uppdatering: Nu har Kerstin Ekman svarat igen. Intrigerna tätnar, man kan ana konturerna till ett småaktigt spel om status och bagateller. Personkonflikter och prestige som ligger tjugo år bakåt i tiden borde få vila nu, men så går det med hemlighetsmakeri: eftersom ingenting är offentligt sedan tidigare blir varje uttalande en nyhet, och de inblandade får alla framföra sina egna versioner. Vem man ska tro på känns irrelevant. Mest av allt är jag fortfarande förbluffad över att Englund som nytillträdd sekreterare inte gjort allt som står i hans makt för att förtiga det här och om inte läka sprickan så åtminstone begrava den i historiens dimmor.

Frågan är hur mycket pajaskonster Akademien tål. Folk kommer naturligtvis alltid att intressera sig för Nobelpriset, men dess litterära värde kan ifrågasättas. Jag har inte läst Jelinek eller Pinter eller Fo så jag kan inte uttala mig om huruvida deras upptagande bland pristagarna befläckar priset, men att Borges och Nabokov och Greene aldrig fick priset är något som aldrig egentligen kan ursäktas. Likväl inträffar litteraturårets sannolikt största händelse på torsdag klockan 13. Jag återkommer.