Labyrinter

I min recension av Enrique Vila-Matas Kortfattad inledning till den bärbara litteraturen uttryckte jag en besvikelse över bristen på känslomässigt djup. Hans senare bok Exemplariska självmord är i det avseendet definitivt ett steg i rätt riktning. Det är ett slags novellsamling, tio korta berättelser med självmordet som gemensamt tema: de inblandade överväger självmordets möjlighet, planerar det, genomför det i något fall, medan det i andra bara är en gemensam bakgrund. Mycket påminner om de mer realistiska av Julio Cortázars noveller. Här finns ingen riktig fantastik (bortsett från en enstaka vålnad, möjligen illusorisk), bara en krypande känsla av tillvarons inneboende osäkerhet och surrealism.

Och jag medger att jag är lättcharmad av det språkbruk som jag nästan – men utan tillräckliga belägg – vill kalla typiskt spanskspråkigt, de vindlande meningarnas drömlika rytm. Hör bara:

Men jag ska inte hoppa, käre Horacio. Jag ska låta mig uppfyllas av hela denna längtan att få tillbaka barndomen, hela denna nostalgi efter ett förflutet som jag, efter hand som jag närmnar [sic] mig utsiktsplatsen vid Santa Luzía, upptäcker är på väg att försonas med det närvarande, till den grad att jag får ett intryck av att inte gå tillbaka i tiden utan nästan att utplåna den. Jag ska sätta mig att vänta. Det finns säkert en stol även för mig i denna stad, och i den ska man kunna se mig varje eftermiddag i solnedgången, tigande, praktiserande saudade, med blicken fäst vid horisonten, i väntan på döden som redan avtecknar sig i mina ögon och som jag tyst och allvarlig ska invänta all den tid som krävs, sittande vänd mot denna Lissabons oändliga blånad, i vetskap om att en svår väntans lätta vemod passar döden väl.

Så: även om inte mycket av handlingen har fastnat hos mig, även om texten fortfarande har viss karaktär av bagatell, är det en utsökt bagatell, en ytterst läsvärd liten samling historier.

Det börjar riktigt dåligt. Novellerna är obegripliga och inte vidare välskrivna; även om de har en poäng (vilket jag tidigare har nämnt att jag föredrar att noveller har) är den allt som oftast meningslös eller fånig. Någon enstaka idé är kanske underhållande och någon formulering vacker men det är sällsynt. Jag läser på och önskar boken var tunnare än 500 sidor, önskar att jag inte hade köpt på mig del två (ännu tjockare) och romanen Hoppa hage samtidigt. Men så händer något: det kommer en historia som bränner sig fast, språket börjar leva, formuleringskonsten blir stundtals rent virtuos. Det visar sig att problemet ligger just i Samlade noveller. Om det i stället hade varit Valda noveller hade jag kunnat älska dem: nu är kvaliteten alltför ojämn. I sitt förord skriver Karin Sjöstrand att Cortázar skrev totalt ”omkring nittio noveller av vilka åtminstone ett dussin är mästerverk”. Problemet är att de andra sjuttio-åttio inte alltid är så fantastiska.

Jag ser fram emot att läsa mer av Julio Cortázar, även om det säkert lär dröja ett tag innan jag ger mig på någon av hans andra böcker. Vissa av novellerna har ett Borgesaktigt drag som tilltalar mig mycket; ibland är han också en rasande skicklig stilist. Jag önskar mest att någon hade vaskat fram guldkornen åt mig.