Joyce Carol Oates – Black Water

En ung kvinna ligger och dör sakta i en bil som kraschat i ett tjärr. Svart vatten fyller gradvis bilvraket och medan bilens förare, föga heroiskt, lämnar passageraren åt sitt öde, ser hon tillbaka på sitt liv och den kväll som lett fram till att hon satt sig i bilen med en främling. För mannen är en egentligen en främling för henne, trots att hon skrivit en uppsats om honom och han är en välkänd senator. Han är allt som hon inte är: självsäker, stark, älskad och omsvärmad. Varför skulle hon inte falla för en sådan mans smicker? Hon som är nervös, oerfaren och just lämnat ett annat, olyckligt, förhållande bakom sig. Varför skulle hon inte, för en gångs skull, vara lite äventyrlig och sätta sig i bilen med honom? Men nu ligger hon alltså här, fastklämd och döende, med den store mannens ena sko i knät. Den lossnade när han sparkade sig fri och övergav henne. Hämtar han hjälp? Nej, han ringer sin advokat och ber om råd: ”Jag har gjort bort mig. Jag såg inte kurvan. Jag hade druckit.” Och kvinnan ligger och dör, plågsamt utdraget. Även om hon inte längre känner någon smärta i sin krossade underkropp finns det smärta så det räcker och blir över i hennes återblickar och utdragna drunknande.

”Black Water” är en kort och mästerligt berättad roman. På 154 luftiga sidor, lär man känna en annan människa på djupet i korta, överlappande tillbakablickar, likt hastiga, döende andetag. Det är sällan man läst en lika klarsynt och insiktsfull skildring av en person som den som Oates serverar. Dessutom är själva formen och språket väldigt bra. Köp den! Läs den!

Vem vinner årets Nobelpris i litteratur?

Spekulationerna kring morgondagens tillkännagivande av Nobelpriset i litteratur är många. DN har en genomgång av oddsen hos Ladbrokes och Unibet som komplement till olika intervjuer. SvD har intervjuat internationella litteraturredaktörer. Påfallande i det senare är hur de båda frågor DN ställer, vem man tror får priset och vem man önskar får det, flyter ihop till en. Själv tycker jag de är helt skilda. Personligen skulle jag som pristagare gärna se Claudio Magris, för att essäkonsten är sorgligt underskattad och ouppmärksammad i dagens litterära klimat, eller Thomas Pynchon, för hans mästerliga romankonstruktioners skull. Vad jag tror är något annat. Låt mig pröva några olika sätt som Svenska Akademien kan resonera på:

Amos Oz är trolig om man tror att Akademien tar politiska hänsyn (och det finns ju en skrivelse om pristagarens ”idealism” i Nobels testamente, även om man inte vet hur stor roll det spelar i dag). Hans litterära kvaliteter kan jag inte uttala mig om eftersom jag tyvärr inte har läst honom och inte minns mycket av hur hans texter brukar beskrivas heller.

Claudio Magris är trolig just på grund av att han skriver (delvis) i en undanskymd genre, men det är inte säkert att det är så relevant.

Joyce Carol Oates är kanske inte så trolig på grund av hennes enorma produktivitet. Trots en hög lägstanivå blir ett så stort författarskap med nödvändighet svårare att se som en tillräckligt fantastisk helhet. Intressant är också frågan om huruvida Akademien skulle kunna ge priset till en amerikan efter Horace Engdahls uttalanden från förra året.

Adonis är trolig för att det kan vara dags för en poet och han har stått på listorna länge. Assia Djebar och Chinua Achebe känns också möjliga, främst på grund av geografiska hänsyn (jag har ingen erfarenhet av deras verk).

Roligt skulle också vara om Luis Goytisolo fick priset. Han är okänd för mig, men lär vara postmodernist och någon jag borde läsa. Framför allt finns han inte ens omnämnd på engelska wikipedia, och jag skulle gärna se att fjolårets belysande av den engelskspråkiga världens ignorans inför andra språkområden upprepades. (En tillfrågad litteraturredaktör på typ The Times eller New York Review of Books eller liknande prestigetrycksak hade aldrig hört talas om Le Clézio.)