Vladimir Majakovskij — Vägglusen

En kort pjäs. Handlingen: En viss Ivan Prisipkin ska till att gifta sig med en flicka från en fin familj. Själv är han arbetare som med sitt fackföreningskort ska ge lite revolutionär legitimitet åt sina borgerliga svärföräldrar. Någon vidare kärlek till kommunismens ideal hyser han emellertid inte; han vill helst leva borgarbrackans lättjesamma sus-och-dus-liv. Genom en kufisk olycka blir han nedfrusen och tinas inte upp igen förrän femtio år senare, då en utopisk socialistisk världsstat har förenat mänskligheten.

Karaktärer och skeenden skildras med rapp sarkasm. Beskrivningen av framtidens samhälle erinrar om Du sköna nya värld, med dess långtgående automatisering av människotillvaron. Man kan dock fundera: Majakovskij var inte som Huxley en fiende till utopiska strävanden; han var den ryska futurismens frontfigur och en hyllare av oktoberrevolutionen. Han innehade höga poster inom Agitprop och blev sent i sitt liv erkänd av självaste Stalin. Vart är satirens udd riktad? Mot de utopiska ideal som sammanfattas i skildringen av det framtida lyckoriket? Mot Majakovskis sovjetiska samtid, där oförenligheten mellan samma ideal och det oförbätterliga människolynnet var allt uppenbarare? Mot detta människolynne självt, med dess förmåga att såväl sätta upp omöjliga mål för sig, som att lägga krokben för sig självt på vägen dit?

Någon som kan mer än jag om Majakovskij kan måhända svara.