Håkan Andersson – Breven

Ibland känner jag hur blurbarna på framsidan snarast avskräcker mig från att läsa boken. Så är fallet med Håkan Anderssons roman Breven (2004). Hör bara: ”Breven skulle mycket väl kunna ställas bredvid Dan Browns Da Vinci-koden” (DN) och ”En spännande och saltstänkt hyllning till livet och litteraturen” (Sydsvenskan). Hu. Det är dock inte alls sant. Breven är långtifrån utan skavanker, men till dem räknas inte ett släktskap med Dan Browns själlösa succéfenomen.

Det är rentav svårt att se varifrån omdömet kommer, annat än från en kort och oinitierad sammanfattning av romanens handling. Titelns brev är några nyupptäckta Cicerobrev med nya uppgifter rörande skalden Lucretius, om vars liv annars så lite är känt. Samtidigt utgör de på något sätt ledtrådar till en skatt (tempelriddarordens, naturligtvis) som ett par olika hemliga sällskap söker efter. Men de sjunker snabbt undan i handlingens vindlingar. Någon rafflande thriller är boken aldrig i närheten av att vara. Den består av ett antal berättelser inuti varandra: ramhandlingen rör en svensk forskare som utreder en försvunnen vän, Jan Eklöv, på Kreta, men långa stycken handlar om Eklövs olika förehavanden samt om vad dennes bekant Ernst Weber företog sig i sin ungdom vid åren kring andra världskriget. Eklövs dagboksanteckningar blandas med utdrag ur Webers skildringar, till den grad att man som läsare får svårt att urskilja vem det är som skriver vad.

Thrillerinslagen blir aldrig levande. Större fokus läggs vid de många kärlekshistorier som flätas in i berättelserna. Mycket återspeglas mellan de olika tidsplanen, förtrycket i det naziockuperade Prag (där Weber i flera år gömmer sig i ett lönnrum i en bokhandel) liknas vid det under den sena kommunisttidens tjeckoslovakiska regim. Personer återkommer mellan berättelserna.

Jag sympatiserar lätt med en distanserad berättarhållning. Trots olyckorna som skildras (en kvinna dör av ett plötsligt hjärtfel, en annan tynar bort av tuberkulos och MS) kommer eländet aldrig nära läsaren. Här är dock största problemet ett så erbarmligt platt språk. Bitvis synes det torrt och behagligt, men det bottnar aldrig, miljöbeskrivningen är som en turistbroschyr och dialogerna stundtals rent skrattretande. Så här, till exempel: ”Weber gav upp ett gapskratt: ‘Jodå, två gånger till och med!’”. Eller: ”Kanske var det den repliken som fick henne att tyst viska: ‘Den här mannen skulle kunna förändra mitt liv.’” (I och för sig fortsätts det stycket av ”Kanske hade hon förläst sig på Austen och Trollope i alla fall”, men ändå.) Det måste nästan vara medvetet. Jag minns också någon recension av en annan Håkan Andersson-roman där miljöbeskrivningens brister påpekades och ansågs utgöra ett medvetet drag. Det blir som en parodi, men det är ju svårt att säga. På något ställe tycker jag mig ana att Ernst Weber skriver bättre än Håkan Andersson, alltså den som författar ramens jagberättelse, vilket ju är intressant.

Länge får språket mig att ifrågasätta varför jag läser romanen. Allt känns så platt och banalt. Men så plötsligt plockar huvudpersonen upp en deckare av Herbert Quain på ett hotellrum. Quain är en fiktiv författare som Borges har skrivit en fiktiv essä om. Senare dyker även Jaromir Hladik upp, som är huvudperson i en annan Borgesnovell; på ett tredje ställe omtalas inledningen av ”Tlön, Uqbar, Orbis Tertius”. Den sortens metalitterära blinkningar upphör inte att fascinera mig, även om jag medger att det kan vara en smula konstruerat. Även The New Colossus, en roman av Benjamin Sacs, huvudpersonen i Paul Austers Leviathan, förekommer på ett ställe. Andersson har bättre litterär smak än litterär talang, tycks det mig.

Så det finns avgjort intressanta drag här. Ernst Weber har ett falskt pass i namnet Erich Schrödinger, och det ger mig associationer till kvantmekanikens stora namn, Max Weber och Erwin Schrödinger. Det är bara synd att berättelsen är så banal, i innehåll om inte i utformning, att intresset inte riktigt hålls uppe hela vägen (boken är sex hundra sidor lång i pocketutgåvan), för det är möjligt att texten döljer fler hemligheter att upptäcka.

Om hur texters längd påverkar bedömningen av dem

Efter att en längre tid ha jobbat mig igenom Don DeLillos Underworld i snigelfart börjar jag fundera kring texters längd. En roman av det formatet, uppåt 800 sidor, fungerar helt annorlunda än en på 300. Mastodontromaner blir nästan med nödvändighet polyfona, splittrade, mångskiftande; i alla fall är det sällan en författare ägnar sådana textmängder åt enkla och avgränsade situationer. Andra exempel är Thomas Pynchons romaner, eller förstås På spaning efter den tid som flytt. Här kan man inte klaga på att romanen är ofokuserad, det är snarare det förväntade. På vilket sätt delarna fogas samman till en helhet eller behandlar samma tema är mer intressant. Ofta saknas en huvudperson, eller huvudpersoner man bryr sig tillräckligt mycket om, men i mycket hör det till formatet.

Någonstans kring 250-350 sidor känns som en normal romanlängd: tillräckligt långt för att ordentligt hinna berätta en avgränsad historia men inte så långt att huvudhandlingen riskerar att drunkna bland alla bihistorier eller blir bisarrt utdragen. Det är normen, i mångt och mycket. Bedömningsgrunderna här är de vanliga, det man har i bakhuvudet och jämför med om man inte tänker närmare på saken.

Kortare romaner, 150-200 sidor långa, ger ofta ett smått avkortat intryck. Vissa är perfekta i sin korthet, som Lars Gustafssons Tennisspelarna; andra slutar precis när man tycker att de borde börja på allvar, som Lars Gustafssons Sorgemusik för frimurare (som är betydligt längre än Tennisspelarna, också). De gränsar mot texterna som är för korta för att alls fungera som romaner, de på kanske 80-120 sidor; om de kallas ”roman” är det kanske för att förläggaren tror att de säljer bättre då, eller författaren har ett eller annat komplex. Cecilia Davidssons Sjunken hjärna, till exempel, är ett par små texter som egentligen inte säger någonting, inte fullföljer någonting. (Nej, det är orättvist. Den boken säger en hel del, men det är också olyckligt mycket som lämnas outvecklat. Åtminstone har jag för mig att det var mitt intryck för ett par år sedan när jag läste den.)

Och slutligen, längre noveller på 40-60 sidor, kortare på 20-30 och kortkorta på några handfull sidor. Längre noveller tycker jag sällan blir riktigt lyckade. De försöker göra för mycket, introducera personer, förändra dem, säga både det ena och det andra; de är ofta romaner i miniatyr som borde fått växa mer. Jag hävdar bestämt att de bästa novellerna har poänger som drivs igenom hårt och bestämt (därmed inte sagt att inte frånvaron av en poäng också kan vara en poäng, eller bara närvaron av en stämning, som i många av Jerker Virdborgs texter). Då är kortheten ofta en fördel. Borges är förstås mästaren, men Lord Dunsany lyser mycket klart i sina bästa stunder.

Vad vill jag då ha sagt med detta? Att man inte kan betrakta en roman på 800 sidor på samma sätt som en hälften så lång. Formen, och här formatet, påverkar innehållet. Bedömningsgrunderna, utgångspunkterna, måste vara annorlunda. Om man hävdar att en kort novell saknar tillräckligt karaktärsdjup, eller att en 700 sidors roman saknar överblickbar handling, missar man inte bara målet, man siktar mot fel mål till att börja med.

(Men man får inte glömma att det ofta är gränsformerna som är de intressantaste. Den text som befinner sig i de osäkra gränsmarkerna mellan de klart synliga kategorierna besitter ofta en ovanlig spänning, den dras åt två håll, balanserar mellan ytterligheter eller i varje fall åtskilda alternativ.)