Labyrinter

Det finns två saker att säga om Three Men in a Boat, förutom att den är fruktansvärt underhållande. För det första har jag allmänt svårt med humor i böcker. Nej, det är kanske inte riktigt sant, men jag läser i alla fall inte romaner för humorns skull i de allra flesta fall. Undantag som Catch-22 och The Crying of Lot 49 (det tycks vara något med räkneord i titeln som antyder humoristiskt innehåll, hmm?) har jag knappast valt till en början på grund av humorn. En författare som Terry Pratchett var kanske rolig en gång i tiden, innan han började upprepa sina skämt (eller jag växte ifrån dem), men snart handlade väl det bara om kanske nog så underhållande satir. Det var länge sedan jag slutade läsa Pratchett och ännu längre sedan jag tyckte han var något vidare rolig.

I Three Men in a Boat, emellertid, är humorn alldeles avgjort poängen. Det som gör den så fantastisk är språket. Jeromes knastertorra och konstaterande stil, full av underdrifter, gör de mest vardagliga anekdoter fullkomligt makalösa. Detta leder oss in på min andra kommentar. Språket har nämligen tydliga likheter med det hos Lord Dunsany, som skrev ett antal briljanta små fantasynoveller långt innan fantasy existerade som term. Vi har att göra med två senviktorianska författare med synbarligen skilda intresseområden men med påfallande snarlika stilar. Berättaren håller det som skildrar på avstånd, även när han i Three Men in a Boat själv är en del av berättelsen, han sitter på ett värdshus med ett stop öl eller på en klubb i centrala London och berättar en skröna utan att röra en min, den typen av brittisk gentleman som är så tacksam att karikera. Det är bara att beklaga att den sortens författare tycks ha dött tillsammans med den gamla världen i första världskrigets skyttegravar.

(Ja, jag vet att Lord Dunsany skrev mycket vettigt även efter kriget, men det skulle störa min poäng här att erkänna det.)