Labyrinter

Jag tycker att Jerker Virdborgs roman Svart krabba är alldeles förträfflig, och en av de bästa böcker jag har läst i år. I hans Försvinnarna (2005) återfinns mycket av den tryckande stämningen men förvandlad, tillbakatryckt en rejäl bit. Boken handlar om hur berättaren får reda på att en barndomsvän har försvunnit spårlöst, och hur han då bestämmer sig för att spåra upp honom. Men det är illusoriskt, bara en icke-handling; även handlingen försvinner egentligen, liksom orsakerna, för någon upplösning ska man inte tala om. Hela romanen ger en känsla av meningslöshet: berättarens sökande är naturligtvis meningslöst, men meningslös känns även romanen som sådan, och det kan knappast ha varit författarens avsikt. Insprängt i texten ligger också två långa avsnitt med reportagekaraktär, det ena om en väldig stadsdel i Stockholm som aldrig byggdes, om de utrymmen för tunnelbanans slutstation som aldrig blev mer än ödsliga bergrum, och det andra om de väldiga skyddsrummen där under sextiotalet hela Stockholms befolkning skulle kunna inrymmas i händelse av flygangrepp. De anknyter till underjordstematiken som anas här och där i romanen, men deras roll blir aldrig riktigt klar. Jag känner att det skulle kunna finnas en roman gömd under texten någonstans, men den tycks ha försvunnit även den. (Det är förstås sannolikt poängen. Jag saknar bara förmågan att uppskatta det.)

En intressant detalj är Virdborgs språkbruk. Det fanns även i Svart krabba men är tydligare här. För att ge en känsla av att man följer berättarens tankar begagnar han sig ofta av subjektslösa satser. ”Nära nu, jag svänger in, är nästan fullt, jag hittar en ledig plats och kliver ut. Biljettautomaten.”, kan det låta. Men, nu när jag i efterhand ska leta reda på de här citaten märker jag att de är mycket mer sällsynta än jag trodde; det måste ha varit något som jag lade märke till tydligt när jag läste boken men som inte är så våldsamt vanligt förekommande trots allt.

Ibland är det egendomligt med genrebeteckningar: Jerker Virdborgs roman Svart krabba är avgjort en thriller, något som knappast intresserar mig, men samtidigt är den så enormt välskriven att jag inte kan låta bli att fastna. Det är inte exhibitionistisk ordekvilibrism som lyser en i ögonen, utan en underliggande skärpa, ett grepp om språket som får en att fångas in i den tungt obehagliga stämning som målas upp. Svart krabba är klaustrofobisk och otäck nästan på samma sätt som Cormac McCarthys The Road, en rapport från en värld som skulle kunna vara vår och som i det rent fiktiva bara förstärker kopplingarna till nuet. Språket syns inte, men det väver en värld som omsluter läsaren, som det är svårt att fly ifrån. Jag är djupt fascinerad.

(Ni vill veta om handling och så? Okej då. Några militärer skickas ut på ett hemligt uppdrag på vinterisarna i ett land som nästan men inte riktigt skulle kunna vara Sverige, man ligger i krig med en främmande makt och man håller på att förlora, det är en berättelse om svek och lögner och paranoia. Etc.)