Jeanette Winterson — The Stone Gods

Det är framtid, och planeten Orbus hotas av en nära förestående ekologisk kollaps. En ny planet upptäcks dock, en planet som visar sig vara Jorden, och en expedition inleds för att kolonisera den. Ombord på ett av de första skeppen befinner sig Billie Crusoe, som genom sin politiska aktivism gjort sig obekväm för den rådande regimen, samt den superintelligenta roboten Spike som långsamt lär sig utveckla mänskliga känslor.

Den framtid som skildras ligger bekvämt i traditionen av satiriska framtidsdystopier — Aldous Huxley skulle nicka gillande. Den grundläggande operationen är enkel, närmast simplistisk: Ta vår samtid, och extrapolera alla dess mest motbjudande karaktärsdrag in absurdum. På Orbus finner vi en stat så iögonfallande auktoritär och korporativ att dess enda sätt att upprätthålla ett sken av ”demokrati” är att tillåta sina invånare att gotta sig åt de mest dekadenta nöjen och perversioner — allt i toleransens och den personliga frihetens namn. Här har vi kvinnor som hejdar sitt åldrande vid 20 års ålder, och män som av den anledningen blir så blasé av unga vackra kvinnokroppar att de börjar jaga efter tolvåringar. Det är en värld som tagit konceptet ”bröd och skådespel” till sin mest sofistikerade fulländning. Ingenting särskilt överraskande, givetvis, men en underhållande skrattspegelbild av vårt eget samhälle.

Som boken fortsätter passerar vi genom två andra berättelser, som bägge äger rum i andra tider och med förment andra huvudpersoner, men som är uppenbart isomorfa med den första. I den andra berättelsen befinner vi oss på Påskön, en plats som genomgått sin egen människoskapade ekologiska katastrof, ett mikrokosmos av det Orbus genomgick (och vi just nu genomgår). Här möts de två huvudpersonerna igen, denna gång i skepnad av Billy Crusoe, skeppsgosse på Kapten Cooks världsomsegling som blir kvarlämnad av en olyckshändelse, och infödingen Spikker vars far var en likaledes strandsatt holländare från en generation tillbaka. Slutligen anländer vi till vår egen närstående framtid, om än i alternativhistorisk skepnad, och där knyts säcken ihop. Återigen, nära förestående undergång. Återigen, auktoritär företagsstat. Återigen, Billie Crusoe och roboten Spike.

Som vanligt när det gäller Winterson är The Stone Gods full av litterära hänvisningar: I Fyrväktaren var det Doctor Jekyll och Mister Hyde som utgjorde den viktigaste referenspunkten; här är det Robinson Crusoe som ständigt återkommer i texten. En författare som inte refereras explicit, men vars skugga jag likväl inte kan låta bli att ana vilande över vartenda ord, är Friedrich Nietzsche. Vad beskriver bokens cirkulära narrativ annat än Nietzsches idé om den ständiga återkomsten? Oavsett om Winterson är en Nietzsche-entusiast eller inte, finner jag det belysande att dra en parallell mellan dem. Winterson, uppväxt i en frireligiös familj som hon må vara, är en alltigenom ateistisk författare. I hennes universum finns ingen Gud, ingen högsta verklighet, ingen transcendent slutstation för den mödosamma vandring som är människovarat. De absolut sista sidorna i boken skulle förvisso kunna framhållas som ett motargument mot detta, men jag ser dem som ett snedsteg. För Winterson är den mänskliga tillvaron framför allt en ständig upprepning, där varje ny generation är dömd att begå sina fäders misstag. Och kanske är Winterson rentav mer Nietzscheansk än Nietzsche själv, för medan den senare behåller en flyktväg i form av sin övermänniska, blir Wintersons övermänniska — den superintelligenta roboten Spike — oundvikligen förgiftad av det mänskliga.

På detta sätt är The Stone Gods en hyllning, om än en ambivalent sådan, till människan. För även om större delen av boken går åt till att beklaga mänsklighetens fåvitsko, framskiner de försonande stunderna desto starkare. Och det är i kärleken, återigen, som denna försoning står att finna. Det som driver de två huvudpersonerna samman, om och om igen, genom tidevarven, genom de ständigt repeterande livsskedena, är deras kärlek till varandra. Det är ingen högljudd kärlek: den är lågmäld och fåordig. Och likväl har den en metafysisk makt som överskuggar allt annat i Wintersons universum, för det är genom kärleken som vi kan segla mellan slumpens Skylla och förutbestämdhetens Karybdis, de två monster som vakar över vårt kvantuniversum. Det är genom kärleken vi kan tillåtas välja. Men det vi har att välja är likväl bara kärleken själv, inte som en väg till något högre, utan blott i dess egen självrättfärdigande faktiskhet. Liksom Nietzsche uppmanar oss att bejaka livet, när vi nu inte har något annat, uppmanar Winterson oss att bejaka kärleken, när den nu oundvikligen kommer att överväldiga oss och göra anspråk på att vara viktigare än något annat — för varför skulle vi inte tillerkänna kärleken dess anspråk?

Jag har hittills läst tre böcker av Winterson (varav en — Weight — kommer att förbli utan en egen artikel på denna blogg) och jag kan intyga att fascinationen vid upprepningar och isomorfier inte inskränker sig till The Stone Gods. Samma berättelse, samma motiv, återkommer i bok efter bok, och Winterson gör ingen större ansträngning för att dölja det. Ett sådant monomaniskt författarskap kan i längden bli tröttande, och jag tillstår villigt att jag inte är fullt lika entusiastisk inför Winterson som efter Fyrväktaren. Likfullt är det en författare som tål att läsas, och ska man bara läsa en bok av henne är nog inte ”The Stone Gods” ett dåligt val.

Jeanette Winterson — Fyrväktaren

Jag bekantades med Jeanette Winterson mer eller mindre av en slump, genom en artikel på DN:s litteratursajt, som jag vanligtvis inte brukar läsa. Jag gick ned på stan och impulsköpte ”Fyrväktaren” i en billig pocketutgåva, slök den i tre korta omgångar och beställde därefter ytterligare tre av hennes böcker från Adlibris. Winterson har mycket goda chanser att ta plats i skaran av mina absoluta favoritförfattare.

Vad är då Fyrväktaren för slags roman, och vad gör den så bra? Romanen är ett mångröstat verk som undflyr varje försök till enkel kategorisering. Magisk realism blandas här med mörkt persondrama, torr humor med poetisk extas. Wintersons stil är lekfull, gäcksam och ständigt överraskande; stundom självmedvetet barnslig, stundom en pisksnärt av ord som får läsaren att klamra sig fast vid sidorna i fasa.

Två skeenden skildras här parallellt, situerade i samma förmenta fiktiva verklighet men med hundra års mellanrum. Växlingen mellan berättelserna är full av tvetydigheter, och vännen av narratologiska formexperiment behöver inte bli besviken. Ramberättelsen, som rymmer berättarjaget, handlar om den unga, föräldralösa flickan Silver som blir adopterad av fyrvaktaren Pew i den lilla fiskestaden Salt vid Skottlands karga nordkust. Av Pew lär sig Silver historieberättandets konst, och den viktigaste historien kommer att bli den om Babel Dark, präst i Salt för hundra år sedan, döpt efter ett annat torn än den fyr hans far lät upprätta på denna ödsliga plats, som genom sin misstänksamhet och sin feghet långsamt utplånar alla sina möjligheter till lycka.

Jag är inte man att reda ut ”Fyrväktarens” tematiska struktur i ett bloginlägg. Bland de teman boken behandlar, ryms sådant som rotlöshet, gränsen mellan verklighet och dikt, Tro kontra vetenskap, samt den antagonism mellan motstridiga krafter som döljer sig i varje människas själ. Tvivelsutan är det dock kärleken som Winterson intresserar sig mest för, och hon skildrar den i dess fulla storslagenhet och grymhet. Winterson sammanfattar själv sin syn på kärleken sålunda:

Jag tänker mig inte kärleken som svaret och lösningen. Jag tänker mig kärleken som en naturkraft —stark som solen, lika nödvändig, lika opersonlig, lika gigantisk, lika omöjlig, lika brännande som den är värmande, lika uttorkande som livgivande.

Och ”Fyrväktaren” ger heller inga svar. Livet för Winterson har varken mening eller mål; det är bara en rad vågor som en efter en bryts mot stranden, en roterande ljuskägla som då och då lyser upp mörkret, en berättelse som saknar slut.