Att tycka synd om Jan Myrdal

Jag avskyr Jan Myrdal. Inte privat, förstås; jag har aldrig träffat Myrdal och han kan säkert vara en trevlig person. Men många av hans åsikter finner jag rent vedervärdiga, med hans stöd för fatwan mot Salman Rushdie som någon sorts bottennotering.

Efter att ha läst hans självbiografiska bok Barndom (1982) är min bild av Myrdal emellertid en annan. Åtminstone får hans uppenbara galenskaper en typ av förklaring: om man vill skapa en individ med potential för att söka sig till mycket störda verklighetsuppfattningar som vuxen är det nog en bra idé att störa personen som barn också. Vad den unge Myrdal får utstå är ofattbart. Först behöver jag dock nämna något om bokens struktur.

Det är en samling personliga hågkomster, barnets enkla språk blandat med femtiofemåringens kommentarer; mycket är återgivet som skulle vara omöjligt att minnas, men det är också något Myrdal själv påpekar. Länge antyds en något störd relation till föräldrarna, Alva och Gunnar Myrdal, åtminstone en avsevärd kyla och distans. Men det visar sig vara värre än så. Jan växte till stora delar upp hos farmor och farfar, och när farfar dör ser Gunnar till att Jan inte ärver någonting, genom att ge bort sin lott. En tidig kommentar, kanske förvånansvärd, men den visar vad som är på gång. I nästa avsnitt:

”Ingen hade vetat att jag skulle födas. Alva hade inte berättat att hon skulle ha barn förrän de fick höra att jag var född tjugo minuter över fyra på eftermiddagen den nittonde juli 1927; en tisdag. Jag vägde 3200 gram och var 495 millimeter lång. Jag tvivlade på att det var Alva som var mor. Numera är jag väl närmast böjd för att tro att hon också verkligen var det. Men jag är inte övertygad.” (s. 69)

Alva leder kurser i barnpsykologi när Jan är sex år, men kan inte prata med honom utan utsätter honom för ”tester” och sitter själv och antecknar bakom hans rygg. I en biografi om henne nämns Jans födelse inte alls. Senare reser Gunnar och Alva på semester om somrarna, utan att någonsin ta med barnen. Gunnar gillar att reta Jan för att han är tjock inför besökande bekanta. Den slutgiltiga hämnden blir när ingen i familjen kommer på festen när Gunnar får nobelpriset.

Hur mycket av detta som är sant och hur mycket som bara är Jans version vet förstås inte jag, och det är jag heller inte vidare intresserad av. Klart är i alla fall att den barndom Jan Myrdal uppger sig ha haft lär kunna få vem som helst att bli ytterligt störd som vuxen, utan att lägga några vidare freudianska perspektiv på saken. Och jag tycker uppriktigt synd om det barn han en gång var.

För övrigt finns ännu (minst) en poäng med boken. Vid ett tillfälle ramlar Jan i vattnet när han jumpar på isflak. Han tar sig upp, på egen hand, men hela tiden därefter funderar han på om han ändå inte dog där, om inte hela resten av livet är det korta ögonblick precis innan döden inträder då tiden stelnar och livet kan gå vidare, som en fiktion. Han vet aldrig därefter om han verkligen finns. ”Man dör på ett enda ögonblick därnere i vattnet under isen men detta sista ögonblick blir utdraget och segt och tiden stelnar.” (s. 122) Som i en Borgesnovell. I denna insikt finner Myrdal ”en stor och trygg frihet”. Jag kan nästan vara avundsjuk på den.