Labyrinter

Carina Rydbergs roman Den högsta kasten (1997) visar tydligt hur det inte behöver vara en fördel för en berättelse att vara baserad på verkligheten. Nu sägs det ingenstans på titelsida eller omslag att detta är något annat än en roman, men Den högsta kasten är ökänd för att handla om verkliga personer, i det verkliga kroglivet i Stockholm under nittiotalets mitt, och ett antal av dem har också fått behålla sina riktiga namn (Abbe Bonnier, Klas Östergren, och förstås Carina Rydberg själv). Handlingen beskriver hur berättaren ramlar in i ett par destruktiva relationer, först i Indien och sedan i Stockholm.

Och det stora problemet är just verklighetsbakgrunden. Rydberg är en skicklig berättare, språket är levande och starkt och står på egna ben, fullt av en sorts konstruktioner med en kort inledning som följs av en lång utvikning, typ så här: ”Hon heter Jill och så snart jag får höra hennes namn, vet jag att det är samma flicka Rolf pratat om, att hon var den han kunde tänka sig att träffa.” (Nej, det är inget bra exempel, men det kanske duger. Jag hittar inte vad jag egentligen var ute efter. Snyggare är kanske följande, men det är inte ett exempel på just det: ”Jag älskade doften av rök, av annalkande katastrof, jag visste att jag skulle överleva den. Jag anlade bränder i min mors askkopp och i mitt huvud växte de små tändstickslågorna till ett eldhav i Technicolor; en dag kommer eldhavet at bli mitt, en dag kommer värmdecentralen att explodera och när den gör det, är jag fri.”)

Kompositionen är däremot tam, vag, osnygg. Det saknas ett slut och framför allt saknas det alla former av dramatisk stegring. Som roman håller det inte. Verkligheten är inte alltid som fiktion, men ska man fiktionalisera den får man göra det på ett snyggt sätt och se verkligheten genom fiktionens lins, se mönster och ordna händelserna efter berättelsens lagar. Allt annat ger ett platt intryck, intressant endast för de som är direkt berörda. Jämför med valfri dagboksblogg (eller ännu hellre: jämför valfri dagboksblogg med en dagboksroman, säg Doktor Glas): det blir ytterst sällan något som liknar litteratur.

Den högsta kasten saknar inte alls litterära kvalitéer, men som roman i helhet är den misslyckad. Det är synd, eftersom stoffet så alldeles tydligt skulle ha räckt till en sådan, och författaren lika tydligt är skicklig nog.

Gregorius är Bengt Ohlsons Augustvinnande roman från 2004, en vidarediktning (eller snarare parallelldiktning) av Hjalmar Söderbergs mästerliga Doktor Glas (1912). I Gregorius följer handlingen den pastor Gregorius som beskrivs som så vedervärdig i Doktor Glas och som doktorn till sist tar livet av. Det är pastorn själv som för ordet, och i bokens början funderar han på att börja föra dagbok; detta verkar dock inte genomföras, och texten är pastorns berättelse på mer fri form. Det visar sig att pastorn är en betydligt mer mångordig berättare än doktorn. Gregorius är bra mycket mer än dubbelt så lång som Doktor Glas, men en stor del av texten avhandlar sådant som har mer perifert samband med originalberättelsen. Stilen är också intressant. Stundtals påminner den mycket om Söderbergs i Doktor Glas. Det skulle kunna innebära att pastorns röst är för lik doktorns, men så är inte fallet, ty Glas har ingen alldeles egenartad stil utan det är Söderbergs som skiner igenom. Alltså måste det vara Ohlsson som medvetet eller omedvetet låtit sig färgas av Söderbergs prosa, och sämre förebilder kan man ju ha. (Jag vill inflika att jag inte har läst något annat av Ohlsson och är därför oförmögen att avgöra om Gregorius kanske är karaktäristisk för hans stil.) Det kan även ha att göra med försöket att fånga sekelskiftets röstläge, något som känns framgångsrikt.

Gregorius är en mycket bra roman, men ändå på sitt sätt ett misslyckande. Personskildringen är utsökt, pastorn blir levande och går från att vara vedervärdig och obehaglig (om man har Doktor Glas i färskt minne) till att bli ömkansvärd och nästan god. Men de bästa bitarna är skildringen av hur pastorn växer fram som en hel människa under vistelsen i Porla, något som inte alls behandlas i Söderbergs roman. Så fort romanernas vägar korsas, det som känns intressantast för en van Söderbergläsare, är det som om Ohlsson drar sig undan, skyndsamt sammanfattar dialogen för att snart får vara ensam med pastorn igen. Pastorns hustru Helga blir också oväntat nog en mycket perifer gestalt som man aldrig kommer inpå livet.

Om Gregorius vill vara Doktor Glas ur pastorns perspektiv fungerar den inte riktigt. Och om den inte vill vara det, varför då alls dra in kopplingen till Söderbergs roman? Romanernas handlingar korsas av ren pliktskyldighet, och det är inte särdeles lyckat. Gregorius hade mycket väl kunnat vara en starkare berättelse på egen hand.