Labyrinter

Jag ser mig själv som förnuftsstyrd i mina läsvanor och i övrigt. Därför kan det ses som en smula underligt när jag måste fälla ett omdöme om något jag läser på rent känslomässiga grunder. Nu har jag precis läst ut Haruki Murakamis Kafka på stranden (jag läste annat emellan, för den som undrar hur långsamt jag läser egentligen), till exempel, och det är någonting som får mig att inte fascineras tillräckligt av den boken. En sak är att surrealismen känns fel; jag har inget emot ickerealism, långt därifrån, jag läser magisk realism och god fantasy med stor belåtenhet, men här känns de inslagen bara meningslösa och onödiga. Men framför allt är det stilen som inte tilltalar mig något vidare, och jag kan inte sätta fingret på varför. Författare som Lars Gustafsson eller Paul Auster har stilar som omedelbart slår an något inuti mig, något som i stort sett får mig att njuta vad som än skildras, men Murakamis prosa berör mig inte; han är som Auster utan Austers stilistiska briljans. Han är förstås en skicklig författare, det finns inget omedelbart störande man kan peka på som vore fallet med till exempel Dan Brown eller annat skräp, men något saknas. Och det stör mig att jag inte kan sätta fingret på vad det är.

Jag började precis läsa Haruki Murakamis Kafka på stranden, på svenska. Jag funderade länge på om jag borde läsa en översättning till svenska eller engelska. Den enda bok jag tidigare läst av Murakami, After Dark, läste jag på engelska, men den finns ännu inte översatt till svenska. Den översättningen var också påfallande skickligt utförd, i den mån det är möjligt att märka något sådant; vardagsspråket tedde sig i alla fall mycket naturligt, och om jag inte hade vetat att det var en översättning hade jag aldrig gissat det. Därför tänkte jag (utan att ha testat) att de engelska översättningarna av Murakamis böcker kanske är bättre än de svenska. Ändå slog jag till på Kafka på stranden när jag såg den på bokrean.

Och poängen är att jag har hittat något att störa mig på: bruket av ”OK”. Att skriva ”okej” som ”OK” känns onaturligt och föråldrat. Det får mig att tänka på pojkböcker från femtiotalet, då visserligen snarare skrivet ”O.K.”, med punkter emellan. En detalj, javisst, och en betydelselös sådan till på köpet, men det är ändå något som irriterar mig och får mig att märka av översättningen. Men så läser jag en artikel av Nina Björk i DN där hon skriver ”okey”, en synnerligen märklig blandform, så kanske är stavningen av ”okej” inte så standardiserad som jag trodde?