Bokslut för 2009

Eftersom 2009 var året då jag började anteckna vilka böcker som jag har läst, finns det ovanligt mycket information att utgå ifrån. Totalt har jag läst 123 böcker – mer än tio böcker per månad – och flera av dem har varit riktigt bra. Så mycket räknar jag inte med att läsa under 2010.

Mest lästa författare:

1. Lars Gustafsson (10): Det var Svante som övertalade mig att börja läsa Gustafsson och eftersom hans böcker både är korta och välskrivna gick det snabbt att läsa igenom dem. Gustafsson är en författare som jag lär återkomma till även under 2010, men kanske inte i lika stor utsträckning. Eftersom han är så produktiv, återstår ännu flertalet av hans böcker.

2. Gabriel García Márquez (6): En enastående författare och hans böcker hör till mina absoluta favoriter och det bästa som jag överhuvudtaget har läst. Men vid det här laget har jag tagit mig igenom flertalet av hans romaner.

3. Raymond Chandler (3) och Italo Calvino (3): Jag har köpt på mig några samlingar av de två herrarnas olika verk och det är dessa som jag har tagit mig igenom. Även om hans berättelser är förutsägbara och följer en tydlig mall, tycker jag ändå att Chandlers böcker är tillräckligt charmiga för att jag ska vilja läsa mer av honom. Calvinos böcker är också sympatiska, men lite för banala för min smak.

Årets bästa böcker:

1. ”Patriarkens höst” av Gabriel García Márquez: En underbar, intensiv och fängslande liten bok. Jag älskar språket och de långa, vindlande meningarna.

2. ”De vilda detektiverna” av Roberto Bolaño: En spännande detektivroman och ett skickligt porträtt av två personer som man kommer väldigt nära, men aldrig till fullo förstår.

3. ”Donau” av Claudio Magris: En underbar samling bildade essäer, som slingrar sig fram genom olika epoker och ämnen likt den flod som den beskriver.

4. ”Autobiography of Red” av Anne Carson: En vacker kärlekshistoria och en avskalad roman, som med små medel förmår att säga väldigt mycket.

5. ”De fattiga i Lodz” av Steve Sem-Sandberg: Nyanserat och skrämmande om livet i ett judiskt getto under andra världskriget.

Bubblare: ”A canticle for Leibowitz” av Walter M. Miller Jr., ”Edelcrantz förbindelser” av Malte Persson, ”Fight Club” av Chuck Palahniuk, ”The Yiddish Policemens Union” av Michael Chabon, ”En dag i Ivan Denisovitjs liv” av Aleksandr Solzjenitsyn.

Årets besvikelser:

1. Cormac McCarthy: Efter att ha läst hans fantastiska ”The Road” och ”No Country for Old Men”, samt den okej ”Blood Meridian” ger jag mig i kast med hans trilogi om den amerikansk-mexikanska gräsen. Jag lyckas med möda ta mig igenom ”All the Pretty Horses” för att sedan fastna i sömnpillret ”The Crossing” där världens befolkas av långrandiga poeter och tystlåtna tonåringar. Usch.

2. G.K Chesterton: Hans försök att vara vitsig och visa hur smart han är förvandlar hans romaner till en sorglig samling ordvitsar och maximer snarare än sammanhängande berättelser.

3. Graham Greene: Jag hade skyhöga förväntningar på ”Our man i Havana” efter mina vänners rekommendationer, men blev ganska besviken. Även om språket är hyfsat så känns handlingen varken spännande eller intressant. Men jag har ännu inte gett upp hoppet om honom och det är mycket möjligt att jag har missförstått honom.

Inför 2010

Den stora bristen i min läsning har gällt kvinnliga författare. Även om jag inte ser något självändamål med att läsa författare av ett visst kön känner jag ändå att jag kan gå miste om intressanta författarskap genom min okunskap. Av 123 lästa böcker har endast 14 varit skrivna av kvinnor och flertalet av dem har dessutom varit historiska och samhällsvetenskapliga verk snarare än skönlitterära. Samtidigt så har jag lyckats bra med att läsa författare av många olika nationaliteter. Nå, 2010 ska jag börja läsa Joyce Carol Oates, Jeanette Winterson, Selma Lagerlöf och mer Tove Jansson. Vilka andra kan ni rekommendera?

Gabriel García Márquez – Generalen i sin labyrint

Generalen är den store latinamerikanske frihetskämpen Simón Bolívar och labyrinten är en härva av tillbakablickar, nostalgi och politiska intriger där han tillbringar sina sista veckor i livet. Labyrinten är också hans ensamhet, för trots alla älskarinnor, äventyr och vänner, så framstår han som en ganska ensam människa.

Márquez har här gett sig i kast med en historisk person och en historisk period, istället för det fiktiva Macondo, där hans berättelser brukar utspela sig. På många sätt framstår ändå Bolívar som en mer sympatisk och charmerande version av diktatorn i ”Patriarkens höst”. Han må sakna det kejserliga pungbråket, men lider i gengäld av tusen andra åkommor och krämpor.

I romanens början, har Bolívar just blivit politiskt utmanövrerad av sina motståndare. Under många år har han försökt förverkliga sin vision av ett sammanhängande och självständigt sydamerikanskt imperium. Att befria kontinenten ifrån kolonialmakterna, visar sig dock vara lättare än att hålla samman de erövrade områdena. Många av hans gamla stridskamrater har lagt beslag på stora landområden och utropat sig själva till härskare. Få verkar dela Bolívars drömmar om en sydamerikansk version av Förenta staterna.

Gammal, trött och nedbruten beger sig den sjuke generalen på en sista, förvirrad resa genom den region han varit med om att befria och forma. Han vacklar mellan politisk exil och att åter ge sig in i den komplicerade och snåriga maktkampen. Hans sällskap består av tjänstefolk, soldater och officerare. Vart han än reser stöter han på gamla minnen och bekanta. Med jämna mellanrum insjuknar han, bara för att repa sig precis när alla tror att slutet är nära. Men för varje gång han reser sig ur sjukbädden, så är han lite svagare och lite tröttare. Döden tycks oundviklig, trots generalens okuvliga optimism och stolthet.

Det är vacker och melankolisk berättelse om ett spännande levnadsöde. Så som Bolívar beskrivs, skulle han lika gärna kunna vara en originell och helt påhittad karaktär. Márquez gör honom till sin egen. Min enda egentliga invändning är att det blir lite för mycket upprepningar. Generalen blir sjuk och sedan frisk, för att åter bli sjuk igen och samma minnen och scener upprepas väl ofta.

Gabriel García Márquez – Sju berättelser

Ett av fynden på årets bokmässa var en kort novellsamling av García Márquez. De sju berättelserna ryms på blott 104 sidor, där nära hälften utgörs av den sista novellen ”Den otroliga och sorgliga historien om den troskyldiga Eréndira och hennes hjärtlösa farmor”.

Jag tycker att det är en ganska ojämn samling där flera noveller är mer märkliga än bra. Fantasifulla koncept räcker inte alltid för att kompensera en bristfällig handling. Samlingens första berättelser hör också till de svagare, medan ”Blacamán den gode försäljaren av underverk” och den sista berättelsen hör till de bättre. De är bra för att de är lite längre och både mer mångfacetterade och kompletta än övriga. Den första handlar om en kringresande skojare och hans lärling och den andra om en ung kvinna som prostitueras av sin giriga och allmänt osympatiska farmor. Intressant är också ”Spökskeppets sista resa” som är skriven på samma intensiva sätt som ”Patriarkens höst”, men dessvärre är själva historien ganska ointressant.

Berättelserna utspelar sig alla i García Márquez fantastiska tolkning av Latinamerika och det finns vissa diskreta länkar mellan dem, även om de mestadels är fristående.

Gabriel García Márquez – Kärlek i kolerans tid

Även Márquezs kärleksromaner skiljer sig ordentligt ifrån mängden: passionen är hetare, väntan längre och persongalleriet orginellare. Men det som gör det till en svagare bok än mästerverk som ”Hundra år av ensamhet” och ”Patriarkens höst” är att varken kärleken eller den försmådde, men tålmodige älskaren Florentino Ariza känns särskilt trovärdiga.

Samspelet mellan Florentino och hans älskade Fermina Darza skildras ömt och vackert. Särskilt när de på ålderns höst återförenas efter många års väntan. Alla Florentions kärleksäventyr dessförinnan är både ointressanta och osannolika. Det finns få kvinnor i trakten som han inte hamnar i säng hos, utan att det någonsin avslöjas.

Hans känslor för Fermina är nog så tydliga, men läsaren har själv svårt att riktigt förstå vad som föranleder denna våldsamma passion och dessutom tålamodet att vänta så länge. Det är inte det att Fermina är osympatisk person, utan kärleks intensitet aldrig riktigt förklaras. Vad är det egentligen som Florentino ser hos henne som får honom att utstå både avslag och en lång väntan?

Även Ferminas make doktor Juvenal Urbino hamnar i skymundan för Florentinos amorösa eskapader. Han kunde gått ha fått lite mer utrymme på bekostnad av den senare. Boken hade även vunnit på att kortas ned en smula och bli mer fokuserad på Florentions och Ferminas återuppväckta kärleksrelation.

Allt som allt är det fortfarande en välskriven och fantasifull roman.

Junot Díaz – The Brief Wondrous Life of Oscar Wao

Oscar de León uppfyller inte stereotypen av den dominikanske mannen: han är inte snygg, karismatisk eller en framgångsrik hjärtekrossare. Tvärtom är han en grav överviktig bokmal som är helt insnöad på serier, rollspel och science-fiction. Han kan knappt ens prata med det motsatta könet och har inga riktigt vänner, trots att han ständigt drömmer om den stora kärleken. Oscar är en nörd, en loser av episka mått, en sådan där man ständigt stöter på i de mest pinsamma amerikanska high school-filmerna.

Läsaren får följa Oscars uppväxt, trevande försök att inleda relationer, medgångar och motgångar och slutligen får man närvara vid hans död. Det är sannerligen ett kort och fascinerande liv. Oscar må vara en isolerad och socialt inkompetent loser, men tidvis besitter han också ett storslaget, närmast desperat mod.

Episoderna om Oscar varvas med kapitel om hans viljestarka och självständiga syster Lola, modern Belicia och en krönika över hans olycksdrabbade släkt och deras liv under diktatorn Rafel Trujillo. Miljön är New Jersey där Oscar och hans syster växt upp och den Dominikanska republiken där familjen har sitt ursprung.

Släktens öden och äventyr i Dominikanska republiken skiljer sig stilistiskt ifrån resten och för tankarna till Gabriel García Márquez skildringar av den colombianska landsbygden i böcker som ”Den onda timmen”, ”Hundra år av ensamhet” och ”Krönika över ett förebådat dödsfall”. Det är relativt realistiskt, men med ett stänk av mystik och surrealism. Med hjälp av fotnoter berättas även historien bakom diktatorn Trujillo själv och hans hantlangare.

Språket i boken är rappt, intensivt och späckat med referenser till Oscars intressen -  superhjälteserier, science fiction och fantasy – och dominikanska traditioner och begrepp. Det är särpräglat och orginellt och för tankarna till Jonas Hassen Khemiris ”Ett öga rött” och ”Montecore”. Man skulle kunna tro att berättaren var Oscar själv, men så är inte fallet. Istället är det outsidern Yunior (huvudperson i Díaz novellsamling ”Drown”) som håller i pennan. Yunior är Oscars raka motsats och är mycket löst kopplad till historien: han är förälskad i Oscars syster Lola och hoppas plocka poäng hos henne genom att se efter hennes ensamme lillebror. Visserligen är han Oscars ende vän, men han är inte med särskilt mycket boken samtidigt som han ändå dominerar den helt genom att vara berättare och dessutom använda sig av ett så pass särpräglat svårt. När Yunior skriver ner sin berättelse är han vuxen och etablerad, med en karriär som inte är helt olik Díaz egen. Dessutom finns det få indikationer på att han delar samma referensramar och intressen som sin skyddsling. Därför känns han som en ologisk berättargestalt. Det hade känts naturligare om det istället var Oscar som förde sin egen talan.

Gabriel García Márquez – Den onda timmen

I en avlägsen colombiansk by, som precis börjat repa sig efter en revolution, börjar någon sätta upp oroande smädesskrifter på människornas ytterdörrar. Deras mest skamfyllda hemligheter avslöjas och gamla sår rivs upp. Den nytillsatte borgmästaren utnyttjar situationen för att stärka sitt grepp och berika sig själv. Under ytan finns ett farligt missnöje med den nya regimen.

”Den onda timmen” är en lång novell på ungefär 150 sidor, och skrevs strax innan ”Hundra år av ensamhet”. Miljön är snarlik; den isolerade byn på landsbygden, befolkad av diverse original och långsamt påverkade av nymodigheter och politiska omsvängningar. Språket är underbart och Márquez skildrar även de mest vardagliga situationer med kärlek, varsamhet och förståelse. Det finns skönhet i allt. Ofta är det humoristiskt utan att det underliggande allvaret försvinner.

- Jag har alltid tyckt, min käre don Sabas, att fräckheten är er enda dygd.

Den sjuke blev förtjust. Läkarens kvicka inpass väckte till liv ett slags plötslig ungdom hos honom. ”Den och min sexuella förmåga”, sa han och lät orden åtföljas av en armhöjning som kunde vara en nyttig övning för blodcirkulationen men som läkaren tog för en obscen gest.

Människorna får liv och blir intressanta, även om de bara passerar förbi under ett kort ögonblick.

En herrelös åsna sökte skydd mot regnet under takskägget till prästgården och stod hela natten och sparkade mot väggen till sovrummet. Det blev en natt utan ro. Efter att plötsligt ha lyckats somna till i gryningen vaknade fader Angel med en känsla av att vara täckt av damm. De sovande nardusblommorna i duggregnet, lukten från avträdet och kyrkans dystra interiör efter att klockan slagit fem – allt verkade som en sammansvärjning för att göra detta till en svår morgon.

Den enda bristen tycker jag är avsaknaden av sammanhang och röd tråd. Läsaren får följa ett antal bybor; deras vardagsliv och reaktioner på både smädesskrifterna och den politiska turbulensen. Borgmästaren rör sig i byn som en slags Lucifer-gestalt. Med lock och pock, subtila hot och påtryckningar, tvingar han till sig lydnad, egendom och ekonomiska fördelar. Han representerar någon slags förnuftig ondska och är en av de mest framträdande personerna i berättelsen. I hans fotspår får vi en glimt av den kamp som har föregått hans maktövertagande och hur den nya regimen rättfärdigar sig själv. Men även om de enskilda mötena och scenerna ofta är spännande, intressanta och välskrivna, binds de inte samman på ett särskilt övertygande sätt. Márquez tar inte riktigt till vara på den dynamik och de spänningar som finns inom bygemenskapen. Mycket antyds utan att utvecklas så mycket som det borde, vilket gör ”Den onda timmen” till en svagare berättelse än ”Hundra år av ensamhet” eller ”Patriarkens höst”, även om släktskapet är tydligt.

Gabriel García Márquez – Krönika om ett förebådat dödsfall

Det första jag känner är besvikelse. Jag läste Gabriel García Márquez roman Patriarkens höst rätt nyligen och mina förväntningar på hans Krönika om ett förebådat dödsfall är höga, men där finns mycket litet av den språkliga magi som får den tidigare romanen att lysa så klart. I stället har romanen andra kvaliteter vilket jag märker efter hand. Den handlar om ett mord efter en otrohetshistoria, men det är från början klart vem som är offer och vilka som är gärningsmän, och det hela berättas från en punkt långt i efterhand. Ändå byggs det upp en spänning – jag tycker vanligtvis så illa om böcker som ska vara spännande, men här är det faktiskt en bragd att skapa spänning när så mycket redan är känt.

De närmast sagoaktiga upprepningarna (”vi ska döda honom”, ”vi tänker döda honom”, i många variationer) bidrar till att skapa en drömsk stämning, en känsla av att vara med i en faktisk mardröm, något som spelas upp gång efter annan men aldrig når sin upplösning. Det är en skröna med många utvikningar, men aldrig några ickerealistiska detaljer som man kunde förväntat sig av den magiska realismens mästare Márquez (vilket förstås är något direkt negativt, bara värt att påpeka). Texten är mycket kort (140 sidor, satt med påfallande stor grad) och det får den att kännas en aning tunn, trots upprepningarna och skissen till ödesdrama. Läsvärd, ja, speciellt som en drömlik episod från ett sagoland, men långt ifrån något mästerverk.

Gabriel García Márquez – Patriarkens höst

Jag börjar med ett citat:

”Under veckoslutet tog sig gamarna via balkongerna in i presidentpalatset, de hackade sönder ståltrådsmaskorna i fönstren och rörde med vingarna upp den stillastående tiden där inne och i gryningen på måndagen vaknade staden upp ur sin sekler gamla dvala med en ljum och mjuk bris av stor död och rutten storhet. […] Det var som att tränga in i en annan tids atmosfär, ty luften var tunnare bland ruingroparna i maktens stora håla och tystnaden var äldre och tingen urskildes endast med svårighet i det skröpliga ljuset.”

Om detta inte fängslar er kommer ni aldrig att tilltalas av Gabriel García Márquez roman Patriarkens höst, för storheten ligger i den vidunderliga prosans vindlingar, i meningar som sträcker sig över en sida och mer, i denna ström av ord som man inte kan kämpa emot, man måste bara flyta med, låta sig omslutas, följa rytmen som berättaren slår an, och aldrig ett kolon, aldrig ett semikolon för att bryta upp monotonin, dialog insprängd i meningarna, bara några få kapitelavdelare eller i alla fall sidbrytningar som andningshål. Handlingen i romanen beskriver en gammal diktator i något sydamerikanskt land vid Karibiska havets kust, hur han åldras för att till slut dö efter ett osannolikt långt liv fyllt av statskupper, opålitliga underhuggare, förräderi och bedrägeri, opåkallad grymhet, ständigt käbbel med den amerikanska ambassadören, rykten om hans död som gång på gång visar sig vara falska bland annat på grund av en osannolik dubbelgångare, svek, svek, svek. Det finns ingen fast berättare, över huvud taget inga fasta punkter, vem som ”jag” syftar på ändras mitt i en mening som får mig att tänka på Virginia Woolfs mästerliga roman Mrs Dalloway, man skulle kunna analysera romanens berättande ordentligt för det är intressant på så många sätt men det är säkert redan gjort, och det är nu plågsamt uppenbart att den här stilen inte går att upprätthålla, efterhärma, om man inte lägger ned avsevärt mer tid på det än jag kan göra nu (alternativt besitter en helt annan sorts talang). Patriarkens höst är alltså påfallande mer modernistisk till sin framtoning än Hundra år av ensamhet. De magisk-realistiska dragen finns där (som att presidenten till slut säljer havet till amerikanerna som avbetalning på den väldiga utlandsskulden; inte rätten till territorialvattnen utan själva vattnet som sedan forslats bort) men är kanske mer sällsynta. Maken till stilistisk briljans har jag dock sällan skådat.

Ytterligare en sak kan nämnas. När generalen far fram som en tokig och klagar över sina odugliga underordnade, och texten är en lång svordomsspäckad monolog, kan jag inte låta bli att tänka på Anastas Bogor i Sam J Lundwalls roman Fängelsestaden. Jag skrev min magisteruppsats delvis om den boken; den är fascinerande, tungt intertextuell och full av referenser till andra verk. Och här har vi sannolikt ytterligare ett exempel på en sådan referens, om än rätt ointressant och utan akademiskt bevisvärde. De båda mer eller mindre vansinniga härskarna uppvisar en hel del liknande drag, och tidsperioden gör influenserna ännu mer troliga (Patriarkens höst kom ut på svenska 1976, och Fängelsestaden gavs ut 1978).