Franz Kafka – Processen

”Processen” är en sådan bok som de flesta hört talas om utan att ha läst den, liksom Kafka är en författare som många har hört talas om utan att ha läst något av hans verk. Detta gällde även för mig och jag påbörjade boken med förväntningen att finna skarp samhällskritik. Kanske något i stil med ”1984″? Vad jag inte väntade mig var satir och svart humor.

Huvudpersonen är Josef K., en ambitiös, gnällig och självrättfärdig tjänsteman på en bank i en okänd östeuropeisk stad. En dag kommer polisen och förhör honom eftersom en process har inletts mot honom. Varken läsaren  eller Josef K. får någonsin veta vad anklagelserna går ut på, men det är väldigt tydligt att processen i sig är ett allvarligt problem. Resten av romanen handlar om Josef K.:s förtvivlade försök att vinna eller åtminstone tillfälligt glömma sin process och hans förtvivlade kamp mot ett ansiktslöst, inkompetent och klaustrofobiskt rättssystem.

Den delen av handlingen var jag redan bekant med tidigare. Men det som överraskade mig var persongalleriet: den bekäftiga farbrodern, den tvivelaktiga och ständigt sängliggande advokaten, advokatens pilska hushållerska, den lismande vice bankdirektören, de småaktiga juristerna och sist men inte minst: Josef K. själv. Ingen karaktär är alltigenom sympatisk; i bästa fall är de ängsligt välvilliga, som Josef K.:s hyresvärdinna. Ofta är känns de närmast som karikatyrer, produkter av en ganska cynisk människosyn (författarens?). Även huvudpersonen framstår som patetisk, både i sina ansträngningar  att få rätsida på sin invecklade process och när han, mycket fumligt, försöker förföra de kvinnor som han möter under sin odyssé.

I slutändan är det satiren och cynismen som jag mest uppskattar och som får mig att gilla ”Processen”. Samhällskritiken känns inte lika intressant och den kan man lika gärna tillägna sig genom att läsa till exempel Wikipediaartikeln om boken.

I begynnelsen var ordet

”Någon måste ha förtalat Josef. K., ty utan att ha gjort något ont häktades han en morgon.”
”Processen” av Franz Kafka

Hur betydelsefull är öppningsfrasen i en roman? Hur viktiga är de första sidorna, det första kapitlet? Hur viktig är begynnelsen?

För mig är det något av ett misslyckande att lägga en bok åt sidan, utan att ha läst den färdigt, på grund av att den är för tråkig, trög eller ointressant. Ett hemskt slöseri av tid i en värld full av spännande böcker som jag kunde läst istället. Lyckligtvis händer det inte särskilt ofta och sällan för att inledningen inte fängslar mig.

Det är sällan jag ens minns hur böcker börjar. Är det någon specifik del som jag minns så är det snarare slutet, hur väl författarens lyckas knyta samman sitt romanbygge och vilka tankar de sista sidorna väcker. Samtidigt går det inte förneka hantverksskickligheten bakom inledningsfrasen i ”Processen”.

Hur viktig är början på en bok för er?