Labyrinter

Första gången jag läste Eyvind Johnsons roman Livsdagen lång gick jag i ettan i gymnasiet, tror jag. Det slår mig att jag inte kan ha förstått mycket av romanen då. Jag förstår inte mycket av den nu heller. Den tydligaste berättelsen är nog så enkel: en man, sändebudsryttare, biskop, riddare, vandrar genom historien, från åttahundratal till femtonhundratal och fram till en osäker nutid, alltid på jakt efter samma kvinna; korta stunder av ofattbar lycka är de tillsammans, men så försvinner hon igen, och sökandet återupptas. Men inte bara odödligheten, den synbara, behäftad med bristande minnen så att de älskande kan träffas på nytt, för första gången, gång efter annan, bryter mot realismen. Berättaren är en aktiv gestalt i texten, både i sina ungdomsminnen och i nutiden, Rom år 1962 (romanen kom 1964); han kallas just ”Berättaren” och reflekterar över den bok han håller på att skriva under flera samtal med sin vän Historikern. Några gånger tycker han sig skymta de båda odödliga.

Därtill kommer mer eller mindre förvrängda redogörelser för historiska händelser (jag har valt att inte närmare undersöka detta); till exempel skymtar en ung Michel de Montaigne förbi i skildringen av en slakt på mer eller mindre oskyldiga människor i Bordeaux år 1548. Och allt upprepar sig. Inte bara detta att Donatus (som han heter, vid en tidpunkt) ständigt förlorar och återfinner sin Astalda (som hon heter, vid en annan), utan resor längs liknande vägar och framför allt instängdheten, vistelsen i Gropen. På något sätt är det en hundraårig sömn i en björngrop i Sachsen som skänker Donatus hans odödlighet, och den speglas i Astaldas långa febersjukdom, och hans senare fångenskap som kejserligt sändebud i Konstantinopel.

Vad jag inte ens kan börja begripa är närvaron av Strået, ”det betraktande och lyssnande”, som från en nordlig strand då och då kommenterar händelseförloppet: ofta nedtrampat, men det reser sig alltid igen. Det kommer tillbaka, som allting annat. Förutom kärleken handlar romanen om tiden, om dess gång eller kanske frånvaron av sådan. Evighetens lockelse.

Livsdagen lång är alldeles tydligt postmodernistisk. Fiktionsnivåerna som griper in i varandra tillsammans med det historiska stoffet gör att romanen kan klassificeras som ”historiografisk metafiktion”, något som enligt den kanadensiska litteraturvetaren Linda Hutcheon (i A Poetics of Postmodernism) är postmodernismens mest typiska genre. (Kända exempel är Umberto Ecos Rosens namn och Gabriel Garcia Marquez Hundra år av ensamhet.) Man skulle antagligen kunna skriva något intressant om Eyvind Johnson som modernist och postmodernist, om det inte redan är gjort. Kopplingarna mellan modernismen och postmodernismen är ju starkare än var som ofta brukar hävdas. En teoretiker, vars namn för tillfället undslipper mig, har rentav hävdat att postmodernismen kom före modernismen (likväl som efter den), att den började spridas redan på artonhundratalet. Klart är i alla fall att Livsdagen lång förebådar mycket av vad de närmast följande decennierna skulle ha att erbjuda.

Alldeles bortsett från berättartekniska finter, invecklade strukturer och illusionsbrott kvarstår att Livsdagen lång är skriven på ett bitvis svindlande skönt språk. Även mitt yngre jag fick en behaglig läsupplevelse just därför.