Enrique Vila-Matas – Exemplariska självmord

I min recension av Enrique Vila-Matas Kortfattad inledning till den bärbara litteraturen uttryckte jag en besvikelse över bristen på känslomässigt djup. Hans senare bok Exemplariska självmord är i det avseendet definitivt ett steg i rätt riktning. Det är ett slags novellsamling, tio korta berättelser med självmordet som gemensamt tema: de inblandade överväger självmordets möjlighet, planerar det, genomför det i något fall, medan det i andra bara är en gemensam bakgrund. Mycket påminner om de mer realistiska av Julio Cortázars noveller. Här finns ingen riktig fantastik (bortsett från en enstaka vålnad, möjligen illusorisk), bara en krypande känsla av tillvarons inneboende osäkerhet och surrealism.

Och jag medger att jag är lättcharmad av det språkbruk som jag nästan – men utan tillräckliga belägg – vill kalla typiskt spanskspråkigt, de vindlande meningarnas drömlika rytm. Hör bara:

Men jag ska inte hoppa, käre Horacio. Jag ska låta mig uppfyllas av hela denna längtan att få tillbaka barndomen, hela denna nostalgi efter ett förflutet som jag, efter hand som jag närmnar [sic] mig utsiktsplatsen vid Santa Luzía, upptäcker är på väg att försonas med det närvarande, till den grad att jag får ett intryck av att inte gå tillbaka i tiden utan nästan att utplåna den. Jag ska sätta mig att vänta. Det finns säkert en stol även för mig i denna stad, och i den ska man kunna se mig varje eftermiddag i solnedgången, tigande, praktiserande saudade, med blicken fäst vid horisonten, i väntan på döden som redan avtecknar sig i mina ögon och som jag tyst och allvarlig ska invänta all den tid som krävs, sittande vänd mot denna Lissabons oändliga blånad, i vetskap om att en svår väntans lätta vemod passar döden väl.

Så: även om inte mycket av handlingen har fastnat hos mig, även om texten fortfarande har viss karaktär av bagatell, är det en utsökt bagatell, en ytterst läsvärd liten samling historier.

Enrique Vila-Matas – Kortfattad inledning till den bärbara litteraturen

Kortfattad inledning till den bärbara litteraturen är en kort bok i ett mycket märkvärdigt format; jag har lämnat ifrån mig den nu så jag kan inte mäta den exakt, men den är säkert tre gånger så hög som den är bred. Den behandlar ett kortlivat men mycket hemligt sällskap i tjugotalets Europa, med ett antal framstående kulturpersonligheter som medlemmar, däribland Céline, Aleister Crowley och Marcel Duchamp, och med målet att bejaka det uppseendeväckande och mycket bärbara. Ett otal bisarra och lösryckta scener följer: självmordsepidemier, resor till Afrika för att en plats där har ett namn som påminner om sällskapets (Port Actif – portatif betyder bärbar på franska), att varje medlem har en mörk dubbelgångare och en golem, hemliga fester, en längre tid i en stationär undervattensbåt utanför Lyon, och så vidare. Det är inte olikt en mer surrealistisk och mindre briljant Jorge Luis Borges – men ändå mycket bra. Hela tiden ytligt, ett tomt spel med verkliga personer i absurda situationer, en kavalkad av groteskerier och spektakel, men ingenting man direkt berörs av; det ger alltså inte den djupgående känslomässiga påverkan som gör vissa böcker så bra, inte heller känslan av språklig perfektion som skänker omedelbar estetisk lycka, utan en lättare, mer rent intellektuell njutning inför mängden av upptåg och fantasterier.

Men om personerna hade varit levande, om intrigerna hade hängt ihop och festerna haft en smula svärta, då hade det här kunnat vara en verkligt stor roman, det lilla formatet till trots.