Om hur texters längd påverkar bedömningen av dem

Efter att en längre tid ha jobbat mig igenom Don DeLillos Underworld i snigelfart börjar jag fundera kring texters längd. En roman av det formatet, uppåt 800 sidor, fungerar helt annorlunda än en på 300. Mastodontromaner blir nästan med nödvändighet polyfona, splittrade, mångskiftande; i alla fall är det sällan en författare ägnar sådana textmängder åt enkla och avgränsade situationer. Andra exempel är Thomas Pynchons romaner, eller förstås På spaning efter den tid som flytt. Här kan man inte klaga på att romanen är ofokuserad, det är snarare det förväntade. På vilket sätt delarna fogas samman till en helhet eller behandlar samma tema är mer intressant. Ofta saknas en huvudperson, eller huvudpersoner man bryr sig tillräckligt mycket om, men i mycket hör det till formatet.

Någonstans kring 250-350 sidor känns som en normal romanlängd: tillräckligt långt för att ordentligt hinna berätta en avgränsad historia men inte så långt att huvudhandlingen riskerar att drunkna bland alla bihistorier eller blir bisarrt utdragen. Det är normen, i mångt och mycket. Bedömningsgrunderna här är de vanliga, det man har i bakhuvudet och jämför med om man inte tänker närmare på saken.

Kortare romaner, 150-200 sidor långa, ger ofta ett smått avkortat intryck. Vissa är perfekta i sin korthet, som Lars Gustafssons Tennisspelarna; andra slutar precis när man tycker att de borde börja på allvar, som Lars Gustafssons Sorgemusik för frimurare (som är betydligt längre än Tennisspelarna, också). De gränsar mot texterna som är för korta för att alls fungera som romaner, de på kanske 80-120 sidor; om de kallas ”roman” är det kanske för att förläggaren tror att de säljer bättre då, eller författaren har ett eller annat komplex. Cecilia Davidssons Sjunken hjärna, till exempel, är ett par små texter som egentligen inte säger någonting, inte fullföljer någonting. (Nej, det är orättvist. Den boken säger en hel del, men det är också olyckligt mycket som lämnas outvecklat. Åtminstone har jag för mig att det var mitt intryck för ett par år sedan när jag läste den.)

Och slutligen, längre noveller på 40-60 sidor, kortare på 20-30 och kortkorta på några handfull sidor. Längre noveller tycker jag sällan blir riktigt lyckade. De försöker göra för mycket, introducera personer, förändra dem, säga både det ena och det andra; de är ofta romaner i miniatyr som borde fått växa mer. Jag hävdar bestämt att de bästa novellerna har poänger som drivs igenom hårt och bestämt (därmed inte sagt att inte frånvaron av en poäng också kan vara en poäng, eller bara närvaron av en stämning, som i många av Jerker Virdborgs texter). Då är kortheten ofta en fördel. Borges är förstås mästaren, men Lord Dunsany lyser mycket klart i sina bästa stunder.

Vad vill jag då ha sagt med detta? Att man inte kan betrakta en roman på 800 sidor på samma sätt som en hälften så lång. Formen, och här formatet, påverkar innehållet. Bedömningsgrunderna, utgångspunkterna, måste vara annorlunda. Om man hävdar att en kort novell saknar tillräckligt karaktärsdjup, eller att en 700 sidors roman saknar överblickbar handling, missar man inte bara målet, man siktar mot fel mål till att börja med.

(Men man får inte glömma att det ofta är gränsformerna som är de intressantaste. Den text som befinner sig i de osäkra gränsmarkerna mellan de klart synliga kategorierna besitter ofta en ovanlig spänning, den dras åt två håll, balanserar mellan ytterligheter eller i varje fall åtskilda alternativ.)

Don DeLillo – Falling Man

En man överlever attacken mot World Trade Center och tar sig mödosamt hem till den hustru som han nyligen separerat ifrån. Plötsligt står han bara där, täckt av damm och andra människors blod. Hustrun vill gärna tro att det betyder något, att hans beslut att komma hemma innebär en andra chans för deras förhållande. Mannen flyttar tillbaka och de försöker få någon slags rätsida på vad som har hänt och hur de har förändrats, men kommer egentligen inte fram till något.

Parallellt med parets grubblerier får vi följa hur kaparna förbereder sig inför attacken, hustruns mors hastiga åldrande, en grupp alzheimerspatienter som hustrun handleder och mannens minnen av pokerpartier med sina – i flera fall avlidna – kamrater. Dessutom stöter paret ibland på en märklig gatukonstnär som kallas för ”Falling Man” slänger sig ut ifrån höga höjder i någon slags imitation av de som i desperation hoppade ifrån de brinnande tvillingtornen.

Mannen inleder en romans med en annan överlevande, vars väska han av misstag har fått med sig och parets son leker mystiska lekar med sina vänner, lekar inspirerade av deras bild av terroristattacken.

Plötsligt har det gått två år och mannen flyger runt i landet som professionell pokerspelare. Medan hustrun tycks ha bearbetat vad som inträffat och kommit över det, har han aldrig blivit sitt gamla jag igen. Läsaren anar att de kanske är på väg att glida isär än en gång.

DeLillo skriver lättläst och skickligt, men misslyckas totalt med att göra sina huvudpersoner intressant, fängslande eller relevanta. Deras känsloliv är ytligt och plastigt och romanen står mest och stampar. Det plötsliga tidshoppet motiveras inte på något sätt och de få gånger då det blir genuint intressant är lätträknande. Jag har svårt att sympatisera med eller identifiera mig med huvudpersonerna och deras övre medelklassliv i New York och deras diskussioner och själsliv berör mig inte det minsta.