Cormac McCarthy – All the pretty horses

Året är 1949 och John Grady Coles morfar har precis avlidit. Cole är 16 år gammal och har tillbringat hela sitt liv på morfaderns ranch i södra Texas. Nu kommer hans hem att säljas för att finansiera hans frånvarande moders skådespelardrömmar.

Cole idealiserar och försöker leva upp till forna tiders mansideal. Han vill inget hellre än att driva ranchen vidare, föda upp boskap och fortsätta leva som han inbillar sig att folk alltid har gjort i trakten. Det moderna samhällets krav är inget för honom, utan han håller fast vid ett utopiskt förflutet då hederliga och stolta män levde i enlighet med universella och lättbegripliga moralregler – en slags amerikansk västernversion av det medeltida riddaridealet. Coles egen far är ett tydligt exempel på någon som misslyckats med att anpassa sig till de nya tiderna. Han är en avdankad och nedsupen krigsveteran som livnär sig på kortspelande och inte verkar äga något annat än den stolthet och hederskänsla som han fört vidare till sonen.

Cole och hans vän Lacey Rawlins bestämmer sig för att korsa gränsen till Mexiko. De föreställer sig att det stora landet i söder är en plats där tiden har stått stilla och där det fortfarande finns utrymme och möjligheter för män som dem. På vägen dit plockar de upp en ung pojke som heter Jimmy Blevins och har rymt hemifrån med en mycket vacker häst.

Trion får gradvis upp ögonen för hur mycket mer komplicerad verkligheten är under sin färd genom Mexiko. Först är det några boskapsfösare som erbjuder sig att köpa Blevins, därefter blir den vackra hästen stulen i samband med ett oväder. Befrielseförsöket leder till att gruppen åter splittras när Blevins rider sin häst ut i nattmörkret, med ett uppbåd hack i häl.

Rawlins och Cole får så småningom arbete på en stor ranch, där särskilt Cole utmärker sig på grund av sin stora skicklighet med hästar. Han lär känna ranchägaren och får ett stort ansvar för några av hans hästar. Cole kommer även i kontakt med ranchägarens dotter: Alejandra. De två inleder, i hemlighet,  ett förhållande.

En dag kommer mexikanska poliser och arresterar både Cole och Rawlins. Det visar sig att deras arbetsgivare känt till att de var efterlysta för häststöld, men skyddat dem tills han fått veta att Cole hade en affär med hans dotter. I arresten möter de en misshandlad Blevins som blivit tillfångatagen efter att ha försökt återta en stulen revolver och under flykten skjutit en polis.

Gruppen ska föras till ett mexikanskt fängelse, men på vägen dit stannar de till ute i ödemarken. Den korrupte poliskapten som ansvarar för dem har ingått ett avtal med brodern till den polis som Blevins har skjutit och den unge amerikanen förs ut på en åker och avrättas.

Rawlins och Cole förs till ett otrevligt mexikanskt fängelse där det snart står klart att deras liv inte är mycket värda. Rawlins blir tidigt knivskuren och Cole tvingas döda en annan fånge i självförsvar för att inte gå samma öde till mötes. De återförenas på sjukstugan och släpps sedan ur fängelset eftersom Alejandra övertalat sin far att hjälpa dem.

Rawlins återvänder till Texas, men Cole kan inte släppa Alejandra eller tanken på att hämnas Blevins. Han lyckas stämma träff med Alejandra en sista gång och då visar det sig att hon lyckades övertala sin far att hjälpa dem ur fängelset genom att hon lovade att aldrig träffa Cole igen. Trots att de båda älskar varandra är Alejandra allt för lojal mot sin far för att bryta löftet. Besviken ger sig Cole efter den korrupte poliskaptenen och de hästar som han, Blevins och Rawlins tvingades lämna kvar.

Efter en kort eldstrid får han med sig hästarna och tar kaptenen som gisslan. Han förmår dock inte att döda kaptenen, utan lämnar honom i händerna på en av sina forna fångar och återvänder till Texas.

Språket är korthugget och precist och fångar Coles personlighet. Ingenting sägs i onödan och språket blir poetiskt i sin karghet. Väldigt svåra och djupa känslor inryms i ett fåtal meningar. Cole är en person som handlar snarare än pratar.

På många sätt påminner John Grady Cole om den åldrade sheriffen Ed Tom Bell i ”No Country for old men”. Båda ser nostalgiskt tillbaka på en enklare tid, då män var män och heder och lag rådde. En tid där de skulle ha passat in mycket bättre än i den kaotiska värld som de faktiskt lever i. Men också en tid som antagligen aldrig har existerat utanför deras egna drömmar. Verklighetens Mexiko visar sig vara en mycket otrevligare och farligare plats än vad Cole någonsin kan föreställa sig. De ideal han håller så högt, försätter honom också i svåra och problematiska situationer. Det är som McCarthy vill säga till läsaren att minnet av den amerikanska västern bygger på en myt. Att det var en betydligt blodigare och konfliktfylld värld än vad folk i efterhand trodde. Det är en världsbild som jag kan förstå och sympatisera med.

Bokslut för 2009

Eftersom 2009 var året då jag började anteckna vilka böcker som jag har läst, finns det ovanligt mycket information att utgå ifrån. Totalt har jag läst 123 böcker – mer än tio böcker per månad – och flera av dem har varit riktigt bra. Så mycket räknar jag inte med att läsa under 2010.

Mest lästa författare:

1. Lars Gustafsson (10): Det var Svante som övertalade mig att börja läsa Gustafsson och eftersom hans böcker både är korta och välskrivna gick det snabbt att läsa igenom dem. Gustafsson är en författare som jag lär återkomma till även under 2010, men kanske inte i lika stor utsträckning. Eftersom han är så produktiv, återstår ännu flertalet av hans böcker.

2. Gabriel García Márquez (6): En enastående författare och hans böcker hör till mina absoluta favoriter och det bästa som jag överhuvudtaget har läst. Men vid det här laget har jag tagit mig igenom flertalet av hans romaner.

3. Raymond Chandler (3) och Italo Calvino (3): Jag har köpt på mig några samlingar av de två herrarnas olika verk och det är dessa som jag har tagit mig igenom. Även om hans berättelser är förutsägbara och följer en tydlig mall, tycker jag ändå att Chandlers böcker är tillräckligt charmiga för att jag ska vilja läsa mer av honom. Calvinos böcker är också sympatiska, men lite för banala för min smak.

Årets bästa böcker:

1. ”Patriarkens höst” av Gabriel García Márquez: En underbar, intensiv och fängslande liten bok. Jag älskar språket och de långa, vindlande meningarna.

2. ”De vilda detektiverna” av Roberto Bolaño: En spännande detektivroman och ett skickligt porträtt av två personer som man kommer väldigt nära, men aldrig till fullo förstår.

3. ”Donau” av Claudio Magris: En underbar samling bildade essäer, som slingrar sig fram genom olika epoker och ämnen likt den flod som den beskriver.

4. ”Autobiography of Red” av Anne Carson: En vacker kärlekshistoria och en avskalad roman, som med små medel förmår att säga väldigt mycket.

5. ”De fattiga i Lodz” av Steve Sem-Sandberg: Nyanserat och skrämmande om livet i ett judiskt getto under andra världskriget.

Bubblare: ”A canticle for Leibowitz” av Walter M. Miller Jr., ”Edelcrantz förbindelser” av Malte Persson, ”Fight Club” av Chuck Palahniuk, ”The Yiddish Policemens Union” av Michael Chabon, ”En dag i Ivan Denisovitjs liv” av Aleksandr Solzjenitsyn.

Årets besvikelser:

1. Cormac McCarthy: Efter att ha läst hans fantastiska ”The Road” och ”No Country for Old Men”, samt den okej ”Blood Meridian” ger jag mig i kast med hans trilogi om den amerikansk-mexikanska gräsen. Jag lyckas med möda ta mig igenom ”All the Pretty Horses” för att sedan fastna i sömnpillret ”The Crossing” där världens befolkas av långrandiga poeter och tystlåtna tonåringar. Usch.

2. G.K Chesterton: Hans försök att vara vitsig och visa hur smart han är förvandlar hans romaner till en sorglig samling ordvitsar och maximer snarare än sammanhängande berättelser.

3. Graham Greene: Jag hade skyhöga förväntningar på ”Our man i Havana” efter mina vänners rekommendationer, men blev ganska besviken. Även om språket är hyfsat så känns handlingen varken spännande eller intressant. Men jag har ännu inte gett upp hoppet om honom och det är mycket möjligt att jag har missförstått honom.

Inför 2010

Den stora bristen i min läsning har gällt kvinnliga författare. Även om jag inte ser något självändamål med att läsa författare av ett visst kön känner jag ändå att jag kan gå miste om intressanta författarskap genom min okunskap. Av 123 lästa böcker har endast 14 varit skrivna av kvinnor och flertalet av dem har dessutom varit historiska och samhällsvetenskapliga verk snarare än skönlitterära. Samtidigt så har jag lyckats bra med att läsa författare av många olika nationaliteter. Nå, 2010 ska jag börja läsa Joyce Carol Oates, Jeanette Winterson, Selma Lagerlöf och mer Tove Jansson. Vilka andra kan ni rekommendera?