Kort om: Kerstin Ekman – Herrarna i skogen

”Herrarna i skogen” är en rejäl bok på mer än 500 sidor, full av lärda essäer och kloka betraktelser kring skog, skogsliv och människans agerande gentemot flora och fauna. I sina bästa stunder påminner den om Magris ”Donau”: poetiskt, fängslande. Men 500 sidor är alldeles för mycket och indelningen i sju olika essäer känns delvis godtycklig. Samma ämnen och personer återkommer gång efter annan och samma slutsatser ältas. Hade boken varit hälften så lång, hade den också varit dubbelt så bra.

Ekman skriver bra, engagerat och påläst, men har svårt att ”döda sina älsklingar” och blir tidvis tröttsam genom sina övertydliga upprepningar av samma teman, konflikter och problem.

Bokslut för 2009

Eftersom 2009 var året då jag började anteckna vilka böcker som jag har läst, finns det ovanligt mycket information att utgå ifrån. Totalt har jag läst 123 böcker – mer än tio böcker per månad – och flera av dem har varit riktigt bra. Så mycket räknar jag inte med att läsa under 2010.

Mest lästa författare:

1. Lars Gustafsson (10): Det var Svante som övertalade mig att börja läsa Gustafsson och eftersom hans böcker både är korta och välskrivna gick det snabbt att läsa igenom dem. Gustafsson är en författare som jag lär återkomma till även under 2010, men kanske inte i lika stor utsträckning. Eftersom han är så produktiv, återstår ännu flertalet av hans böcker.

2. Gabriel García Márquez (6): En enastående författare och hans böcker hör till mina absoluta favoriter och det bästa som jag överhuvudtaget har läst. Men vid det här laget har jag tagit mig igenom flertalet av hans romaner.

3. Raymond Chandler (3) och Italo Calvino (3): Jag har köpt på mig några samlingar av de två herrarnas olika verk och det är dessa som jag har tagit mig igenom. Även om hans berättelser är förutsägbara och följer en tydlig mall, tycker jag ändå att Chandlers böcker är tillräckligt charmiga för att jag ska vilja läsa mer av honom. Calvinos böcker är också sympatiska, men lite för banala för min smak.

Årets bästa böcker:

1. ”Patriarkens höst” av Gabriel García Márquez: En underbar, intensiv och fängslande liten bok. Jag älskar språket och de långa, vindlande meningarna.

2. ”De vilda detektiverna” av Roberto Bolaño: En spännande detektivroman och ett skickligt porträtt av två personer som man kommer väldigt nära, men aldrig till fullo förstår.

3. ”Donau” av Claudio Magris: En underbar samling bildade essäer, som slingrar sig fram genom olika epoker och ämnen likt den flod som den beskriver.

4. ”Autobiography of Red” av Anne Carson: En vacker kärlekshistoria och en avskalad roman, som med små medel förmår att säga väldigt mycket.

5. ”De fattiga i Lodz” av Steve Sem-Sandberg: Nyanserat och skrämmande om livet i ett judiskt getto under andra världskriget.

Bubblare: ”A canticle for Leibowitz” av Walter M. Miller Jr., ”Edelcrantz förbindelser” av Malte Persson, ”Fight Club” av Chuck Palahniuk, ”The Yiddish Policemens Union” av Michael Chabon, ”En dag i Ivan Denisovitjs liv” av Aleksandr Solzjenitsyn.

Årets besvikelser:

1. Cormac McCarthy: Efter att ha läst hans fantastiska ”The Road” och ”No Country for Old Men”, samt den okej ”Blood Meridian” ger jag mig i kast med hans trilogi om den amerikansk-mexikanska gräsen. Jag lyckas med möda ta mig igenom ”All the Pretty Horses” för att sedan fastna i sömnpillret ”The Crossing” där världens befolkas av långrandiga poeter och tystlåtna tonåringar. Usch.

2. G.K Chesterton: Hans försök att vara vitsig och visa hur smart han är förvandlar hans romaner till en sorglig samling ordvitsar och maximer snarare än sammanhängande berättelser.

3. Graham Greene: Jag hade skyhöga förväntningar på ”Our man i Havana” efter mina vänners rekommendationer, men blev ganska besviken. Även om språket är hyfsat så känns handlingen varken spännande eller intressant. Men jag har ännu inte gett upp hoppet om honom och det är mycket möjligt att jag har missförstått honom.

Inför 2010

Den stora bristen i min läsning har gällt kvinnliga författare. Även om jag inte ser något självändamål med att läsa författare av ett visst kön känner jag ändå att jag kan gå miste om intressanta författarskap genom min okunskap. Av 123 lästa böcker har endast 14 varit skrivna av kvinnor och flertalet av dem har dessutom varit historiska och samhällsvetenskapliga verk snarare än skönlitterära. Samtidigt så har jag lyckats bra med att läsa författare av många olika nationaliteter. Nå, 2010 ska jag börja läsa Joyce Carol Oates, Jeanette Winterson, Selma Lagerlöf och mer Tove Jansson. Vilka andra kan ni rekommendera?

Den lärde författaren

Jag har precis börjat läsa ”Donau” av litteraturprofessorn och nobelpriskandidaten Claudio Magris. Boken är en samling essäer löst kopplade till Donau och slingrar sig lika ostyrigt fram som floden själv.

Det första jag reagerar över är alla referenser till andra människor – historiker, författare, politiker, filosofer – som också skrivit om eller berörts av Donau. Magris inte bara behärskar deras verk, utan känner dem närmast som om de vore hans vänner – även om de är sedan länge döda. Han ger intryck av att vara spränglärd, utan att för den sakens skull kokettera med sin kunskap. Istället blir läsaren själv sugen på att ta del av dessa människors liv och berättelser.

Som en god lärare öppnar han nya dörrar för läsaren. Men jag undrar också om det är hans presentation, entusiasm och intimitet med dessa personer som gör dem intressanta eller om de verkligen förmår att stå på egna ben.

Vem vinner årets Nobelpris i litteratur?

Spekulationerna kring morgondagens tillkännagivande av Nobelpriset i litteratur är många. DN har en genomgång av oddsen hos Ladbrokes och Unibet som komplement till olika intervjuer. SvD har intervjuat internationella litteraturredaktörer. Påfallande i det senare är hur de båda frågor DN ställer, vem man tror får priset och vem man önskar får det, flyter ihop till en. Själv tycker jag de är helt skilda. Personligen skulle jag som pristagare gärna se Claudio Magris, för att essäkonsten är sorgligt underskattad och ouppmärksammad i dagens litterära klimat, eller Thomas Pynchon, för hans mästerliga romankonstruktioners skull. Vad jag tror är något annat. Låt mig pröva några olika sätt som Svenska Akademien kan resonera på:

Amos Oz är trolig om man tror att Akademien tar politiska hänsyn (och det finns ju en skrivelse om pristagarens ”idealism” i Nobels testamente, även om man inte vet hur stor roll det spelar i dag). Hans litterära kvaliteter kan jag inte uttala mig om eftersom jag tyvärr inte har läst honom och inte minns mycket av hur hans texter brukar beskrivas heller.

Claudio Magris är trolig just på grund av att han skriver (delvis) i en undanskymd genre, men det är inte säkert att det är så relevant.

Joyce Carol Oates är kanske inte så trolig på grund av hennes enorma produktivitet. Trots en hög lägstanivå blir ett så stort författarskap med nödvändighet svårare att se som en tillräckligt fantastisk helhet. Intressant är också frågan om huruvida Akademien skulle kunna ge priset till en amerikan efter Horace Engdahls uttalanden från förra året.

Adonis är trolig för att det kan vara dags för en poet och han har stått på listorna länge. Assia Djebar och Chinua Achebe känns också möjliga, främst på grund av geografiska hänsyn (jag har ingen erfarenhet av deras verk).

Roligt skulle också vara om Luis Goytisolo fick priset. Han är okänd för mig, men lär vara postmodernist och någon jag borde läsa. Framför allt finns han inte ens omnämnd på engelska wikipedia, och jag skulle gärna se att fjolårets belysande av den engelskspråkiga världens ignorans inför andra språkområden upprepades. (En tillfrågad litteraturredaktör på typ The Times eller New York Review of Books eller liknande prestigetrycksak hade aldrig hört talas om Le Clézio.)

Claudio Magris – Ett annat hav

Av Claudio Magris har jag tidigare läst I blindo, en något (men medvetet) ofokuserad historia karakteriserad av målande och vackert språk, om jag minns rätt. Ett annat hav är annorlunda. Till att börja med finns inte den anmärkningsvärda stilen där, och det beklagar jag mycket. Sedan är handlingen också mer berättad än gestaltad vilket gör att man aldrig riktigt bryr sig om vad som händer. Boken skildrar ett verkligt levnadsöde i fiktionens form, en man som från Italien reser till Argentina i nittonhundratalets början för att söka ensamheten och försakelsen av allt, och som sedan återvänder till Europa och framlever sina dagar utan att mycket egentligen händer. Egentligen gillar jag det temat, detta att dra sig undan världen så mycket som möjligt, men här får det inte en särskilt framträdande roll. Det behandlas avgjort intressantare hos Paul Auster eller hos hans förebild Knut Hamsun (och Henry David Thoreau, antar jag, men honom har jag inte läst).

Det är inte dåligt skrivet, visst finns det bitar som språket gör njutbara, men romanen känns som helhet väldigt mycket som en bagatell (och 185 glest satta sidor gör sitt till för att förstärka det intrycket, även om typografin är vacker med extremt klassiska proportioner man sällan ser idag). Det är mycket möjligt att jag ger mig på Donau i sommar och jag hoppas att den har mer att ge.