Labyrinter

Herta Müller, tyskspråkig rumänsk författare. Kanske inte så oväntat. DN recenserar hennes senaste bok idag, vilket måste ha varit en initierad chansning som träffade helt rätt. Hon var också högst tippad på vadslagningssidorna tillsammans med Amos Oz.

Tyvärr även en författare som jag inte har läst och som jag främst har stött på under de senaste årens Nobelprisspekulationer.

Intressant är att det inte kan sägas vara ett val baserat på politiska eller geografiska hänsyn; i så fall hade det nog varit Amos Oz, Adonis, Assia Djebar eller någon liknande.

Hur var då Peter Englund som ersättare till Horace Engdahl? Jag måste säga att jag saknade Engdahls bitande överklassuttal och mångspråklighet. Englund gav ett rätt påfallande folkligt intryck, och så kan vi ju inte ha det. Det är som om verklighetens folk skulle kunna känna sig inkluderade här. Däremot tycker jag en smula synd om Englund för att han möttes av ett omoget ”Äntligen” när han klev ut genom dörren; jag kan tänka mig att han var tillräckligt nervös inför vad han skulle säga utan att bli störd i sin koncentration.

Läs mer:
Herta Müller på wikipedia
DN om priset
SvD om priset

Spekulationerna kring morgondagens tillkännagivande av Nobelpriset i litteratur är många. DN har en genomgång av oddsen hos Ladbrokes och Unibet som komplement till olika intervjuer. SvD har intervjuat internationella litteraturredaktörer. Påfallande i det senare är hur de båda frågor DN ställer, vem man tror får priset och vem man önskar får det, flyter ihop till en. Själv tycker jag de är helt skilda. Personligen skulle jag som pristagare gärna se Claudio Magris, för att essäkonsten är sorgligt underskattad och ouppmärksammad i dagens litterära klimat, eller Thomas Pynchon, för hans mästerliga romankonstruktioners skull. Vad jag tror är något annat. Låt mig pröva några olika sätt som Svenska Akademien kan resonera på:

Amos Oz är trolig om man tror att Akademien tar politiska hänsyn (och det finns ju en skrivelse om pristagarens ”idealism” i Nobels testamente, även om man inte vet hur stor roll det spelar i dag). Hans litterära kvaliteter kan jag inte uttala mig om eftersom jag tyvärr inte har läst honom och inte minns mycket av hur hans texter brukar beskrivas heller.

Claudio Magris är trolig just på grund av att han skriver (delvis) i en undanskymd genre, men det är inte säkert att det är så relevant.

Joyce Carol Oates är kanske inte så trolig på grund av hennes enorma produktivitet. Trots en hög lägstanivå blir ett så stort författarskap med nödvändighet svårare att se som en tillräckligt fantastisk helhet. Intressant är också frågan om huruvida Akademien skulle kunna ge priset till en amerikan efter Horace Engdahls uttalanden från förra året.

Adonis är trolig för att det kan vara dags för en poet och han har stått på listorna länge. Assia Djebar och Chinua Achebe känns också möjliga, främst på grund av geografiska hänsyn (jag har ingen erfarenhet av deras verk).

Roligt skulle också vara om Luis Goytisolo fick priset. Han är okänd för mig, men lär vara postmodernist och någon jag borde läsa. Framför allt finns han inte ens omnämnd på engelska wikipedia, och jag skulle gärna se att fjolårets belysande av den engelskspråkiga världens ignorans inför andra språkområden upprepades. (En tillfrågad litteraturredaktör på typ The Times eller New York Review of Books eller liknande prestigetrycksak hade aldrig hört talas om Le Clézio.)