Labyrinter

Jag hade aldrig hört talas om ”Havoc in its third year” eller dess författare innan jag såg boken i bokreans slutskede. Titeln och priset lockade mig och är man en bokslukare av rang så krävs det inte alltid särskilt mycket mer än så  för att man ska trycka på köpknappen. Ronan Bennett verkar vara en ganska märklig person som suttit fängslad för sin inblandning i en IRA-relaterat rån och polismord.

”Havoc in its third year” är en historisk roman som utspelar sig i 1630-talets England. Religiösa och sociala konflikter hör till vardagen och det engelska inbördeskriget (1642-1651) är bara några år borta. Rädsla och misstänksamhet styr många människors liv.

I denna miljö verkar huvudpersonen John Brigge som en dåtida rättstekniker med uppdraget att utreda dödsfall och fastställa om något brott har begåtts. Brigge är i hemlighet katolik, något som är mycket farligt i det puritanska, protestantiska England. Dessutom är han distraherad av oro inför hur det ska gå för hans höggravida hustrus nära förestående förlossning. Brigge är i grund och botten en hederlig och rättskaffens man, men har haft en affär med sin hushållerska och slits genom hela boken mellan sitt yrke och omsorg om sin familj.

I den närbelägna staden har en irländsk kvinna blivit arresterad, misstänkt för att ha tagit livet av sitt nyfödda barn. Situationen i staden är mycket spänd på grund av missväxt, oro inför framtiden och en pågående konflikt mellan den alltmer puritanska junta som styr och anhängare till den hårdföre adelsman som tidigare styrde staden. Ledare för staden är den dynamiske och allt mer pressade Nathaniel Challoner som är en gammal vän till Brigge.

Brigge är inte särskilt förtjust över stadens nya, hårda linje mot fattiga och främlingar och blir snart övertygad om att allting inte står rätt till och barnamordet är en del av någonting mycket mer komplicerat. Efterhand som han börjar gräva i det som har hänt så börjar snaran dras åt kring honom och hans familj. Deras religion försätter dem i stor fara och de utsätts för hotelser ifrån stadens mäktiga.

Boken är egentligen inte en traditionell deckare och själva mysteriet med det döda spädbarnet blir aldrig löst på ett särskilt tillfredsställande sätt. Handlingen håller inte riktigt hela vägen heller, inte minst på grund av en brist på fokus och för att väldigt mycket tycks hända inom en kort tidsperiod. Bennett verkar inte riktigt kunna bestämma sig för om han främst ska skriva en historisk roman, en deckare, en psykologisk thriller eller någon slags diskussionsskrift kring religion och inskränkthet. Men samtidigt är det en väldigt spännande och fängslande roman som jag sträckläser.

Det Bennett lyckas med är skildringen av miljön, tidsperioden och det klaustrofobiska klimatet. Graviditeter är farliga, missväxt leder till svält, djup religiositet hör till vardagen. Världen är en farlig och otrygg plats där vad som helst kan hända. Karaktärerna skildras oftast på ett trovärdig sätt, i synnerhet Brigge och hans familj. Boken rymmer även en del övernaturliga inslag utan att det känns påklistrat.

Hade ”Havoc in its third year” handlat mer om kampen mellan Brigge och hans puritanska grannar, konflikten mellan fattiga och rika, adel och bönder och bejakat det mystiska och övernaturliga mer så hade den mycket väl kunnat tillhöra en av mina favoritböcker. Nu når den inte riktigt ända fram.

”Pnin” är en kort liten bok som består av ett antal episoder ur professor Timofey Pnins liv. Pnin är en exilryss som undervisar i rysk litteratur vid ett litet universitet på landsbygden. Han är en snäll, men klumpig figur som inte riktigt passar in i det Amerika som har blivit hans hem efter revolutionen i Ryssland och några år i Paris.

De olika episoderna utspelar sig i kronologisk ordning och återberättas av en mystisk person som tycks känna Pnin väl, även om det bitvis är osäkert hur pålitlig han faktiskt är. Även om Pnin beskriv lätt nedlåtande så är tonen ändå varm. Vid ett tillfälle då berättaren och Pnin möts är det uppenbart att de båda har helt olika minnen av händelser som de gemensamt upplevt. Pnin tycks dessutom ogilla berättaren och undviker aktivt att träffa honom när de riskerar att mötas i romanens slutskede.

Läsaren får följa Pnins excentriska fumlande genom en värld han inte riktigt behärskar. Det är en humoristisk och underhållande resa och även om huvudpersonen framstår som halvt misslyckad så väcker han ändå sympati och framstår som trovärdig. Hans liv är avundsvärt för andra akademiker, med enstaka kurser, få studenter och mycket tid över för läsning och filosoferande kring triviala ting.

Vi får följa den godmodige hjälten under möten med hans ex-fru, andra exilryssar och diverse kollegor och konkurrenter ifrån universitet. Han funderar, analyserar, missförstår, glömmer tider, ordnar fester, köper en bild, flyttar runt och lånar böcker – alltid på sin charmiga men brutna pninska engelska. Boken slutar lite melankoliskt med att Pnin hotas av uppsägning och flyr fältet för att slippa konfronteras med berättaren som har anställts som ny chef för hans fakultet.

Sammanfattningsvis så är det en välskriven och mycket charmerande boken som jag varmt kan rekommendera och som ger mersmak på Nabokovs författarskap.

Maja Lundgrens bok väckte mycket uppmärksamhet ibland kulturvärlden när den kom ut, och det är lätt att förstå. Boken har starka självbiografiska inslag och skildrar ett stort antal kulturpersonligheter på ett väldigt osmickrande sätt. Men finns här något att hämta även för den vanlige läsaren?

Det är inte alldeles lätt att avgöra huruvida det handlar om en ren självbiografi eller en roman som hämtar mycket inspiration ifrån verkligheten, även om jag lutar åt det senare. Verkliga personer och händelser får mycket utrymme och bidrar till en känsla av autenticitet. Samtidigt framstår berättaren själv – vare sig det nu är Maja Lundgren eller hennes alter ego – som både neurotisk, självupptagen och ganska osympatisk. Inte olikt så som huvudpersonen i Daniel Sjölins ”Världens sista roman” porträtteras.

Boken består av tre olika delar: först en kort skildring av Lundgrens alter egos första besök i Italien och hennes uppväxt, därefter en något längre text om anställningen på Aftonbladets kulturredaktion och slutligen den största delen av boken som handlar om återkomsten till camorrans Neapel.

Det är den del som skildrar Lundgrens tid som skribent på Aftonbladet som väckt mest uppmärksamhet, säkert därför att den handlar om möten, kärleksaffärer och konflikter med olika kändisar inom kulturvärlden. Merparten av dessa personer framställs som sexistiska, självupptagna as. Ofta liknar de mer karikatyrer av egoistiska manliga konstnärer än riktiga människor. Själv har jag svårt att hänga med i alla turer; många av namnen säger mig ingenting och även om deras beteende ofta framstår som pubertalt så blir jag föga engagerad av alla småaktiga konflikter som tycks dominera Sveriges inavlade lilla kulturvärld. Lundgrens ängsliga och överanalyserande berättarjag väcker heller inte några sympatier. Visst blir hon illa behandlad, men samtidigt inleder hon dödsdömda relationer med samma personer som framställs som riktiga svin och långa passager handlar om hur hon ser dolda budskap i Aftonbladets kultursidor – budskap som är riktade endast mot henne och vars mening är allt annat än begriplig.

Sista delen är plågsamt utdragen och skildrar berättarjagets flykt till Neapel och här ersätts kulturmaffian med den riktiga. Märkligt nog framställs de tungt kriminella psykopaterna i Camorran i mer positiv dager än deras kusiner i den svenska kultursvängen. Berättarjaget blir halvt förälskad i flera av dem, trots att det pågår ett krig mellan olika klaner i det kvarter där hon bor. Hon blir närmast besatt av en av ledarna, vars bok om maffialivet och gärna och ofta reflekterar över. I slutet av denna del blir hon våldtagen av en sjaskig smågangster.

Detta är kanske ingen självbiografi, men det är en bok där huvudpersonen tar väldigt mycket plats. Allting filtreras genom henne och mycket handlar om hennes tolkningar, relationer och möten. Bokens största problem är att den är alldeles för omfångsrik, utdragen och ostrukturerad, samtidigt som denna dominerande huvudperson är tämligen tråkig, ja rentav irriterande i sin kletiga osäkerhet. Detta irriterar mig mer än eventuella pungsparkar mot kultureliten.

Efter att en längre tid ha jobbat mig igenom Don DeLillos Underworld i snigelfart börjar jag fundera kring texters längd. En roman av det formatet, uppåt 800 sidor, fungerar helt annorlunda än en på 300. Mastodontromaner blir nästan med nödvändighet polyfona, splittrade, mångskiftande; i alla fall är det sällan en författare ägnar sådana textmängder åt enkla och avgränsade situationer. Andra exempel är Thomas Pynchons romaner, eller förstås På spaning efter den tid som flytt. Här kan man inte klaga på att romanen är ofokuserad, det är snarare det förväntade. På vilket sätt delarna fogas samman till en helhet eller behandlar samma tema är mer intressant. Ofta saknas en huvudperson, eller huvudpersoner man bryr sig tillräckligt mycket om, men i mycket hör det till formatet.

Någonstans kring 250-350 sidor känns som en normal romanlängd: tillräckligt långt för att ordentligt hinna berätta en avgränsad historia men inte så långt att huvudhandlingen riskerar att drunkna bland alla bihistorier eller blir bisarrt utdragen. Det är normen, i mångt och mycket. Bedömningsgrunderna här är de vanliga, det man har i bakhuvudet och jämför med om man inte tänker närmare på saken.

Kortare romaner, 150-200 sidor långa, ger ofta ett smått avkortat intryck. Vissa är perfekta i sin korthet, som Lars Gustafssons Tennisspelarna; andra slutar precis när man tycker att de borde börja på allvar, som Lars Gustafssons Sorgemusik för frimurare (som är betydligt längre än Tennisspelarna, också). De gränsar mot texterna som är för korta för att alls fungera som romaner, de på kanske 80-120 sidor; om de kallas ”roman” är det kanske för att förläggaren tror att de säljer bättre då, eller författaren har ett eller annat komplex. Cecilia Davidssons Sjunken hjärna, till exempel, är ett par små texter som egentligen inte säger någonting, inte fullföljer någonting. (Nej, det är orättvist. Den boken säger en hel del, men det är också olyckligt mycket som lämnas outvecklat. Åtminstone har jag för mig att det var mitt intryck för ett par år sedan när jag läste den.)

Och slutligen, längre noveller på 40-60 sidor, kortare på 20-30 och kortkorta på några handfull sidor. Längre noveller tycker jag sällan blir riktigt lyckade. De försöker göra för mycket, introducera personer, förändra dem, säga både det ena och det andra; de är ofta romaner i miniatyr som borde fått växa mer. Jag hävdar bestämt att de bästa novellerna har poänger som drivs igenom hårt och bestämt (därmed inte sagt att inte frånvaron av en poäng också kan vara en poäng, eller bara närvaron av en stämning, som i många av Jerker Virdborgs texter). Då är kortheten ofta en fördel. Borges är förstås mästaren, men Lord Dunsany lyser mycket klart i sina bästa stunder.

Vad vill jag då ha sagt med detta? Att man inte kan betrakta en roman på 800 sidor på samma sätt som en hälften så lång. Formen, och här formatet, påverkar innehållet. Bedömningsgrunderna, utgångspunkterna, måste vara annorlunda. Om man hävdar att en kort novell saknar tillräckligt karaktärsdjup, eller att en 700 sidors roman saknar överblickbar handling, missar man inte bara målet, man siktar mot fel mål till att börja med.

(Men man får inte glömma att det ofta är gränsformerna som är de intressantaste. Den text som befinner sig i de osäkra gränsmarkerna mellan de klart synliga kategorierna besitter ofta en ovanlig spänning, den dras åt två håll, balanserar mellan ytterligheter eller i varje fall åtskilda alternativ.)

Kortfattad inledning till den bärbara litteraturen är en kort bok i ett mycket märkvärdigt format; jag har lämnat ifrån mig den nu så jag kan inte mäta den exakt, men den är säkert tre gånger så hög som den är bred. Den behandlar ett kortlivat men mycket hemligt sällskap i tjugotalets Europa, med ett antal framstående kulturpersonligheter som medlemmar, däribland Céline, Aleister Crowley och Marcel Duchamp, och med målet att bejaka det uppseendeväckande och mycket bärbara. Ett otal bisarra och lösryckta scener följer: självmordsepidemier, resor till Afrika för att en plats där har ett namn som påminner om sällskapets (Port Actif – portatif betyder bärbar på franska), att varje medlem har en mörk dubbelgångare och en golem, hemliga fester, en längre tid i en stationär undervattensbåt utanför Lyon, och så vidare. Det är inte olikt en mer surrealistisk och mindre briljant Jorge Luis Borges – men ändå mycket bra. Hela tiden ytligt, ett tomt spel med verkliga personer i absurda situationer, en kavalkad av groteskerier och spektakel, men ingenting man direkt berörs av; det ger alltså inte den djupgående känslomässiga påverkan som gör vissa böcker så bra, inte heller känslan av språklig perfektion som skänker omedelbar estetisk lycka, utan en lättare, mer rent intellektuell njutning inför mängden av upptåg och fantasterier.

Men om personerna hade varit levande, om intrigerna hade hängt ihop och festerna haft en smula svärta, då hade det här kunnat vara en verkligt stor roman, det lilla formatet till trots.

”Herrarna i skogen” är en rejäl bok på mer än 500 sidor, full av lärda essäer och kloka betraktelser kring skog, skogsliv och människans agerande gentemot flora och fauna. I sina bästa stunder påminner den om Magris ”Donau”: poetiskt, fängslande. Men 500 sidor är alldeles för mycket och indelningen i sju olika essäer känns delvis godtycklig. Samma ämnen och personer återkommer gång efter annan och samma slutsatser ältas. Hade boken varit hälften så lång, hade den också varit dubbelt så bra.

Ekman skriver bra, engagerat och påläst, men har svårt att ”döda sina älsklingar” och blir tidvis tröttsam genom sina övertydliga upprepningar av samma teman, konflikter och problem.

Den insektssamlande läraren Niki Jumpei hamnar i en avlägsen, sandomgärdad by i sin jakt på sällsynta småkryp.  Byborna för en utdragen kamp mot de växande sanddynerna som inkräktar på deras åkrar och bostäder och lurar ner honom i en djup grop, där en kvinna bor i ett litet, fallfärdigt hus. Kvinnan arbetar febrilt med att hålla sanden stången och mannen förväntas hjälpa henne.

Mannen har mycket svårt att acceptera sitt öde som fånge i en sandgrop och försöker på olika sätt ta sig ur fångenskapen. Kvinnan är uppvuxen i byn och verkar helt ha resignerat över sin situation. Sammanbitet och plikttroget knegar hon på, dag ut och dag in. Hennes ambitioner är blygsamma och hon blir genuint glad över att få sällskap och hjälp med sitt arbete.

Mannen är ifrån början till slut en nedlåtande, osympatisk och struntviktig egocentriker som det är svårt för läsaren att sympatisera med ens när han faktiskt lyckas rymma ifrån bybornas fångenskap. Han betraktar människor och insekter på samma sätt: analyserande, högmodigt och utifrån. Kvinnan är här hans absoluta motsats genom sin extrema ödmjukhet. Ingen av dem framstår som helt trovärdig, även om de är väl och skickligt beskrivna.

Bortsett ifrån det osannolika upplägget, med två personer som är fängslade i en sandgrop, så är språket och beskrivningarna mycket realistiska, närmast dokumentära. Framförallt beskrivs sanden och mannens känsloliv och funderingar mycket noga.

Romanen inbjuder till tolkningar och reflektioner över vad det innebär att vara människa; vår längtan efter frihet och vår önskan om att delta i ett större sammanhang, vår motsägelsefulla och meningslösa existens och så vidare. Men boken lider också av att vara allt för detaljerad, utdragen och tråkig. ”The Woman in the Dunes” är inte mer än 250 sidor lång, men de sista 150 sidorna var riktigt plågsamma att ta sig igenom. Mannen ägnar sig åt osannolika planer, överanalyserar, funderar, funderar lite till, ägnar sig åt mer osannolika planer, upplever kortvariga och småaktiga triumfer, lyckas rymma, åker fast och funderar lite till. Boken hade varit bättre som novell än fullängdsroman.

Bodil Malmsten har en mycket särpräglad stil. Det är oftast en tillgång för en författare. Problemet är förstås att stilen kanske inte passar lika bra till alla genrer och alla teman. Malmstens stil är ytterst fragmentarisk, med talrika radbrytningar, rader som ofta bara består av en enstaka kort mening, ofullständiga satser, upprepningar. Den passar bra för bloggiga tänkeböcker, men ibland kan den kännas lite begränsande, lite lättviktigt; man saknar substans, tyngd, volym. Stilen är också bra på att förmedla en lite krypande obehagskänsla, som att verkligheten inte riktigt är att lita på. Det är rätt tydligt i Priset på vatten i Finistère.

Men i Den dagen kastanjerna slår ut är jag långt härifrån är stilen helt perfekt. Skildringen av en medelålders skådespelare på dekis, Maurice Lind, vars alkoholism och ständiga kvinnoaffärer har förstört hans liv gång på gång, blir totalt apokalyptisk. Som läsare hamnar man mitt i Maurices dimmiga sinne. Här ser man vad stilen egentligen är lämpad för.

Det är en klassisk tragedi som spelas upp. Slutet är kanske inte helt i min smak, jag har inte bestämt mig för det än, men alla sätt Maurices liv går i kras är sorgligt att läsa om: hans fru har gift om sig, trött på all hans otrohet, hans dotter har inte talat med honom på flera år, han karriär tar slut om han kommer bakfull till ännu en repetition, när han äntligen träffar någon han tycks ha verkliga känslor för slarvar han bort henne gång på gång. Det är fint på flera sätt.

Ingenting lever dock upp till titeln. ”Den dagen kastanjerna slår ut är jag långt härifrån” tycker jag är en av de vackraste boktitlarna någonsin, över huvud taget, och jag var alldeles övertygad om att boken inte skulle kunna vara lika bra. Det var den förstås inte heller, men det säger inte så mycket. Göran Hägg har skrivit (i Nya författarskolan) att vissa böcker har titlar han är så imponerad av att han aldrig vill läsa böckerna (exemplen är ”Din ömhet är hunger” och ”Det finns en krog på vägen till varje revolution” om någon undrar). Jag vill inte gå så långt; jag kan uppskatta titeln i sig, även om boken inte är lika bra och inte heller har särskilt mycket med titeln att göra.

”Speranza” är andra delen i Delblancs trilogi om makt (del ett är ”Kastrater” och del tre är ”Jerusalems natt”) och utspelar sig ombord på slavskeppet Speranza på väg till den danska ön St Thomas någon gång under 1790-talet. Huvudpersonen är den 19-årige baron Malte Moritz von Putbus och det är genom hans dagboksanteckningar som vi får följa livet ombord på slavskeppet.

Min käre kollega, herr Landgraf, tipsade mig om ett föredrag som Lars Gustafsson nyligen höll om just ”Speranza” och det har varit alltför längesedan denne illustre gentleman figurerade på denna blogg. Det är inte alla som skulle lägga sin kraft på att dissa den författare som de blivit inbjudna att tala om, särskilt inte när de är inbjudna av ett sällskap grundat till hans ära. Hursomhelst så ger Gustafsson oss en ganska bra sammanfattning av romanen och lyfter även fram en del av bokens svagare sidor.

Malte Moritz är en revolutionär posör och stropp som förläst sig på upplysningstidens filosofer och vurmar för frihet och demokrati samtidigt som han är uppvuxen i bekvämlighet, föraktar de lägre samhällsklasserna och är skickad i exil efter ett otillåtet förhållande med en ung dam av låg börd. Med sig har han sin fege gamle lärare Hoffman och den svarte uppassaren Rustan.

Malte Moritz höga ideal kommer snart i konflikt med hans lusta efter en vacker, ung slavinna och han lider alltmer av moraliska kval över sin inblandning i den förhatliga slavhandeln. Även om han brottas med olika orealistiska idéer om hur han ska hjälpa slavarna förmår han aldrig sätta dem i verket och kommer inte längre än till en patetisk diskussion med abbé Marcello, den demoniska jesuit som har ansvar för slavlasten.

Efterhand som tiden fortskrider blir tecknen på galenskap allt tydligare och Malte Moritz blir övergiven av både sin gamle lärare och tjänaren. Hoffman blir en del av besättningen och Rustan börjar konspirera med slavarna och blir så småningom ledare för en revolt ibland dem. Gradvis börjar Malte Moritz bli en del av det djävulska Speranza och acceptera sin roll som medlöpare. Romanen slutar ganska tvärt och förvirrat, med antydningar om någon form av sjukdom ombord och en helt förändrad huvudperson som börjat glömma sitt gamla jag.

Jag får nog hålla med Gustafsson om att ”Speranza” inte är en helt lyckad roman. Huvudpersonen är alldeles för ointressant för att få så mycket utrymme och taltid och bifigurerna saknar djup och fångar inte läsaren på något vis. Historien har potential, men rinner ut i sanden och går alldeles för långsamt i början och väl snabbt i slutet. På det hela taget föredrar jag ”Kastrater” framför ”Speranza”.

Gustav III befinner sig i Italien på resa tillsammans med sina gunstlingar, bland andra Gustaf Mauritz Armfelt. De har blivit inbjudna till en seans av den åldrade Charles Edward Stuart, brittisk tronpretendent i exil. Andra gäster är den berömde kastratsångaren Marchesi och en mystisk främling som snart visar sig vara hans äldre kollega, den lysande Farinelli.

Det här är en historisk roman där författaren verkligen visar upp sin bildning för läsaren. Flertalet av huvudpersonerna är verkliga personer och språket är uppenbarligen avsett att vara mer eller mindre autentiskt. Det är gott om dialoger och monologer där franska, latin och italienska blandas om vartannat, med rikliga hänvisningar till antika tänkare och upplysningstidens filosofer. Språket är också tidvis brutalt överlastat med liknelser, omskrivningar och metaforer på ett närmast parodiskt sätt.

Ändå är det en bok som lockar, charmerar och förför mig och tröskeln är inte lika höga som det kan tyckas. Delblanc lyckas kombinera det mänskliga med det mystiska. Både Gustav III och hans brittiske kollega, framstår som futtiga, fattiga och tämligen patetiska – som monarker lika kastrerade som de två kastraterna. Armfelt är en bock, Marchesi en sprätt och Farinelli visar sig vara ett bittert spöke. Alrunor, jordandar, hallucinationer och omen blandas med Stuarts vädjan om ekonomiskt bistånd, Armfelts liderliga våldtäkt på en tjänsteflicka och rumlande svenska adelsmän.

Det är en nätt liten bokpå blott 150 sidor,  som på många sätt framstår som en mer burlesk och fartfylld äldre kusin till Malte Perssons ”Edelcrantz förbindelser”. Detta är den första bok av Delblanc som jag läst, men absolut inte den sista.