Vigdís Grímsdóttir – Jag heter Ísbjörg jag är ett lejon
av Andreas WilliamssonÍsbjörg sitter i en fängelsecell och berättar om de olyckliga omständigheter som gjort att hon till sist har hamnat där – åhörare är läsaren och advokaten Petur. I slutet av berättelsen anar man ett fruktansvärt brott, men framförallt är det en tragisk uppväxtskildring i ett hem dominerat av en psykiskt sjuk och kontrollerande fader och med en svag och undergiven moder som enda stöd. Romanen är indelad i tolv kapitel och varje del motsvarar en timmes berättande. Känslan av tidsnöd och en obönhörlig rörelse mot en tragisk slutpunkt är påtaglig.
Texten är för det mesta skriven i förstaperson, men växlar till tredjeperson när olika traumatiska händelser som våldtäkter och moderns självmordsförsök skildras. Ísbjörg är inget typiskt offer, utan ser sig själv som en stark och självständig person som har genomskådat världen som omger henne. Det är därför i linje med hennes kontrollbehov att emotionellt försöka distansera sig ifrån de mest plågsamma delarna av sitt liv.
Språket är överlag korthugget, fokuserat och naket – bitvis känns det också alldeles för sönderhackat. Korta meningar staplas på varandra till långa textsjok som stör rytmen i berättelsen.
Historien i sig är också ganska konventionell och förutsägbar, även om formatet ibland lurar läsaren att det ska utvecklas annorlunda. Det är kvinnlig socialmisär modell 1a: dysfunktionell familj, utanförskap, sexuella övergrepp, prostitution, en torsk med kontrollbehov, graviditet och slutligen mord. Den ständigt närvarande klockan tickar till slut ner mot något av ett antiklimax: det slutar som man kunde tro med att Ísbjörg mördar den man som blivit besatt av henne och varför det är så angeläget för henne att berätta allt detta på tolv timmar och vad som händer därefter förblir oklart.