Håkan Andersson – Breven

Ibland känner jag hur blurbarna på framsidan snarast avskräcker mig från att läsa boken. Så är fallet med Håkan Anderssons roman Breven (2004). Hör bara: ”Breven skulle mycket väl kunna ställas bredvid Dan Browns Da Vinci-koden” (DN) och ”En spännande och saltstänkt hyllning till livet och litteraturen” (Sydsvenskan). Hu. Det är dock inte alls sant. Breven är långtifrån utan skavanker, men till dem räknas inte ett släktskap med Dan Browns själlösa succéfenomen.

Det är rentav svårt att se varifrån omdömet kommer, annat än från en kort och oinitierad sammanfattning av romanens handling. Titelns brev är några nyupptäckta Cicerobrev med nya uppgifter rörande skalden Lucretius, om vars liv annars så lite är känt. Samtidigt utgör de på något sätt ledtrådar till en skatt (tempelriddarordens, naturligtvis) som ett par olika hemliga sällskap söker efter. Men de sjunker snabbt undan i handlingens vindlingar. Någon rafflande thriller är boken aldrig i närheten av att vara. Den består av ett antal berättelser inuti varandra: ramhandlingen rör en svensk forskare som utreder en försvunnen vän, Jan Eklöv, på Kreta, men långa stycken handlar om Eklövs olika förehavanden samt om vad dennes bekant Ernst Weber företog sig i sin ungdom vid åren kring andra världskriget. Eklövs dagboksanteckningar blandas med utdrag ur Webers skildringar, till den grad att man som läsare får svårt att urskilja vem det är som skriver vad.

Thrillerinslagen blir aldrig levande. Större fokus läggs vid de många kärlekshistorier som flätas in i berättelserna. Mycket återspeglas mellan de olika tidsplanen, förtrycket i det naziockuperade Prag (där Weber i flera år gömmer sig i ett lönnrum i en bokhandel) liknas vid det under den sena kommunisttidens tjeckoslovakiska regim. Personer återkommer mellan berättelserna.

Jag sympatiserar lätt med en distanserad berättarhållning. Trots olyckorna som skildras (en kvinna dör av ett plötsligt hjärtfel, en annan tynar bort av tuberkulos och MS) kommer eländet aldrig nära läsaren. Här är dock största problemet ett så erbarmligt platt språk. Bitvis synes det torrt och behagligt, men det bottnar aldrig, miljöbeskrivningen är som en turistbroschyr och dialogerna stundtals rent skrattretande. Så här, till exempel: ”Weber gav upp ett gapskratt: ‘Jodå, två gånger till och med!’”. Eller: ”Kanske var det den repliken som fick henne att tyst viska: ‘Den här mannen skulle kunna förändra mitt liv.’” (I och för sig fortsätts det stycket av ”Kanske hade hon förläst sig på Austen och Trollope i alla fall”, men ändå.) Det måste nästan vara medvetet. Jag minns också någon recension av en annan Håkan Andersson-roman där miljöbeskrivningens brister påpekades och ansågs utgöra ett medvetet drag. Det blir som en parodi, men det är ju svårt att säga. På något ställe tycker jag mig ana att Ernst Weber skriver bättre än Håkan Andersson, alltså den som författar ramens jagberättelse, vilket ju är intressant.

Länge får språket mig att ifrågasätta varför jag läser romanen. Allt känns så platt och banalt. Men så plötsligt plockar huvudpersonen upp en deckare av Herbert Quain på ett hotellrum. Quain är en fiktiv författare som Borges har skrivit en fiktiv essä om. Senare dyker även Jaromir Hladik upp, som är huvudperson i en annan Borgesnovell; på ett tredje ställe omtalas inledningen av ”Tlön, Uqbar, Orbis Tertius”. Den sortens metalitterära blinkningar upphör inte att fascinera mig, även om jag medger att det kan vara en smula konstruerat. Även The New Colossus, en roman av Benjamin Sacs, huvudpersonen i Paul Austers Leviathan, förekommer på ett ställe. Andersson har bättre litterär smak än litterär talang, tycks det mig.

Så det finns avgjort intressanta drag här. Ernst Weber har ett falskt pass i namnet Erich Schrödinger, och det ger mig associationer till kvantmekanikens stora namn, Max Weber och Erwin Schrödinger. Det är bara synd att berättelsen är så banal, i innehåll om inte i utformning, att intresset inte riktigt hålls uppe hela vägen (boken är sex hundra sidor lång i pocketutgåvan), för det är möjligt att texten döljer fler hemligheter att upptäcka.

3 comments

  1. Jag vet, jag kom också på det efter ett tag. Jag undrar om jag kan ha tänkt på någon annan fysiker? Synd i alla fall, då faller ju lite av just den poängen.

  2. Så här långt i efterhand inser jag att jag väl tänkte på Wilhelm Eduard Weber, efter vilken SI-enheten för magnetiskt flöde är uppkallad.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>