Jonathan Franzen – The Corrections
av Andreas WilliamssonI ”The Corrections” får man följa en på ytan ganska normal amerikansk familj ifrån övre medelklassen. Men efterhand som romanen fortskrider blir det tydligt att alla familjemedlemmar bär på sina egna problem och hemligheter. Varje syskon får utrymme för sin egen levnadshistoria och däremellan får man följa föräldrarnas konflikter med varandra och faderns tilltagande senilitet.
Först ut är mellanbarnet, den misslyckade akademikern Chip. Hans lovande karriär som litteraturvetare fick ett abrupt slut efter ett intensivt förhållande med en elev. Nu arbetar han på ett obegripligt filmmanus – som mest verkar bestå av förvirrade fantasier kring den elev som försmått honom – och dricker alldeles för mycket vin. Han finansierar sitt liv via lån ifrån lillasystern Denise och genom att sälja av sitt bibliotek av europeiska sociologer och teoretiker. Efterhand blir han indragen i ett internetbedrägeri som går ut på att sälja ut andelar av Litauen till amerikanska investerare.
Lillasyster Denise är en framgångsrik kock, med ett komplicerat kärleksliv. Efter flera misslyckade relationer med äldre män och en kvinnlig kollega blir hon indragen i ett passionerat triangeldrama med sin chef och hans fru – två människor som verkar vara varandras motsatser på alla sätt och vis. Hennes karriär går i stå efter att relationen fullständigt havererat och hon fått sparken.
Storebror Gary har gift sig rikt, har tre söner och ett välbetalt arbete på en bank. Hans liv verkar perfekt, men samtidigt kämpar han med en tilltagande depression – som han förnekar och försöker självmedicinera med alkohol – och sin manipulativa fru som gärna använder barnen för att få sin vilja igenom.
Enid och Alfred har varit gifta i snart 50 år och försöker samla alla sina barn till en sista gemensam jul. Detta julfirande utgör bokens fokus och sammanhållande ramverk. Enid har alltid varit hemmafru och är besatt av vad som är passande. Genom tjat och skuldbeläggande försöker hon forma barnen till framgångsrika individer som hon med stolthet kan berätta om för sina grannar. Samtidigt är hon sprängfylld av ångest och oro; oro inför Alfred, oro inför barnen, oro inför privatekonomin och tusen småsaker. Alfred är en pensionerad järnvägsingenjör som utvecklat Parkinsons och gradvis blir allt senilare och skröpligare. Han är en känslokall och starkt kontrollerad person, som hela livet stått lite vid sidan av resten av familjen. Alfred är stolt och egensinnig, först när hans demens tar överhand släpper han familjen närmare inpå.
”The Corrections” är en omfångsrik bok, både genom att den är lång och rymmer många historier och levnadsöden. Bitvis kan man som läsare känna att boken kanske blivit bättre om den vore lite mer fokuserad och att varje familjemedlem egentligen hade förtjänat en egen roman. Tyngden ligger också på de tre barnen och föräldrarna, vars separata historier bara delvis går in i varandra.
Med det sagt så är det en mycket välskriven roman, full av dramatik, och svart humor. Även om det finns ett visst drag av förutsägbarhet inbyggt i själva familjedramat struktur och en del händelser känns mindre trovärdiga så funkar hela romanen utomordentligt bra. Enskilda scener känns också plågsamt autentiska – till exempel Garys depression och kamp mot hustrun om kontrollen över den egna familjen. Även om familjer sällan är dysfunktionella på en sådan här episk nivå så finns det ändå mycket som man känner igen och kan relatera till. Jag vågar lugnt påstå att detta är den bästa bok jag läst i år.
Men vad är det som är så bra? Jag blev mycket förvånad av den sista meningen, den känns inte riktigt förankrad i tidigare text. Välskriven, dramatik, svart humor, okej, men vad är det som lyfter romanen över allt annat?
Det låter ju onekligen som om jag borde ge mig på den också.
Tja, du räknar ju redan upp ett antal argument själv. Räcker inte de? Är det verkligen så vanligt att jag skriver så många positiva saker om böcker som jag recenserar? :)
Du kan lägga till att det är en spännande blandning av autenticitet och spännande fantasier också. Den var snabbläst och spännande, trots sitt rejäla omfång. Jag tycker att jag är lyrisk så det räcker, men jag kanske är lite hemmablind?
Nä, jag vet inte, jag kanske bara kräver mer. Lång sammanfattning av handlingen och sedan rakt på att det är årets bästa bok, jag blev bara lite överrumplad. :)