Joyce Carol Oates – Black Water
av Andreas WilliamssonEn ung kvinna ligger och dör sakta i en bil som kraschat i ett tjärr. Svart vatten fyller gradvis bilvraket och medan bilens förare, föga heroiskt, lämnar passageraren åt sitt öde, ser hon tillbaka på sitt liv och den kväll som lett fram till att hon satt sig i bilen med en främling. För mannen är en egentligen en främling för henne, trots att hon skrivit en uppsats om honom och han är en välkänd senator. Han är allt som hon inte är: självsäker, stark, älskad och omsvärmad. Varför skulle hon inte falla för en sådan mans smicker? Hon som är nervös, oerfaren och just lämnat ett annat, olyckligt, förhållande bakom sig. Varför skulle hon inte, för en gångs skull, vara lite äventyrlig och sätta sig i bilen med honom? Men nu ligger hon alltså här, fastklämd och döende, med den store mannens ena sko i knät. Den lossnade när han sparkade sig fri och övergav henne. Hämtar han hjälp? Nej, han ringer sin advokat och ber om råd: ”Jag har gjort bort mig. Jag såg inte kurvan. Jag hade druckit.” Och kvinnan ligger och dör, plågsamt utdraget. Även om hon inte längre känner någon smärta i sin krossade underkropp finns det smärta så det räcker och blir över i hennes återblickar och utdragna drunknande.
”Black Water” är en kort och mästerligt berättad roman. På 154 luftiga sidor, lär man känna en annan människa på djupet i korta, överlappande tillbakablickar, likt hastiga, döende andetag. Det är sällan man läst en lika klarsynt och insiktsfull skildring av en person som den som Oates serverar. Dessutom är själva formen och språket väldigt bra. Köp den! Läs den!