Sven Delblanc – Speranza
av Andreas Williamsson”Speranza” är andra delen i Delblancs trilogi om makt (del ett är ”Kastrater” och del tre är ”Jerusalems natt”) och utspelar sig ombord på slavskeppet Speranza på väg till den danska ön St Thomas någon gång under 1790-talet. Huvudpersonen är den 19-årige baron Malte Moritz von Putbus och det är genom hans dagboksanteckningar som vi får följa livet ombord på slavskeppet.
Min käre kollega, herr Landgraf, tipsade mig om ett föredrag som Lars Gustafsson nyligen höll om just ”Speranza” och det har varit alltför längesedan denne illustre gentleman figurerade på denna blogg. Det är inte alla som skulle lägga sin kraft på att dissa den författare som de blivit inbjudna att tala om, särskilt inte när de är inbjudna av ett sällskap grundat till hans ära. Hursomhelst så ger Gustafsson oss en ganska bra sammanfattning av romanen och lyfter även fram en del av bokens svagare sidor.
Malte Moritz är en revolutionär posör och stropp som förläst sig på upplysningstidens filosofer och vurmar för frihet och demokrati samtidigt som han är uppvuxen i bekvämlighet, föraktar de lägre samhällsklasserna och är skickad i exil efter ett otillåtet förhållande med en ung dam av låg börd. Med sig har han sin fege gamle lärare Hoffman och den svarte uppassaren Rustan.
Malte Moritz höga ideal kommer snart i konflikt med hans lusta efter en vacker, ung slavinna och han lider alltmer av moraliska kval över sin inblandning i den förhatliga slavhandeln. Även om han brottas med olika orealistiska idéer om hur han ska hjälpa slavarna förmår han aldrig sätta dem i verket och kommer inte längre än till en patetisk diskussion med abbé Marcello, den demoniska jesuit som har ansvar för slavlasten.
Efterhand som tiden fortskrider blir tecknen på galenskap allt tydligare och Malte Moritz blir övergiven av både sin gamle lärare och tjänaren. Hoffman blir en del av besättningen och Rustan börjar konspirera med slavarna och blir så småningom ledare för en revolt ibland dem. Gradvis börjar Malte Moritz bli en del av det djävulska Speranza och acceptera sin roll som medlöpare. Romanen slutar ganska tvärt och förvirrat, med antydningar om någon form av sjukdom ombord och en helt förändrad huvudperson som börjat glömma sitt gamla jag.
Jag får nog hålla med Gustafsson om att ”Speranza” inte är en helt lyckad roman. Huvudpersonen är alldeles för ointressant för att få så mycket utrymme och taltid och bifigurerna saknar djup och fångar inte läsaren på något vis. Historien har potential, men rinner ut i sanden och går alldeles för långsamt i början och väl snabbt i slutet. På det hela taget föredrar jag ”Kastrater” framför ”Speranza”.
Dina kommentarer är endast vad du tycker om boken, och är i sig ganska ointressanta. Det saknas en analys av det du uppfattar som bokens ”svaga sidor”. Det räcker inte med att stöda sig på Lars Gustafssons uppfattning. Dessutom anser jag att den beskrivning av händelseförloppet som finns i din text inte riktigt stämmer: ”Malte Moritz höga ideal kommer snart i konflikt med hans lusta efter en vacker, ung slavinna och han lider alltmer av moraliska kval över sin inblandning i den förhatliga slavhandeln.” Huvudpersonens frihetsideal kommer först och främst i konflikt med verkligheten, vilken representeras av ”lasten” på skeppet dvs slavarna, och inte på grund av hans lusta efter negressen. Innan du avfärdar en författares verk som förvirrat så vore det nog idé att se efter om det kanske inte finns något som du förbisett.
Jag tror användandet av ordet ”dissa” i vad som liknar ett försök till en bokrecension är en indikation på den nivå din text ligger på: caféskvaller. Läs boken igen och lägg märke till vilken språkbehandling del Blanc utövar i ”Speranza”. Det är bara att se och lära.
Kul att du har hittat hit och väljer att skriva en så utförlig kommentar. Däremot bjuder din ton inte direkt in till vidare diskussion. Det är bättre om man är trevlig.
Däremot har jag varken skrivit recensionen eller läst boken (eller för den delen något annat av Delblanc) så jag kan inte kommentera sakinnehållet.