Don DeLillo – Falling Man
av Andreas WilliamssonEn man överlever attacken mot World Trade Center och tar sig mödosamt hem till den hustru som han nyligen separerat ifrån. Plötsligt står han bara där, täckt av damm och andra människors blod. Hustrun vill gärna tro att det betyder något, att hans beslut att komma hemma innebär en andra chans för deras förhållande. Mannen flyttar tillbaka och de försöker få någon slags rätsida på vad som har hänt och hur de har förändrats, men kommer egentligen inte fram till något.
Parallellt med parets grubblerier får vi följa hur kaparna förbereder sig inför attacken, hustruns mors hastiga åldrande, en grupp alzheimerspatienter som hustrun handleder och mannens minnen av pokerpartier med sina – i flera fall avlidna – kamrater. Dessutom stöter paret ibland på en märklig gatukonstnär som kallas för ”Falling Man” slänger sig ut ifrån höga höjder i någon slags imitation av de som i desperation hoppade ifrån de brinnande tvillingtornen.
Mannen inleder en romans med en annan överlevande, vars väska han av misstag har fått med sig och parets son leker mystiska lekar med sina vänner, lekar inspirerade av deras bild av terroristattacken.
Plötsligt har det gått två år och mannen flyger runt i landet som professionell pokerspelare. Medan hustrun tycks ha bearbetat vad som inträffat och kommit över det, har han aldrig blivit sitt gamla jag igen. Läsaren anar att de kanske är på väg att glida isär än en gång.
DeLillo skriver lättläst och skickligt, men misslyckas totalt med att göra sina huvudpersoner intressant, fängslande eller relevanta. Deras känsloliv är ytligt och plastigt och romanen står mest och stampar. Det plötsliga tidshoppet motiveras inte på något sätt och de få gånger då det blir genuint intressant är lätträknande. Jag har svårt att sympatisera med eller identifiera mig med huvudpersonerna och deras övre medelklassliv i New York och deras diskussioner och själsliv berör mig inte det minsta.