José Saramago – Baltasar och Blimunda
av Andreas WilliamssonDet unga tu möts i 1700-talets Lissabon när Blimundas mamma ska deporteras till Angola, dömd för häxeri. Baltasar är en soldat som mist handen och Blimunda har förmågan att skåda in i människors inre på fastande mage. De blir omedelbart förälskade i varandra och mötet blir begynnelsen till den kärlekshistoria som dominerar hela boken.
”Baltasar och Blimunda” handlar dock om mer än bara parets förhållande – även om det är detta som håller samman en ganska splittrad historia. Det handlar också om Portugals historia, ett magnifikt klosterbygge och en magisk flygmaskin. Varje enskild bihistoria är intressant nog för en egen bok eller novell och hade förtjänat ett bättre öde än att buntas samman med en massa annat.
Saramago har en väldigt speciell stil. Han skriver ofta mycket fängslande och vackert, men har en hel del egenheter; meningarna kan ibland vara extremt långa, han har en förkärlek för listor och uppräkningar (över helgon, personnamn, munkordnar och så vidare) och skriver dialoger på ett väldigt annorlunda sätt (i ett enda sammanhängande textsjok, där varje ny replik markeras med ett komma och stor bokstav).
”Baltasar och Blimunda” kunde ha varit en vacker kärleksroman, en historisk skildring av Portugal, ett porträtt av maktens män, en äventyrsberättelse eller en skildring av ett monumentalt projekt. Nu försöker den vara allt detta på samma gång och lyckas bara delvis.