Vladimir Nabokov – Ada or Ardor
av Svante LandgrafAda or Ardor (1969) är Vladimir Nabokovs längsta roman, ett slags släktkrönika som tar sin början i artonhundratalets slut och spänner över första hälften av nittonhundratalet, hela tiden fokuserad på den olyckliga (eller inte olyckliga, beroende på hur man ser det – inget är enkelt hos Nabokov) kärlekshistorian mellan Ada och Veen. De tror sig vara kusiner (eller drygt så; deras mödrar systrar, deras fäder kusiner) men visar sig vara syskon, uppvuxna på var sitt håll; de möts första gången när Ada är tolv och Veen fjorton och blir snart oerhört förälskade i varandra. De är aristokratiska och våldsamt förmögna, de lever lyxliv på lantstället Ardis Hall och på många andra platser, men det är sällan de får varandra någon längre tid; de gifter sig på varsitt håll och återser varandra endast med långa mellanrum, och kan inte undgå att märka hur den älskade har åldrats sedan sist.
Deras värld är inte vår. Precis som i Pale Fire skildras här en sorts alternativ verklighet, en jord kallad Demonia eller Antiterra där Ryssland koloniserade Amerika och det brittiska imperiet styr större delen av Europa. Intressant är att vår värld, Terra, tycks vara något slags hallucination eller legend; det finns de som tror att man reser till Terra när man dör, så vi lever på något sätt i dödsriket till en fiktiv värld.
Den tekniska och i viss mån politiska utvecklingen ligger femtio år före vår, så till exempel är redan i romanens inledning i slutet av artonhundratalet privatbilism allmänt förekommande. Emellertid är elektricitet allmänt förbjuden på grund av någon aldrig förklarad händelse i det förflutna, och i stället för telefon finns något vattenbaserat system. Allt detta bara antyds. Ada or Ardor är inte science fiction, de politiska och vetenskapliga förändringarna står inte i centrum, de behandlas som fullkomligt självklara inslag i vardagen, och varför Nabokov valt att förlägga sin berättelse till en annan värld är inte uppenbart.
Som vanligt när det gäller Nabokov är texten fylld av minutiösa beskrivningar och ordlekar som ibland gränsar till det fåniga, med halsbrytande allitterationer och nybildningar. Här finns även en opålitlig berättare, men med mindre betydelse än i Pale Fire eller Lolita: texten är skriven som Veens memoarer i tredje person, kommenterade av både Veen och Ada på sextiotalet, men kommentarerna förekommer rätt sparsamt och fyller sällan någon vital funktion.
Och som varje text av Nabokov är Ada or Ardor ett språkligt konstverk, gripande, briljant i detaljerna, men helheten är en smula oengagerande, den bitvis tunga tragedin till trots. Upp till Lolitas höjder når den aldrig.
Den gode Nabokov verkar ha en förkärlek till… Hmm… ”Avancerade” kärleksförhållanden… :-) Inte för att jag borde läsa Ada or Ardor innan jag läst Lolita, men det låter ändå rätt ballt, trots att du tycker det är oengagerande.
Ja, Nabokov är en pervers jävel, helt enkelt. :) Det är ballt, och långt ifrån dåligt, bara inte så engagerande som det skulle kunna vara. Det är sällan ett problem för mig, och ännu mindre för dig, tror jag, med tanke på vad du tyckte om Kortfattad inledning till den bärbara litteraturen, en bok som jag tycker känns väldigt cerebral. (En text om den kommer upp här snart.)