Lars Gustafsson – Herr Gustafsson själv

Herr Gustafsson själv (1971) är den första delen i romansviten Sprickorna i muren, en löst sammanhållen grupp av fem romaner som har det gemensamma att alla har en huvudperson som heter Lars och är född den 17 maj 1936 och har samma barndom. Ett sätt att utforska ett liv, en period i Sveriges samtidshistoria. För det är samhällsklimatet, livsklimatet, stämningarna som står i fokus: ”en period präglad av offentligt hyckleri, fräck maktmoral och den hemliga sektorns växande dominans över det demokratiska rättssamhället” (för att citera författarens efterord till serien 1983).

Banden till författarens livssituation ska vi inte gå in på. Det är inte intressant här. (Hur självbiografiska romanerna i serien är kan vara en intressant fråga, men en helt annan sak.) Men berättaren, med tydliga drag av författaren, har i alla fall anledning att uttrycka en uppgivenhet och ett raseri som riktas mot samhället som helhet. Det är det drivande i romanen, det handlingen kretsar kring. Men alltid med distans. Det är en intellektuell vrede, välartikulerad, ironisk – men den känns inte, den blir aldrig riktigt påtaglig för läsaren. Man kommer ingen person nära, man betraktar skeendet utifrån.

Som idéroman känns texten rätt misslyckad. Behållningen är de realistiska partierna, och de är inte många. Resten är förvirrade resonemang av olika slag, en bristfälligt genomförd Divina Commedia-allegori, och lite sådant. Kanske kan romanen sägas ännu vara tidig i Gustafssons produktion; den påminner i alla fall i sin förvirring om Poeten Brumbergs sista dagar och död. I så fall måste den efterföljande Yllet verkligen vara en vattendelare.

Men texten är välskriven, och som helhet underhållande (vissa partier påfallande så), intresseväckande. En cirkelkomposition där berättaren i romanens slut skriver ned romanens första meningar på en gammal reseskrivmaskin tilltalar mig också mycket. Men någon sorts gestaltning av annat än huvudpersonen skulle inte skada. Filosofidocenten Hanna von Wallenstein, som fyller funktionen som Vergilius för berättarens Dante, beskrivs upprepande gånger som ful, med hennes ”stora, fula huvud” (men naturligtvis ligger de med varandra så småningom), men mycket mer än så får man aldrig reda på om henne. Lite bakgrund, lite utseendedetaljer, och väldigt obegripliga motiv bakom hennes handlande. Det är synd. Med kanske mindre högstämda mål, med lite mer vikt lagd vid de realistiska partierna och fragmenten av en sammanhängande handling som faktiskt finns där, hade Herr Gustafsson själv kunnat bli riktigt bra. Nu är romanen mer medelmåttig.

2 comments

  1. Hur beroende av sin kontext är boken? Skulle man få större behållning av den om man tillhörde hans generation eller i alla fall hade egna minnen av den period som han ondgör sig över? En roman förankrad i 00-talets paranoia och terroristjakt skulle säkerligen säga mindre för en läsare som är uppvuxen under helt andra förhållanden.

  2. Jag vet inte. Samhällskritiken hålls (i mycket) på en så abstrakt nivå och är så osammanhängande att jag antar att boken bör ha känts ungefär likadan när den kom ut. Men det är ju svårt att säga. Jag orkar inte riktigt gå och kolla upp gamla recensioner i Artikelsök även om det skulle kunna vara intressant. :)

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>